Vi hade en videokväll häromkvällen. Riktig video alltsÃ¥, gamla hemkörda VHS:er. En film med J när hon var nio, satt med sin nyfödda lillasyster i famnen och proppade in godis i munnen (just det där proppandet ska vi pÃ¥minna henne om när det tjatas pÃ¥ T att hon inte ska proppa in godis…). En film frÃ¥n en gammal TorsÃ¥s-revy där A medverkade (jo, det är faktiskt sant!).

Och sÃ¥ en film frÃ¥n mitt förflutna, en film som jag inte hade en aning om att jag fortfarande hade kvar. En inspelning frÃ¥n en lydnadskurs jag gick med Peggy -91. Förutom att jag var pÃ¥fallande ung och snygg dÃ¥, sÃ¥ är det slÃ¥ende vilken skillnad det är pÃ¥ lydnadsträning dÃ¥ och nu. Det var ett fasligt ryckande i kopplen när hunden gled ut för lÃ¥ngt i linförigheten. Och man sÃ¥g tydligt att vi fÃ¥tt lära oss en särskild ryckteknik, tvÃ¥handsfattning och sÃ¥ ett snabbt ryck uppÃ¥t-höger. Nog kommer jag ihÃ¥g att det var annorlunda dÃ¥, men jag hade faktiskt förträngt att det var sÃ¥ tufft. Och dÃ¥ hade ändÃ¥ NBK rykte om sig att vara en “snäll” klubb…

Det var ingen hund som gick bra. Ingen höll kontakten, ingen hade bra position, ingen visade någon vidare glädje i att jobba. Det var föralldel ingen som såg särskilt låg eller rädd och kuvad ut heller, vi hade väl extra tuffa hundar kanske. Eller var dom bara härdade.

Den som gick bäst var faktiskt Peggy. Det hade jag heller inget minne av, att hon var nÃ¥gon stjärna i klassen. Men jag bedömer det där med att “gÃ¥ bra” annorlunda nu än dÃ¥. Hon var inte den som kunde momenten bäst, men hon var den som ändÃ¥ visade att det var rätt kul, som höll kontakt med mig Ã¥tminstone ibland, och det hon kunde gjorde hon bra!

Och jag kan förstå det, varför just hon såg bäst ut. Peggy var en jäkligt tuff hund, som inte tog åt sig av obehag det minsta. Hon krävde förmodligen såna här hårda tag. Precis som Monster skulle gjort om då varit nu. Han är också en tuff skit i den bemärkelsen att hårda ord och fysisk obehag eller mitt ogillande i största allmänhet inte biter det minsta, och alltså inte bryr sig det bittersta om korrigeringar i mera normal form. Jag skulle ha fått vara riktigt ordentligt hård mot honom för att få nån ordning på nånting. Nu när vi bytt träningsmetod och han själv får tänka ut vad det är som är mest lönsamt, så tycker han det är roligt, och han gör mer och mer rätt, och det utan att tappa sin glada och vilda och intensiva personlighet.

Peggy och Monster är faktiskt väldigt lika på många punkter. Väldigt lika! Och tänk om Peggy fått chansen till att träna så här. Nu när jag sett filmen är jag övertygad om att Sandra hade rätt när hon skrev, att då skulle Peggy blivit en lydnadshund av klass!

Det slÃ¥r mig nu när jag läste igenom vad jag skrev i förra inlägget (jag brukar göra det en stund efterÃ¥t, det är dÃ¥ jag upptäcker eventuella fel), att jag känner igen det där… har varit med om det förut. En hund som hänger längst ut i kopplet, företrädesvis pÃ¥ bakbenen, som har glömt bort mig i den andra änden av snöret, som skäller mest hela tiden och alldeles särskilt hysteriskt när det är nÃ¥gon annan hund som springer.

Precis så var det! Då också. Den hunden hette Peggy, och var den första (och som ung klart jobbigaste) i raden av terriertanter. Året var 1991. Eller 90? I alla fall så mognade hon och lugnade ner sig med tiden hon också. Redan vid sju års ålder var hon så pass sansad att det gick att träna agility med henne t ex. Fast hon skällde förstås fortfarande.