lenas egna

En fortsättning på höstens appellydnadskurs har startat. Jag var med första gången igår, och för att förebygga en alltför överladdad monsterhund cyklade vi några kilometer på eftermiddagen. Om det hjälpte vet jag inte, men han skötte sig faktiskt över förväntan, för under promenaderna hemma har han varit fullständigt omöjlig sedan jag kom hem. En annan grej som jag testade var att han fick hälsa på alla. Vi har ju tidigare gjort precis tvärtom med just det, jag har ihärdigt försökt få honom att fatta att det är förbjudet att gå (rusa) fram till andra människor när vi tränar, vilket inte har minskat hans intresse nämnvärt. Nu började jag alltså med att tillåta honom att gå fram till gruppen av människor och kolla av och hälsa bäst han ville, förhoppningen är att han under resten av träningspasset, eftersom han inte får något som helst gensvar av de övriga, ska tycka att jag trots allt är rätt mycket roligare än dem. Han gick väl inte på det helt till 100% så här första gången, men jag ska ge det några gånger så får vi se…

I övrigt fick jag höra att vi gjort stora framsteg, själv tycker jag att det framför allt gäller hans tidigare eviga gapande och flängande och okoncentration, som inte längre ens känns som ett problem. I själva momenten är det (inte alls överraskande) främst jag som måste tänka på vad jag gör, och hur, när, och varför jag gör det jag gör. Och vad jag borde göra istället. Eller inte borde göra alls. En del av alla felaktigheter är jag inte medveten om, men en del vet jag mycket väl att jag gör och skulle kunna slå mig själv i huvudet varje gång jag gör det, men gör ändå om det. Suck. Enligt Peter är det nog inte Monster som brister i följsamhet (i alla fall inte så mycket som jag tyckt), det är jag som är för otydlig och då hittar han på egna grejer istället. Suck igen. Men det är ju roligt att han faktiskt tror på min hund och hans kapacitet, och dessutom inte verkar tycka att jag är ett helt hopplöst och obildbart fall.

Det finns ju andra i gruppen som är mer bildbara. Somliga har inte bara kommit till tävlingsstart, utan även lyckats såpass att det bjöds på uppflyttningstårta igår… Men en dag ska jag minsann bjuda på tårta också! Sådeså!

Dizzy fick följa med till klubben igår. Jag hade en tanke om att hon skulle kunna få göra lite också, men innan vi var klara med den avslutande platsliggningen var det nästan mörkt och jag frös så knäskålarna hoppade så det blev bara bilen för henne hela kvällen. Gissa om det var en frustrerad fröken när vi kom hem. Inte nog med att hon minsann fattat vad det var som var på gång när jag skar träningsgodis och packade apportbock innan vi åkte, hon fick ju dessutom nästan svälta ihjäl eftersom kvällsmaten blev tre timmar sen… Hade jag bett henne stå på händer i köket när jag hällt upp maten hade hon antagligen gjort det.

Platsliggningen förresten. Den är jag nöjdast med av allt. Den är inte alls någon tiopoängare, det förkommer både lite gnäll i början och därefter allmänt snusande och sedan snopptvätt, men att Monster utan vidare ligger sina tre minuter utan att förflytta sig ett dugg, det tycker jag är helt fantastiskt med tanke på hurdan han är. För tillfället är jag nöjd med det, korrigering av detaljerna tänker jag inte ge mig på än på ett tag. Det kanske går över av sig självt? Konstigare saker har ju hänt när det gäller den hunden.

Vädret är lika strålande idag som igår, och det känns inte alls motigt att jag lovat Dizzy ett ordentligt pass idag. Båda två ska faktiskt få det senare. Och på söndag har vi spårträning, då ska Dizzy också få jobba.

En och annan kanske ställer ovanstående fråga och tänker att det går säkert inte alls, eftersom mänskan inte skrivit ett ord om det på länge. Och det är helt korrekt. Eller var åtminstone tills i måndags.

På väg till kursen i måndags så tänkte jag igenom mina ursäkter till att träningsmängden den sista tiden varit så skral. Jag hade en godtagbar ursäkt till att jag inte var på förra kurstillfället för två veckor sen, då var jag (nästan-)sjuk, och det inkluderar väl stilleståndet ett par tre dagar efter det också. Och jag har godtagbara ursäkter för att det inte blivit någon träning på klubben däremellan och för den delen inga spår heller, jag har nämligen haft mycket starkt begränsad tillgång till bilen den sista tiden. (Jodå, jag har cykelavstånd till klubben, men cykeln lider fortfarande av dubbelsidig punka.) Någon enstaka dag till kan jag väl ursäkta med att jag inte hunnit/varit hemma medan det är ljust ute, och mörkt blir det som bekant tidigt nu. Någon dag var visst Monster dålig i magen också…

Men hur jag än försöker, så får jag inte ursäkterna att räcka till totalt träningsstillestånd i flera veckor. Jobbigt men sant. Och det kändes inte så kul att åka till kursen igår med den känslan. Jag vill ju kunna visa upp framsteg sen sist, nu kom jag knappt ens ihåg vad vi skulle ha behövt träna på om vi hade tränat… Fast det var väl antagligen allting, typ.

Monster var synnerligen överladdad redan när vi kom dit, och eftersom jag inte fick överta bilen förrän i sista stund så var vi dessutom sena, och så säger Peter att vi ska börja med en platsliggning… Suck och stön. Det kommer aldrig att funka, tänkte jag. Men jodå, efter diverse strul före läggandet, där jag fick backa och försöka få in honom i position på nytt flera gånger, så la han sig snyggt och prydligt. Jag gick ifrån i kopplets längd och han låg kvar. Hunden bredvid satte sig upp flera gånger och matten fick gå fram och lägga om, inga problem för Monster. En hund längre bort reste sig och gick fram till sin matte (som hade lämnat på lite längre avstånd) ett par gånger och fick läggas om, inga problem det heller.  För första gången gick jag inte fram och belönade under tiden, bara berömde försiktigt med rösten. Han låg faktiskt kvar hela tiden, men på slutet blev det en del pip och ett par skall. Jag misstänker att det blev lite väl stort hopp, från att ha blivit belönad med godis var 20:de sekund till inte alls, det var väl inte helt genomtänkt av mig. Jag tycker ändå att han var extremt duktig som klarade det som han gjorde med de förutsättningarna.

Vi körde lite framförgåendeövning, enligt den mer klassiska metoden med att placera en leksak som dragning högt upp, och visst blev det dragning för Monsters del allt… Men när han kom fram började han istället leta efter köttbullen som en tidigare hund som inte är så värst intresserad av leksaker använt. Och dessutom tror jag (och Peter håller med) att det för Monsters del (som ju är en hund helt i avsaknad av lagom-läge) är bättre att, även om det tar längre tid att lära in, försöka få in ett sakta-gående först.

Så budföring. Detta kan bli vår absoluta paradgren. Vi har bara testat en enda gång tidigare, då med Andreas som mottagare, och vi förberedde väldigt dåligt (Andreas blev liksom inte införstådd med att det var en förstagångs-övning) och Monster fattade aldrig vad han skulle göra. Nu gjorde vi det som en valpinkallning, där först mottagaren höll hunden, sedan föraren. Peter bestämde att Monster skulle ha mycket mindre retning än de övriga (bara gå ifrån honom, inget lockande med leksaker eller röst), och dessutom skulle han göra ingången också och inte bara tas emot med leksak som de andra! Att han inte behöver någon retning för att springa fort vet jag, men inkallning med ingång har vi gjort kanske 2-3 gånger tidigare, för längesen, och dessutom bara till mig. Men vad bekymrar det en monsterhund. Han for iväg som om han gick på raketbränsle, snodde runt vid sidan och satte sig tvärt. Lika lätt åt båda hållen.

Summan av kvällen: Det känns bra. Jag måste höja ribban, börja ställa krav och lita på min hund lite mer. Han kan mer än jag tror. Han har inte blivit sämre av att vi inte tränat. Däremot lär han sig förmodligen ännu mer om vi tränar mer…

Nu ska jag göra om gårdagens träningspass som är inbakat i långpromenaden. När vi kommer till springa-lös-stället kallar jag då och då in hundarna och så tar vi ett moment eller två. Med dubbelhundsträning. Det blir inte så mycket precision när jag kör båda hundarna samtidigt, men dels tror jag det är nyttigt för Monsterhjärnan att bryta vild lek och direkt ställa om sig till en stunds koncentration (och jag blir väldigt nöjd själv över att han lyckas med detta). Dels är det bra konkurrensträning, att försöka göra så bra ifrån sig som möjligt samtidigt som man ska trängas med storebror, att liksom ändå koncentrera sig på mig. Så gör vi förstås ett par platsliggningar, där jag går ganska långt ifrån. Jag har som mål att Monster så småningom ska kunna ligga kvar även om jag hämtar Carrey och gör något annat med honom. Och så kör vi dubbel- och enkelinkallningar. Dvs båda hundarna får sitta kvar, och så kallar jag in en i taget eller båda samtidigt. Det sistnämnda ger väldigt mycket tempo, kan jag lova… Dock ingen vidare ingång, för jag måste värja mig när båda två kommer dundrande samtidigt.

Jag är i vissa stycken ganska obstinat, och håller på min ståndpunkt även om jag rent logiskt kan förstå motargumenten. T ex när det gäller vissa saker i lydnaden, även om jag vet att det finns risk för neddrag i poängen för ett visst utförande, så vill jag ha det så därför att jag tycker att det är snyggare.

Men det händer att även jag ger mig, och gör som de flesta tycker är bättre. Det var så när det gällde ingångar och helt om i fritt följ/linförighet, jag föredrog den gamla varianten med ingång respektive vändning bakom ryggen, därför att jag tycker det är snyggare när det är rätt utfört än den moderna som nästan alla använder numera. Men det insåg jag redan innan Monster ens var påtänkt att det är ack så mycket lättare att lära in och få ett tajt utförande om man låter bli att krångla till det med hunden bakom ryggen. Dessutom hade Carrey den moderna varianten inlärd när han kom, så jag lärde mig de nya vändningarna med honom.

Svårare har det varit för mig att acceptera platsliggning med hakan i backen. Av samma orsak, jag tycker att det är så himla mycket snyggare med en hund som ligger med huvudet rest och ser alert ut, men ändå ligger still. Och argumenten att det är lättare att verkligen få hunden att ligga riktigt still utan att ens vicka på rumpan, om den har en uppgift att koncentrera sig på, bet inte på mig. Det var faktiskt så att jag tyckte att då tar jag väl ett poängs neddrag då, för jag tycker att det är snyggare med rest huvud sådeså.

Men nu har jag gett mig. Efter att Monster börjat krångla på platsen, och testar alla möjliga beteenden medan han ligger, så inser jag att just det att få något att koncentrera sig på nog är precis vad han behöver. Så nu backar vi och gör om.

Och är det någon (blänger västerut) som känner ett oemotståndligt behov av att säga ”det är ju det jag sagt hela tiden”, så gör det då för tusan.

Jag kommer aldrig att ändra åsikt beträffande vad jag tycker är snyggast när det gäller platsliggning. Men å andra sidan: Vad är det för fel med att få en tia på ett moment egentligen?

Inte blev det så mycket aktivering på promenaden som jag tänkt mig inte. Jag har helt enkelt ingen ork alls. Det enda som blev förutom själva promenerandet var att jag för första gången utomhus testade en dubbel platsliggning, dvs med båda hundarna. Jag går medvetet extremt långsamt fram med Monsters platsliggning, jag tänker inte ta risken att plötsligt ha gått för fort fram och sen få backa tillbaka flera steg igen. Vi har kommit så långt att jag kan lämna i kopplets längd ganska länge, och jag kan gå tio-femton meter ifrån, men det gör jag bara en jättekort stund. Så långt är han säker. Nu tänkte jag att jag skulle börja varva med att lägga Carrey bredvid ibland, som en introduktion till att det kan ligga andra hundar där också.

Han brydde sig inte nämnvärt om Carrey, men blev genast mer okoncentrerad på mig. Låg och vred sig lite och spanade efter en mamma med barnvagn som passerade rätt långt bort, och en kråka som hoppade på gräset en bit ifrån, men han låg kvar. Jag är nöjd med detta, och kräver inget mer än så länge. Krav på ”hakan-i-backen” tror jag inte att jag någonsin kommer att ställa, jag har inte tagit till mig något av argumenten jag hört för den modellen. Jag tror inte ens ett påstående om att det skulle ge högre betyg på tävling skulle övertyga mig, jag tycker helt enkelt det är snyggare med en hund som ligger och uppmärksamt studerar omgivningen, än en som ”spelar död”… Ja, det skulle vara om det var det enda sättet att få hunden att ligga öht då förstås. Men där är jag inte just nu iaf.