lenas egna

Både Anders och jag har tidigare bott i hus. Både Anders och jag har sagt att ”nej, vi är inga husmänniskor, vi är alldeles för bekväma för det”. För det är ju himla bekvämt att bo i bostadsrätt. Och vi har trivts alldeles utmärkt med att göra det. Samtidigt finns det ju vissa sidor av husboende som man saknar, men man kan ju inte få allt här i livet, eller hur?

Periodvis har vi tittat lite efter sommarstugor, och tänkt att det kanske är ett sätt att kombinera det bästa ur två världar. Men inte hittat något som känts rätt. Faktiskt inte ens i närheten, inte i prisklasser som är rimliga. Medan man tittar efter sommarstugor trillar andra hus också förbi, och vi har sagt att om Huset med stort H, ni vet det där som man bara känner är rätt, skulle dyka upp, då kan vi tänka om. Men då skulle det vara rätt på alla möjliga vis, och vi trodde väl inte riktigt att det huset fanns.

Men så fär ett par veckor sen så dök det upp. Huset med stort H. Nog för att vi hade föreställt oss att det förmodligen skulle vara ett äldre hus med renoveringsbehov när och om det fanns, men ett renoveringsbehov så till den milda grad som det verkligen var hade vi kanske inte räknat med. Men det spelar ingen roll, det var Huset!

Åldern är okänd, på objektsbeskrivningen stod det byggår 1909, men det är ett standardår man använder när huset är äldre än så och ingen uppgift finns. Efter byggnadssätt och material gissar Anders på 1800-talets första hälft. Och det är i stort sett orört sedan dess…

Den emaljerade järnspisen är i stort sett den enda ”moderniteten” i huset. Några utbytta fönster och den fula dörren i glasverandan också.

Under korkmattan ligger golvbrädor som är upp till 14 tum breda! Det är eldningsförbud i alla eldstäder (vedspisen i köket, 2 kakelugnar och en rörspis), men det verkar som om det främst är skorstenarna som är dåliga.

Tja, det lär ju inte räcka att sätta upp nya tapeter precis…

Men det är här vi ska bo tills vidare. Nybyggd gäststuga på 32 (eller var det 38?) kompakta kvadratmeter och sovloft.

Dessutom tillkommer 3 500 kvm tomt, nybyggt garage på över 100 kvm, tre uthus i varierande skick och storlek. Och så läget…. det var det avgörande för mig. Inga grannar precis intill, men inte ödemark för det. Stora ekar, tallar och björkar runtom. På andra sidan vägen öppen åkermark, sedan skog. Väg utan särskilt mycket trafik, men med buss. Max 5 (har inte mätt) km till Rockneby, där det finns affär och sånt. 2,2 mil eller 13 minuter till Kalmar. Jag får ingen havs- eller ens sjöutsikt. Men man kan ju inte få allt hör i världen, eller hur?

Mer bilder kommer. Typ imorgon eller så. Bilderna i det här inlägget är knyckta från Svensk Fastighetsförmedling.

Nämen hörni, det hör projektet ”bloggomgörning in public” blev väl inte ens halvlyckat va? Jag har inte haft tid att göra något med någon som helst kontinuitet, och att göra om och samtidigt dokumentera tar en jädra tid (även om det som sagt skulle vara en nyttig lektion för mig). Och när intresset för det hela dessutom verkar vara på sin höjd svalt, så lägger jag ner det. (Nä, ja änte bitter!) Nån sorts omgörning, eller iordninggörning måste det förstås bli, som bloggen ser ut nu kan inte ens en mor (dvs jag) älska den.

Det som avgjorde det hela är att jag – vi, Anders och jag – nu hals över huvud gett oss in i ett annat projekt, ett som kommer att ta en väldig massa tid flera år framöver. Och det finns väl vissa förhoppningar både hos mig och andra att jag kommer att förmedla vissa delar av detta projekt här.

Återkommer strax i detta ämne.

Jag försöker verkligen få ur mig ett blogginlägg, men det går inget bra. Jag hade tänkt skriva om snön, om en oväntad bussresa igår, om spårträningsteorier, om mitt plötsliga anfall av extrem huslighet häromdagen, och jag har börjat. Först på det ena, sen på det andra. Men det blir liksom inget av det.

Så det får vara för tillfället. Snön har ju så många redan skrivit om, bussresan var totalt händelselös, spårträningsteorierna är ju just bara teorier och huslighetsanfallet gick över.

Om tre dagar är det 1 februari, och det var då vi kom överens om att vintern ska vara slut och våren börjar. Just nu ser det väl inte riktigt ut som om motparten kommer att hålla överenskommelsen. Men jag ger inte upp, för att hjälpa våren på traven och för att verkligen suga upp även de allra minsta vårtecknen, startar Dagens Vårtecken då. På måndag. 1 februari.

Det rann visst iväg några dagar igen… jag har ägnat mig ganska intensivt åt att snickra ihop en webbsida åt Andreas, han har ganska speciella krav, jag får experimentera en hel del och tänja på gränserna både för vad WordPress förmår och mina egna kunskaper. Dessutom har jag fått lov att kompromissa en del med mina principer, men det blir snyggt som tusan. (Det är ju Andreas som står för designen.)

Samtidigt snurrar det runt tankar och idéer rörande tre-fyra projekt till, som jag ska ta itu med efter detta. Om det nu inte dyker upp något som ger en inkomst förstås. För samtliga projekt är ”inom familjen”, och alltså inget som genererar mer än erfarenheter. Inte så illa det heller, men något inkomstbringande snarast vore välkommet. Typ vad som helst från webbprogrammering till trappstädning.

Ett av de planerade projekten ska jag i alla fall sjösätta senast 1 februari, det snor jag nog ihop på en kväll eller två. Det bygger på idén som jag berättade om i inlägget som försvann pga min klantighet. Arbetsnamnet är Dagens Vårtecken, det kommer att handla om bilder och tanken är att alla ska kunna vara med i precis den utsträckning man känner för. Och jag hoppas att någon mer än jag själv vill vara med!

Men det känns nästan lite taskigt att berätta om ett projekt som handlar om bilder samma dag som Ullis har haft inbrott och blivit av med alla sina kameror och objektiv och en massa annat. Jag lider med er!

Vi har varit ute och spårat idag. Om det tänker jag inte rapportera här och nu, för nu har jag bestämt mig. Jag tycker idén är såpass god att den är värd ett försök. Funkar det så funkar det, annars får det väl bli min egen träningsblogg helt enkelt. (Och jag kan ju om inte annat tvinga Sandra att vara med och skriva, så blir vi åtminstone två…)

Det togs också en del bilder idag. Samtliga bilder där hundar är motivet blev katastrofalt misslyckade (antagligen för att jag började känna mig lite kaxigt nöjd över lyckade bilder den senaste tiden), inte ens ett par bilder där hundarna låg stilla fick någon som helst skärpa… Det blev några naturfoton som jag sparar till en annan dag bara. Ja, och så den kraschlandade påskkärringen då, som vi hittade på en husvägg nånstans i den småländska skogen.

Nu ska jag preparera mig med lite mer kaffe och fortsätta med mitt nya lilla projekt. Det är på natten som inspirationen rinner till…

Smaka på den rubriken! Det är faktiskt så, att nu snurrar mitt program på. Jag har visserligen mailat en fil som ska läggas in på företagsservern innan det är riktigt på riktigt, men ändå. Jag har gjort vad jag kan just för tillfället. Nu kan jag bara bevaka det hela och invänta felrapporter. För sådana kommer, var så säker. Även om det nu skulle vara så att det inte finns några programmeringsmässiga buggar längre, så finns det troligen här och var saker som presenteras eller sorteras fel, helt enkelt för att jag inte fått tillräckligt tydliga anvisningar. Och sådana fel kan jag ju inte se, det krävs att man är insatt i verksamheten för det.

Det konstiga är att mailet jag skickade igår kväll är obesvarat än, likaså mailet med filen jag skickade i morse. Men det betyder alltså att jag är ledig nu…

Nu innebär ”ledig” inte alls att jag ska lägga mig raklång vare sig på soffan eller en gräsmatta. Det blir bara en normal lunchpromenad med Monster och så något i magen, sen ska jag byta till min egen dator och sätta mig med projekt 2. Dvs om inte felrapporterna börjar strömma in.

Ingen rast, ingen ro.