För en gÃ¥ngs skull lyckades jag pricka in lunchrastningen sÃ¥ att dagens första hällregn började precis när jag kommit in igen. Annars är jag väldigt duktig pÃ¥ att fÃ¥ till det sÃ¥ att det börjar när jag är sÃ¥ lÃ¥ngt hemifrÃ¥n som möjligt. Och störtskurarna som varit den sista veckan har inte varit nÃ¥diga, dom har varit av typen “blöt ända in i underkläderna pÃ¥ 27 sekunder blankt”. Mellan skurarna är det varmt och kvavt, sÃ¥ man klär sig inte gärna i regnkläder utifallat heller.

Monster slet sig förresten pÃ¥ promenaden. Det var väl att ta i, det var snarare jag som trasslade till kopplen i en trÃ¥ng passage och när jag skulle reda ut trasslet och fÃ¥ ett koppel i var hand igen och trodde det var Carreys koppel jag hade löst hängande pÃ¥ ena tummen fick Monster i samma ögonblick syn pÃ¥ vaktisen som skymtade bakom ett buskage där han rensade ogräs och det visade sig att det visst hans koppel som jag inte alls höll fast i… Monsters alltsÃ¥, inte vaktisens.

VÃ¥ra vaktisar hyggliga killar som är ganska härdade vad gäller kärvänliga Monsterattacker, sÃ¥ jag hojtade bara “nu blir du överfallen” för att han skulle bli lite förvarnad pÃ¥ vad som komma skulle. Samtidigt nÃ¥dde Monster sitt mÃ¥l, och samtidigt rätade vaktisen pÃ¥ sig. Det visade sig att det inte var nÃ¥gon av vÃ¥ra ordinarie, utan en stackars vikarievaktis, helt ovan vid attackerande Monsterhundar… Men han var en hygglig typ han med, och som tur var inte hundrädd. Hans enda kommentar var ett skrattande “sÃ¥n energi skulle man ha!” medan Monster tog tre ärevarv och i farten studsade bÃ¥de pÃ¥ vaktisen, Carrey, mig och en björk.

Jodå, han kom visst när jag ropade. Efter att han gjort sina tre varv.