Det finns ganska många områden där jag bara har två lägen: antingen – eller. Av eller på. Min huslighet t ex. I perioder är jag fullständigt av, gör bara minsta möjliga av hushållsysslor och knappt det. Har absolut ingen inspiration för matlagning, kommer inte på några rätter, och fixar definitivt inte att handla för mer än en dag i taget. Att göra något utöver vad som krävs för att vi inte ska svälta finns inte på kartan. Om jag skulle bli sugen på något kaffebröd t ex, så köper jag. Bakning drar ju med sig en massa disk och är inte alls värt besväret. Tycker jag då.
Men så svänger det. Jag drar igång långkok, jag experimenterar fram nya rätter, jag bakar, syltar och saftar. Jag klarar utan vidare att planera så att jag kan handla för flera dagar i taget. Jag är på.
Nyss ramlade jag in i på-läget. Det började med de där körsbären som fanns på Skyttelund. Hur mycket som helst, kom och plocka! annonserade Ullis ut på FB. Efter att jag skjutit på det i
Körsbär. Mijoners triljoner.
På-läget håller i sig. Idag tänkte jag baka bullar till Sam. Han tycker om bullar, och bullbak är sånt som mormödrar gör. Jag hade handlat det jag behövde för baket redan innan förra resan dit, men fick inte tid med det. (Jag köpte istället en stor påse bullar, men Sam missförstod syftet, bar iväg påsen och släppte den på golvet och ställde sig sen och stampade på den!). Som tur var hann jag inte börja göra degen innan jag insåg att jag nog hade tänkt lite galet när jag handlade. Meningen var att bullarna skulle fyllas med nötmassa, men jag hade köpt Nutella!? Jag är ganska osäker på hur det skulle funka som bullfyllning, så jag gjorde ett gäng muffinsar till.
Bullbaket är fortfarande inte inställt. Jag har ju köpt jäst redan, det vore ju synd att behöva slänga den. Jag ska bara komplettera med den där nötmassan. Och ägg, mjöl, mjölk och socker, för det har jag gjort slut på nu.
Jag tror jag tar en paus. Det blir ju ändå inget skrivet här… Så så får det bli.
Jag dyker nog upp igen, rätt som det är. När ni minst anar det.
Till dess… en bild på matvraket. Världens finaste Sam.
Jag är hemma igen. Jag medförde Dizzy i bagaget, istället för Carrey som inte avslutat sina äventyr än. Efter att ha hämtat ut Monsterhunden på pensionatet där han härjat under veckan (där jag för övrigt fick höra att ”det är så trevligt när man får hit väluppfostrade hundar”… Que? Monster? Väluppfostrad? Okeeej….) och syskonen fått hälsa på varandra en stund åkte vi raka spåret hem. Hussen åkte utrikes på jobb samma dag som jag åkte till Sandra, så det var med både förvåning och lättnad jag konstaterade att det fanns både bröd som inte möglat och mjölk som inte surnat, plus andra förnödenheter så jag kunde bara svimma omkull i soffanbäst jag ville. Vilket jag gjorde med besked. Hela kvällen. En snabb kvällsprommis (där jag kunde konstater att det minsann märktes att den där ”väluppfostrade” fått springa lös i den gigantiska rasthagen hela veckan och helt glömt bort hur man lämpligen uppför sig i koppel), och så direkt till sängs. Ensam hemma kan man faktiskt ta datorn med sig i sängen…
Eftersom veckan som gått egentligen inte går att beskriva, så tror jag att jag skiter i det. Ni får några bilder på underverket Sam istället. På den första är han väl ca 5 minuter gammal, på de andra är han 4 dagar fyllda.
