lenas egna

Jag körde till Växjö fram och tillbaka igår förmiddag, och på hemvägen fick jag ett infall och stannade och la ett spår till Monster. Det blev ett tvåtredjedels appelspår på en åker, med bara en vinkel och två apporter plus slut. Det tog väl en knapp timme att åka hem och hämta Måns och rasta honom, alldeles lagom tid. Han blev alldeles till sig när han insåg vad som var på gång, och jag hade fullt sjå att få på honom spårselen. Spåret gick bra, dvs jag har bestämt mig för att sluta analysera och inte lägga mig i så mycket vad Månsen sysslar med mellan start och mål, inte så länge som vi verkligen kommer till slutet och har åtminstone de flesta pinnarna med oss dit. Jag har ändå inte tillräckligt av kunskap och erfarenhet, och jag kan aldrig komma ifrån det faktum att han är bättre på att spåra än vad jag är…

Jag var nöjd vid slutet och belönade rikligt med både smaskig kattmat och lek med repbollen (för det ska jag försöka vara noggrann med, det måste bli superviktigt att komma till spårslutet, allt för att han inte ska få för sig att någon annan aktivitet än att följa just det spåret vi började på kanske skulle vara roligare). Månsen har äntligen fattat grejen med att komma tillbaka med, och lämna ifrån sig kastade leksaker, och jag var mycket nöjd med det också.

Jag började linda upp spårlinan, och Monster fick skutta omkring lite på egen hand. Rätt som det var gallopperade han ut till åkerkanten, och så såg jag bara hans sprattlande ben i luften ett tag. Jag visste att det åtminstone inte fanns något lerdike där, och han älskar att rulla sig och gnida ryggen i både sand och torrt gräs (och snö, men det finns det ju ingen längre), och har faktiskt aldrig visat något intresse av att rulla sig i t ex hästskit, så jag bekymrade mig inte över det. Till slut kom han lycklig emot mig, jag såg redan på håll att det inte var något torrt det han rullat sig i, men han var åtminstone inte svart. När han kom närmare kände jag stanken… Han luktade något fruktansvärt vedervärdigt illa.

Jag var ju bara tvungen att gå förbi och titta vad det var som orsakat stanken. Jag hittade resterna av en svart sopsäck, som när jag kom närmare visade sig innehålla slaktavfall. Ruttet sådant. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, och har väldigt långt till kräkreflexen, men där kände jag kväljningarna komma.

Lydnadspasset som jag mycket ambitiöst planerat efter spåret blev där och då omedelbart inställt. Istället blev det kortast möjliga väg från åker till badkar för en viss hund. Givetvis var hundschampot slut, så han blev badad i såpa. Jag vill för övrigt inte rekommendera såpa till det ändamålet, åtminstone inte till pälshundar med mycket vitt. Ren blev han antagligen, men krage och framben blev inte sådär kritvita som man ju gärna vill ha dem åtminstone några dagar på en nybadad hund. Men han luktar gott igen. Och han är förlåten.

Förlåten är däremot inte den som slängt slaktavfall i naturen. Visst kan man stöta på ruttna saker i naturen, sådana som naturen själv orsakat, och det får man stå ut med. Men att förpacka det i plast (vilket ju enbart fördröjer förintelseprocessen), och sedan lägga det i naturen, det är faktiskt ganska ruttet.

Att ha ont i ryggen är också ruttet. Min rygg gillade inte alls att bada monsterhund. Nu kan jag knappt röra mig. Särskilt inte böja mig eller vrida mig, jag kan bara sakta skrida rakt framåt, som en lucia ungefär.

Jag har kommit så långt med projektjobbet nu att jag skickat iväg fakturan (mitt livs första, cool känsla!). Nu är det bara lite övervakning ett tag. Därmed har jag inte jobbat hela dagen. Idag har jag gjort annat också.

Det har inte blivit ordentligt städat här på hur länge som helst. Ett varv med dammsugaren när dammråttorna växt sig till grävlingar och går till attack, det är väl ungefär allt. Nu hade jag inte tänkt mig nån storstädning precis, men lite grundligare än infångade av dammgrävlingar iaf. Jag var riktigt sugen på att torka golv och få känna såpalukt i näsan. Såna känslor infinner sig inte så värst ofta, så det var bäst att passa på medan det varade.

Men dammsugning först. Plötsligt var Monster rädd för dammsugaren! Han som alltid vilt morrande har ”försvarat” mig, och oavbrutet och ihärdigt attackerat munstycket för att döda den, tyckte nu att den var läskig. (Förmodligen hade han väl trott att den var död och begraven eftersom den inte visat sig på så länge, och sen bara kom den fram igen och var lika levande som tidigare!) Nu innebär en rädd monsterhund inte att han springer och gömmer sig, han gick istället med och bevakade hela tiden, men hoppade kvickt åt sidan när dammsugaren riktade sig mot honom. Och det enda som visade hur läskigt han egentligen tyckte det var, var svansstumpen, som inte befann sig mellan benen för dit når den inte, men var hårt tryckt neråt iaf. Och då är det läskigt på allvar!

Sen skulle jag då torka golv. Men vad jag inte fattar är hur i hela friden en nästan full flaska med såpa bara kan gå upp i rök? Den bara fanns inte! Och finns fortfarande inte. Jag vet med 100% säkerhet att jag hade en full eller nästan full (jag kan ha tagit ur den en gång) flaska sist jag använde den. Och det finns bara ett skåp att välja på att ställa in en såpaflaska i. Men för säkerhets skull har jag kollat även i badrummet, i förrådet på balkongen, i diverse andra skåp i köket som inte innehåller något som ens är i närheten av städartiklar. Men såpan är väck.

Tusan också, jag som var så sugen på att torka golv. Nu kommer det säkert att dröja ett halvår tills jag blir sugen på det nästa gång.