FrÃ¥n vÃ¥r balkong följer jag utvecklingen av en schäfervalp. Intressant värre. Man undrar hur det ska gÃ¥…

Först hade matten en gammal schäfer, som gick oerhört illa. På slutet var det riktigt plågsamt att se. Men så en dag var den borta, och bara ett par dagar senare fanns en liten valp med öronen på sniskan på plats. Den lullade omkring på gräsmattan med sin matte i släptåg, sådär som man kan tillåta små bebisvalpar att bestämma riktningen och tempot bara för att dom ska vänja sig vid att ha koppel på över huvud taget.

Nu har valpen blivit stor, den är faktiskt inte så väldigt mycket yngre än Monster. Minst tio månader iaf. Problemet är, att den fortfarande lullar omkring på gräsmattan med sin matte i släptåg. Den får bestämma både riktning och tempo själv, matte anpassar sig. I viss mån iaf. Ibland går lullandet åt fel håll tydligen, för då spjärnar matten emot. Så gott det nu går. Den stora lilla valpen börjar visa ganska mycket prov på egen vilja också. Ibland vill den hellre ligga och gnaga på en gren än följa med matten in. Matten försöker då dra i kopplet för att få med den stora lilla valpen. Det fungerar inget vidare. Då tar matten upp godis ur fickan och visar. Det hjälper inte heller. Då kastar matte godiset på marken framför den stora lilla valpen, som temporärt släpper sin fina gren för att ta godiset. Under tiden försöker matten hinna sära på valp och gren såpass att dom kan gå därifrån. Det brukar gå åt fyra-fem kastade godisar innan det lyckas. Minst.

Sen försöker matten gå hemåt. Den stora lilla valpen vill inte, utan drar iväg åt ett helt annat håll. Matten tar spjärn. Mera godis. Ibland blir det några steg åt rätt håll. Ibland inte.

Allt beror pÃ¥ vad man jämför med, inser jag. För ibland fÃ¥r jag lite Ã¥ngest när jag t ex läser om hur lÃ¥ngt Linda kommit med Milou, och idag upptäckte jag att det finns ett syskon som redan varit ute och tävlat, flera gÃ¥nger! Medan vi just inte kommit nÃ¥gon vart alls. (Och jag vet att det till 99% beror pÃ¥ alldeles för lite träning. Jag kommer själv att fÃ¥ sota för det, ingenting blir lättare att lära in av att vänta med det, men ingenting är heller omöjligt eller för sent.) Men när jag jämför med den stora lilla schäfervalpen är Monster ett under av följsamhet och lyhördhet! Och DÃ… känner även jag mig ganska duktig, för jag misstänker att Monster inte varit sÃ¥pass följsam och sÃ¥pass lyhörd och lydig som han ändÃ¥ är, om jag inte jobbat pÃ¥ det som jag faktiskt har…

Det ska bli intressant att fortsätta följa den stora lilla schäfervalpen. Hur i hela friden ska det gå? Vad jag inte begriper är att människan hade en schäfer förut, hur bar hon sig åt med den? Eller fick hon ärva den när den redan var så gammal och dålig att den knappt kunde gå och tror att det är ett allmänt tillstånd hos alla schäfrar i alla åldrar?

Men jag har en känsla av att det inte kommer att bli särskilt roligt att möta dom om ett halvÃ¥r eller sÃ¥…