lenas egna

Igår och idag har det plötsligt känts som om jag haft två nya hundar på promenaderna. Att gå med Monster ensam har länge gått väldigt bra, Carrey ensam går också bra förutom att han i stort sett alltid hänger i kopplet, men båda tillsammans är ett slit… De hetsar varandra, båda vill gå först, ska lukta först och närmast och längst på bästa luktfläckarna, alternativt lukta samtidigt på varsin luktfläck på varsin sida om vägen. De konkurrerar med varandra samtidigt som de samarbetar mot mig. Men nu alltså, nu är det två små raringar jag fått i kopplen. Större delen av promenaden kan jag hålla båda kopplen i samma hand, löst hängande! Inget dragande, inget hetsande, vi har gått bakom och framför och och vi har mött andra hundar, vi hamnade mitt i ett bussavläpp med människor och barnvagnar runt omkring oss, och det var inget hoppande eller flängande från Monsters sida alls. Inte ens karlar i reflexgula jobbarkläder ställde till problem.

Tanken slog mig… Kan det ha något samband med:

Häromdagen blev vi påflugna av en stor schäferhane, Carrey och jag. ”Påflugna” är nog att ta i, den kom rusande tvärs över en stor gräsplan där den tränade med sin husse, skällande och med siktet inställt på Carrey. Jag har träffat tillräckligt många otrevliga exemplar för att jag ska ha stor respekt för schäfrar jag inte känner, men här fick jag liksom aldrig känslan av att ”nu dör vi snart”, inte ens ”jävlar, nu blir det slagsmål”, jag tror snarare att schäfern fått ett ryck av ”försvinn härifrån, här tränar vi”. Men ändå. Jag ville inte veta hur Carrey skulle reagera när schäfern kom i den hastigheten rakt emot honom, det var mest den situationen jag ville undvika. Så jag skyfflade in Carrey bakom ryggen på mig själv, och gjorde mig så stor och hotande jag bara kunde och lätt framåtböjd för att vara ”över” så mycket det gick röt jag med lejonstämma ”GE DIG IVÄG!” Någon liten inbromsning märkte jag, men så var schäfern precis inpå mig och jag måttade en spark emot den som träffade under hakan. Den vek undan några steg men kom sen emot oss igen. Ett vrål till och en spark till, som mest blev i luften den här gången. Samtidigt hade hussen ilsket rytande (inte på mig!) hunnit fram och fick tag i sin slyngel. Han bad om ursäkt, och jag sa att sånt kan ju hända den bäste, men att jag tyckte att jag gott kunde vara tydlig emot hans hund med att han inte var välkommen. Och det höll han med om.

Under hela incidenten hade Carrey hållt sig märkligt lugn bakom min rygg. Inte förrän vi gick därifrån blängde och muttrade han en del. Jag tänkte att det här kanske rentav var en nyttig läxa för Carrey, som minsann inte alltid är så trevlig mot andra hundar, åtminstone inte när Monster är med (rör inte min lillebror!), att se att jag löste situationen utan hans hjälp.

Tja, kan det ha ett samband? Visserligen var det ju bara Carrey som var med vid schäferhändelsen, men det är inte alls omöjligt att det räcker med att han är lugnare för att Monster ska vara det. Sen har jag faktiskt också varit väldigt ihärdig med ”nu-tar-vi-det-lugnt”-träning när vi går ut. Inget hets vid ytterdörren, inget hets nedför trappen, inget hets varken innanför eller utanför porten. Korta koppel utan att dra ända tills vi kommer ut från gården och över gatan. Det får hellre ta tio minuter innan vi kommer dit än att jag ska ge mig. Men det här har jag kört rätt länge nu, utan större effekt, särskilt inte på Carrey som snarare reagerar med att spänna sig och uppmärksamt spana omkring sig efter det som jag troligen fått syn på.

Oavsett vad det beror på, så hoppas jag att jag får behålla de här hundarna. De är väldigt behagliga att promenera med.

Från vår balkong följer jag utvecklingen av en schäfervalp. Intressant värre. Man undrar hur det ska gå…

Först hade matten en gammal schäfer, som gick oerhört illa. På slutet var det riktigt plågsamt att se. Men så en dag var den borta, och bara ett par dagar senare fanns en liten valp med öronen på sniskan på plats. Den lullade omkring på gräsmattan med sin matte i släptåg, sådär som man kan tillåta små bebisvalpar att bestämma riktningen och tempot bara för att dom ska vänja sig vid att ha koppel på över huvud taget.

Nu har valpen blivit stor, den är faktiskt inte så väldigt mycket yngre än Monster. Minst tio månader iaf. Problemet är, att den fortfarande lullar omkring på gräsmattan med sin matte i släptåg. Den får bestämma både riktning och tempo själv, matte anpassar sig. I viss mån iaf. Ibland går lullandet åt fel håll tydligen, för då spjärnar matten emot. Så gott det nu går. Den stora lilla valpen börjar visa ganska mycket prov på egen vilja också. Ibland vill den hellre ligga och gnaga på en gren än följa med matten in. Matten försöker då dra i kopplet för att få med den stora lilla valpen. Det fungerar inget vidare. Då tar matten upp godis ur fickan och visar. Det hjälper inte heller. Då kastar matte godiset på marken framför den stora lilla valpen, som temporärt släpper sin fina gren för att ta godiset. Under tiden försöker matten hinna sära på valp och gren såpass att dom kan gå därifrån. Det brukar gå åt fyra-fem kastade godisar innan det lyckas. Minst.

Sen försöker matten gå hemåt. Den stora lilla valpen vill inte, utan drar iväg åt ett helt annat håll. Matten tar spjärn. Mera godis. Ibland blir det några steg åt rätt håll. Ibland inte.

Allt beror på vad man jämför med, inser jag. För ibland får jag lite ångest när jag t ex läser om hur långt Linda kommit med Milou, och idag upptäckte jag att det finns ett syskon som redan varit ute och tävlat, flera gånger! Medan vi just inte kommit någon vart alls. (Och jag vet att det till 99% beror på alldeles för lite träning. Jag kommer själv att få sota för det, ingenting blir lättare att lära in av att vänta med det, men ingenting är heller omöjligt eller för sent.) Men när jag jämför med den stora lilla schäfervalpen är Monster ett under av följsamhet och lyhördhet! Och DÅ känner även jag mig ganska duktig, för jag misstänker att Monster inte varit såpass följsam och såpass lyhörd och lydig som han ändå är, om jag inte jobbat på det som jag faktiskt har…

Det ska bli intressant att fortsätta följa den stora lilla schäfervalpen. Hur i hela friden ska det gå? Vad jag inte begriper är att människan hade en schäfer förut, hur bar hon sig åt med den? Eller fick hon ärva den när den redan var så gammal och dålig att den knappt kunde gå och tror att det är ett allmänt tillstånd hos alla schäfrar i alla åldrar?

Men jag har en känsla av att det inte kommer att bli särskilt roligt att möta dom om ett halvår eller så…