Inte nog med att det varit extra bra väder, innehållet i dagarna har varit extra bra också.
Fredag: Jag och Monster blev alltså upphämtade av Ullis och hennes Bugsy (man kan kolla här också), och så åkte vi till bästa kantarellskogen för “utbyte av tjänster”. Jag skulle peka på svamparna, Ullis skulle peka på knapparna på min kamera och försöka förklara vad dom är bra för. Jag tror att mitt uppdrag var det lättaste.
Pojkarna Monster och Bugsy skulle bara leka och busa och rejsa. Vilket dom gjorde med den äran. Sisådär fyra timmars nästan oavbrutet springande i terräng kan göra både en briard och en aussie ganska trötta, och så stillsam som Monster var på kvällen har vi aldrig sett honom tidigare… Även från briardhemmet rapporterades en fridfull kväll.
Lördag: Vädret fortfarande strålande. Hussen bestämde sig för säsongens kanske sista tur på hojen, jag betsämde mig för spårskogen. Båda hundarna fick följa med, men jag har bestämt mig för att inte vara överambitiös utan koncentrera själva spårträningen på Monster. Eftersom det tristaste med spår är väntetiden, kom jag på ett upplägg som dessutom gör att Carrey får göra nåt han tycker är riktigt roligt istället för att vi ska traggla med spår (för nu när jag har Monster att jämföra med inser jag att det verkligen är ett tragglande, inte särskilt roligt varken för Carrey eller mig).
Jag började med att lägga Monsters spår. Jag tog inga särkilda hänsyn till att det gått pinsamma fyra månader sen sist, inte till att han då gått högst 7-8 ganska enkla nybörjarspår, utan gick nog bortåt 300 meter iaf, med två vinklar och tre föremål. Jag väntar med pinnapporter tills vidare, tror det är lättare att få upp intresset om vi börjar med kuliga leksaker. Medan spåret låg fick Monster följa med och valla en uppletanderuta, det blev ju samtidigt en annorlunda övning i “gå-fint-i-koppel-mitt-i-skogen”. Helknäppt tyckte Monster.
Så fick Carrey göra uppletande. Hans teknik är väl inte strålande, han vill gärna dra ut åt vänster ut ur rutan och vi har ingen som helst dirigering, men det hindar inte att han plockar in fyra föremål av fyra möjliga på mindre än fem minuter. Hans näsa och målmedvetenhet är det då inget fel på! Han tar stora saker och han tar små saker som hårsnoddar, han tar det som ligger öppet och det som jag lagt mera dolt under trädrötter och sånt. Och det syns lång väg hur roligt han tycker det är! Han sitter vid min sida och vibrerar före kommando, flyger sen ut och börjar leta. Han går ut djupt och börjar där, och letar sig sen tillbaka, fast ibland drar han som sagt iväg ut åt vänster.
Lite fika på det och vips hade det gått nästan en timme utan att jag hann bli uttråkad!
När så Monster fick komma ut ur bilen igen var han smått tossig. Jag trodde nästan inte att han skulle klara att spåra, att han skulle vara för vimsig och ofokuserad. Men där bedrog jag mig. Jag selade på, pekade utan att säga någonting på mitt avstamp, och näsan for ner som en magnet och sen bar det iväg. Snabbt och med ordentligt sug, men inte för snabbt, han var noggrann och jag behövde inte varken springa eller bromsa. Vid första leksaken stannade han till lite grann och såg ut att fundera över vad han skulle göra med den, med lite uppmuntran från mig så tog han upp den och vi kampade en stund. Han kunde släppa spåret såpass att han tände till på kampen, vilket känns väldigt bra. Då finns det gott hopp om att han så småningom ska anse att apporterna är viktiga. Och det var ju inga som helst problem att sedan återgå till spårandet igen! Vid andra förmålet gick han på fel sida om ett träd och missade därmed bollen som låg intill trädstammen på andra sidan. En sån miss skulle ju inte Carrey göra, som när han bara kommer i närheten av en apport övergår till uppletande istället för spårande, vilket gör att han ofta tappar spåret istället… Nu tog jag bara upp bollen utan att Monster märkte något. Slutet hittade han med samma beteende som vid första föremålet.
Monsters spårande känns riktigt, riktigt bra. Jag har faktiskt ingenting som jag ser som ett problem just nu. Suget och viljan och noggrannheten är suverän. Men han är inte helt “spårblockerad”, han ser leksakerna och behöver inte mycket uppmuntran för att släppa spåret och helhjärtat leka och kampa. Och ändå direkt ta spåret igen och fortsätta lika fokuserat som tidigare. Vad som behövs är förstås lite längre spår, varierade svårigheter, fältspår (givetvis!), och så småningom introducerandet av riktiga apporter.
Nu har jag ett mål. Start i appellen i vår. Jag vet, vi har inte ett enda lydnadsmoment klart, knappt ens början på något. Men jag ska träna på så gott jag kan till dess, och åtminstone några moment bör väl hinna bli poängmässiga till dess? Sen startar vi oavsett hur det ser ut, bara för att komma igång. Sådeså.
