I onsdags var vi till skogen och jag la spår till båda två som genomfördes till full belåtenhet, trots att mina talanger som spårläggare verkligen inte är något att skryta med. Jag försöker hålla koll på hur långt jag går, men tappar räkningen efter ungefär 25 steg. Jag glömmer hur många vinklar jag gjort och hur många och vilka föremål jag lagt ut. Jag glömmer titta på klockan innan jag börjar, så liggtiden har jag heller ingen aning om. Jag kommer sällan ut ur skogen på det ställe jag tänkt mig och jag får högst oplanerade väg- stenmurs- och vattenövergångar. Monsters spår blev i alla fall någorlunda skapligt, förutom att underlaget kändes svårt med knastertorr mossa, men det kanske bara är min känsla. Sedan la jag Carreys spår på andra sidan skogsvägen, och tänkte först att det skulle bli mycket lättare, eftersom marken där, trots att det bara skilde några meter, bestod av mjuk och fuktig mossa. Men det varade inte så länge… det blev mera blött än fuktigt efter ett tag, och förfärligt snårigt så att jag fick göra en massa svängar runt det värsta och sedan verkligen inte kom ut där jag tänkt mig.

Sen satt jag då och drack en kopp kaffe (dagens största miss: jag glömde köpa bullar på vägen, som jag sett fram emot att sitta i solen och förtära!) och trummade med fingrarna en stund. Fördrev sedan ytterligare lite tid med att leka naturfotograf. Vet ni att myror låter?

När jag tog ut Monster var han helt skogstokig, om det var iver efter att få spåra eller förhoppningar om ett skogsrejs ska jag låta vara osagt, men han tjöt när jag selade på, och det var mera tur än skicklighet att jag hann få benen genom rätt hål innan han for iväg som skjuten ur en kanon. Det där med kontrollerade former får vi nog ta en annan dag… Jag hann börja tvivla på hur jag skulle klara spåret om han skulle hålla den hastigheten, men han sansade sig faktiskt ganska omgående. Fort gick det ändå, men inte så fort att det blev slarvigt någonstans. Han stannade och visade tydligt intresse för leksakerna jag lagt ut, plockade visserligen inte upp dem men var inte värre fixerad vid spåret än att han kunde leka ett tag vid varje grej i alla fall, även om det var jag som fick dra igång honom. Vinklarna tror jag inte ens han märkte, så precist och enkelt tog han dem. Ett par gånger slutade han spåra och stannade upp med höjt huvud och lyssnade efter något, men fortsatte sedan självmant. Jag var sammantaget mycket nöjd med vildens framfart i spåret.

Eftersom jag lagt ifrån mig hans koppel på vägen där spåret började, fick han skutta lös tillbaka. Jag tänkte inte på att vi då skulle passera början på Carreys spår… Där visade Monster prov på sin självständighet, sa hejdå och försvann som ett grått streck in i skogen. Han var borta en bra stund, och det skulle inte förvåna mig om han tog hela det spåret också, både fram- och baklänges. Jag tänkte att det var lite synd på alla leksaker jag drällt omkring mig där, eftersom Carrey inte är någon direkt lysande stjärna i spår, och eftersom det var så extremt snårigt, och när nu dessutom Monster varit där och suddat fram och tillbaka skulle det nog inte gå så bra…

Men Carrey överraskade mig och klarade det hela galant. Med sin egen yviga spårstil där han ofta är långt vid sidan av, lyckades han ändå på något sätt komma rätt (fast jag trodde vi var fel), för han hittade alla grejerna. Tror jag. Och det är väl tack vare att han är så väldigt säker på att hämta föremål och aldrig ger upp om han har minsta lilla vittring som han ändå lyckas.

På vägen hem kom jag på att jag ju bestämt mig för att Monster inte skulle få spåra mer i skog, utan bara träna på fältspår eftersom det inte alls gått de gånger vi fösrökt där… Men vafaen. Han har inte spårat särskilt mycket över huvud taget, så det skadar nog inte alltför mycket om han får lite spårrutin först, och börjar fatta vad det egentligen är han gör och inte bara göra det. Med lite rutin ska det väl inte vara helt omöjligt att spåra även i öppen terräng heller. Och med tanke på att det verkar vara långt – mycket långt – kvar innan vi kan visa upp någon sorts program på en appelplan har vi gott om tid på oss att träna på det också.

(Jo, jag har lite bilder på hundarna i skogen också. Det blev inte bara jaktstugor och gärdsgårdar. Men det får komma sen. Jag återkommer.)

Nej, tacka vet jag stillastående motiv. Det finns en jaktstuga i ”vår” skog, där vi brukar ställa bilen. Jaktlaget har lagt ner omsorg och kärlek på den. Det är på något vis lite rörande med alla detaljer…

Jaja, jag veeet att somliga hellre vill ha bilder på hundarna. Och träningsrapport. Det kommer. Lugn bara.

Citronfjäril

Det fanns massor!

Fredag: Jag och Monster blev alltså upphämtade av Ullis och hennes Bugsy (man kan kolla här också), och så åkte vi till bästa kantarellskogen för ”utbyte av tjänster”. Jag skulle peka på svamparna, Ullis skulle peka på knapparna på min kamera och försöka förklara vad dom är bra för. Jag tror att mitt uppdrag var det lättaste.

Pojkarna Monster och Bugsy skulle bara leka och busa och rejsa. Vilket dom gjorde med den äran. Sisådär fyra timmars nästan oavbrutet springande i terräng kan göra både en briard och en aussie ganska trötta, och så stillsam som Monster var på kvällen har vi aldrig sett honom tidigare… Även från briardhemmet rapporterades en fridfull kväll.

Lördag: Vädret fortfarande strålande. Hussen bestämde sig för säsongens kanske sista tur på hojen, jag betsämde mig för spårskogen. Båda hundarna fick följa med, men jag har bestämt mig för att inte vara överambitiös utan koncentrera själva spårträningen på Monster. Eftersom det tristaste med spår är väntetiden, kom jag på ett upplägg som dessutom gör att Carrey får göra nåt han tycker är riktigt roligt istället för att vi ska traggla med spår (för nu när jag har Monster att jämföra med inser jag att det verkligen är ett tragglande, inte särskilt roligt varken för Carrey eller mig).

Jag började med att lägga Monsters spår. Jag tog inga särkilda hänsyn till att det gått pinsamma fyra månader sen sist, inte till att han då gått högst 7-8 ganska enkla nybörjarspår, utan gick nog bortåt 300 meter iaf, med två vinklar och tre föremål. Jag väntar med pinnapporter tills vidare, tror det är lättare att få upp intresset om vi börjar med kuliga leksaker. Medan spåret låg fick Monster följa med och valla en uppletanderuta, det blev ju samtidigt en annorlunda övning i ”gå-fint-i-koppel-mitt-i-skogen”. Helknäppt tyckte Monster.

Så fick Carrey göra uppletande. Hans teknik är väl inte strålande, han vill gärna dra ut åt vänster ut ur rutan och vi har ingen som helst dirigering, men det hindar inte att han plockar in fyra föremål av fyra möjliga på mindre än fem minuter. Hans näsa och målmedvetenhet är det då inget fel på! Han tar stora saker och han tar små saker som hårsnoddar, han tar det som ligger öppet och det som jag lagt mera dolt under trädrötter och sånt. Och det syns lång väg hur roligt han tycker det är! Han sitter vid min sida och vibrerar före kommando, flyger sen ut och börjar leta. Han går ut djupt och börjar där, och letar sig sen tillbaka, fast ibland drar han som sagt iväg ut åt vänster.

Lite fika på det och vips hade det gått nästan en timme utan att jag hann bli uttråkad!

När så Monster fick komma ut ur bilen igen var han smått tossig. Jag trodde nästan inte att han skulle klara att spåra, att han skulle vara för vimsig och ofokuserad. Men där bedrog jag mig. Jag selade på, pekade utan att säga någonting på mitt avstamp, och näsan for ner som en magnet och sen bar det iväg. Snabbt och med ordentligt sug, men inte för snabbt, han var noggrann och jag behövde inte varken springa eller bromsa. Vid första leksaken stannade han till lite grann och såg ut att fundera över vad han skulle göra med den, med lite uppmuntran från mig så tog han upp den och vi kampade en stund. Han kunde släppa spåret såpass att han tände till på kampen, vilket känns väldigt bra. Då finns det gott hopp om att han så småningom ska anse att apporterna är viktiga. Och det var ju inga som helst problem att sedan återgå till spårandet igen! Vid andra förmålet gick han på fel sida om ett träd och missade därmed bollen som låg intill trädstammen på andra sidan. En sån miss skulle ju inte Carrey göra, som när han bara kommer i närheten av en apport övergår till uppletande istället för spårande, vilket gör att han ofta tappar spåret istället… Nu tog jag bara upp bollen utan att Monster märkte något. Slutet hittade han med samma beteende som vid första föremålet.

Monsters spårande känns riktigt, riktigt bra. Jag har faktiskt ingenting som jag ser som ett problem just nu. Suget och viljan och noggrannheten är suverän. Men han är inte helt ”spårblockerad”, han ser leksakerna och behöver inte mycket uppmuntran för att släppa spåret och helhjärtat leka och kampa. Och ändå direkt ta spåret igen och fortsätta lika fokuserat som tidigare. Vad som behövs är förstås lite längre spår, varierade svårigheter, fältspår (givetvis!), och så småningom introducerandet av riktiga apporter.

Nu har jag ett mål. Start i appellen i vår. Jag vet, vi har inte ett enda lydnadsmoment klart, knappt ens början på något. Men jag ska träna på så gott jag kan till dess, och åtminstone några moment bör väl hinna bli poängmässiga till dess? Sen startar vi oavsett hur det ser ut, bara för att komma igång. Sådeså.

Och fika i skogen.

Det kan nog bli en riktigt bra dag det här.

Kantarellskörden blev mager, det räckte till ett par mackor åt oss var, men vi såg några ställen med knappnålshuvudstora, så  om en vecka eller två finns det nog mer. Några Karl-Johan fanns det, men förvuxna och maskätna. Jag såg murklor också, men dom har jag lite för stor respekt för för att riktigt våga mig på. Och sen läste jag att murklor är vårsvampar, så det kanske inte var det ens. Men det såg ut så. Eller möjligen var det vildsvinsbajs.

Jag kan förresten vara så himla generös så jag bjuder Ullis sambo på adressen till svamphimlen: den ligger i skogen mellan Oxlehall och Hulekvill. Då vet ni precis va? Förra året plockade vi tolv kg. På en timme. 30 liter i rensat skick.

Hur jag mår nu? Tja, fortfarande halsontig och kanske lite febrig. Inte tillräckligt för att jag ska kalla mig sjuk, men jag har inte gjort många knop idag.