Nå. Snön kom som utlovat, men oväder skulle jag väl inte kalla det precis. Kallt blev det däremot, och det är en faslig trafik vid fågelbordet. Jag är nu uppe i 15 arter, och mest för min egen skull följer nu en uppräkning. Jag är faktiskt lite stolt över att jag känt igen så pass många av dem på egen hand.

Talgoxe, blåmes, gulsparv, domherre, gråsparv, stenknäck, kaja, skata och koltrast kunde jag utan vidare. Entita kunde jag också, men förstod inte varför jag kunde just den, så jag fick lov att kolla. Nötväcka, tofsmes, bergfink och snösiska fick jag klura på lite. Idag dök också grönfinken upp, och det var kul eftersom den tydligen minskat mycket.

Men jag skulle vilja ha fler domherrar. Har bara sett två stycken vid ett par enstaka tillfällen. Undrar vad som behövs för att locka fram dem?

Lördagsnöje 2: Veckohandla. Eftersom jag för en gångs skull åstadkommit en veckomatsedel och skrivit en ordentlig lista (som jag dessutom kommit ihåg att ta med mig) så var det om inte ett nöje, så åtminstone ganska okej att ta itu med detta. Trots den något udda tidpunkten. Den något udda tidpunkten, efter 18 en lördagkväll var förresten ur folktäthetssynpunkt ganska utmärkt. Men att sedan köra hem… Snöyra som hette duga, vilket gav en sikt som begränsade sig till ca 15 meter framåt och dessutom slasksträngar på vägen som orsakade vattenplaning trots krypfart. När jag svängt av från E22:an för den sista halvmilen var det inte slask som gällde, där var vägen vit och hal istället. Och lika mycket snöyra. Den bilfärden var långt ifrån ett nöje.

Lördagsnöje 3: Det sägs ju att omväxling förnöjer, och det var många år sen jag hade urinvägsinfektion sist. Så det var ju en omväxling till alla bihålediton. Likförbaskat känns underhållningsvärdet ganska begränsat. Och eftersom symptomen inte visade sig före veckohandlingsfärden, fanns inga huskursingredienser på min inköpslista.

Därmed önskar jag er en god natt och en fortsatt trevlig helg.

Den var något större än en ordinär fotboll och syns knappt under gruset. Jag tror banne mig det är den sista snöresten i hela Kalmar.

Bilden är tagen igår. Sedan dess har det fallit ytterligare en dm eller så. Dock känner jag mig nästan snuvad på den ruskiga snöstormen som det varnats för i flera dagar. Jag vet inte hur jag är funtad, för trots att jag avskyr vintern, så gillar jag på något sätt oväder? Om jag rannsakar mig själv ordentligt, så är det nog egentligen kylan som jag avskyr mest. Kylan och så mörkret. Snön är mig nog mera likgiltig, så länge den inte ställer till rent praktiska problem (bor man i lägenhet behöver man t ex inte bekymra sig om snöskottning, men snön är helt klart ett problem när det gäller spårträning). Och lika lite som någon annan gillar jag slask och skitiga hundar, så visst föralldel, snön har sina fördelar. Det är bara det att ju mer snö nu, desto längre slaskperiod sen, så jag tror inte det blir någon vinst med den ändå.

Men oväder alltså. Jag är av någon anledning fascinerad av alla sorters oväder, rejäla åskväder, stormar, skyfall. Inte att vara ute i, men att betrakta. Och nu skulle vi alltså få en ordentlig snöstorm, klass 2-varning var utfärdad, och jag var beredd. Vad blev det? Lite fjantigt snöfall! Så vindstilla som vi haft idag vet jag inte om vi haft på hela vintern, och visserligen snöade det rätt så tätt på förmiddagen, men sedan slutade det helt. Jag har förstått att ovädret nog blev ungefär så häftigt som det varnats för, men det smet förbi oss på något sätt.

Istället har vi haft en halv plusgrad idag, och när den blöta snön väl slutat falla var det rentav ganska behagligt ute. Allting är ju relativt, så efter flera veckor med många minusgrader kändes det plötsligt som om det kan bli en vår i år också.

Jag har börjat sätta en ära i att fotografera utan blixt, så länge det bara är möjligt. Jag har liksom fått för mig att det är ”finare”. Ibland funkar det bra, ibland, särskilt när jag försöker fota hundarna, blir det suddigt. Dåligt ljus kräver att motivet håller sig stilla, och det gör dom sällan… Men ibland kan en suddig bild vara väl så bra som en skarp. Den fångar ofta personligheten på ett annat sätt. Tycker jag i alla fall. Om inte annat så låter det som en rätt ok ursäkt.

Istället tog jag en bild på snödrivan som körts ihop precis utanför mitt köksfönster. Jag tänkte att om jag tar en ny bild på den då och då, säg en gång i veckan, så kanske man kan se att den minskar i höjd och omfång och på så sätt får ett visst hopp?

Drivan den 4/2.

]]> http://lena.smuligt.com/2010/02/04/veckans-driva/feed/ 1 http://lena.smuligt.com/2010/01/14/mal-2/ http://lena.smuligt.com/2010/01/14/mal-2/#comments Thu, 14 Jan 2010 07:39:20 +0000 Lena http://lena.smuligt.com/?p=2097 Det är bra på alla vis att sätta upp mål åt sig själv. Alla andra gör det. Så det är väl bäst att jag också gör det då.

Alltså, mina mål för 2010:

På det personliga planet ska det bli mer ordning och reda och struktur. På typ allting. Det känns tillräckligt ospecifiserat för att vara möjligt. ”Mer” än tidigare bara.

Och hundarna då. Jag har ett enda mål, och det är att under 2010 ska vi tävla, Monster och jag. Mer än så tänker jag inte säga, det känns som en tillräcklig tröskel att ta sig över, bara att komma till start första gången. I vilken gren är osäkert, hur det kommer att gå är ännu mer osäkert, men det ska ske. Helst under första halvåret. Dessutom har Sandra ”bestämt” att han ska göra MT också, så jag måste ta tag i skottillvänjningen.

Carrey får väl mest vara en glad och aktiv pensionär, även om det vore roligt att prova lite mer med agilityn och kanske tävla nån gång. Han känns absolut inte för gammal för det, och det började ju så bra under hösten, men sen kom appellydnadskursen med Monster att krocka och ligga på samma tid som den öppna agilityträningen, och så blev det inget mer… Jag är för osäker för att vilja träna helt på egen hand, och någon kurs som passade oss fanns inte. Vi får se.

För att kunna uppnå det där enda målet med Månsen måste vi nog träna en hel del, misstänker jag. Och eftersom jag upptäckte häromdagen att appellplanen på klubben är skottad, så finns det väl inte så himla mycket att skylla på, eller hur? Jag ska göra en träningsplan, något jag gjort i många upplagor ända sedan han var bebis, men aldrig lyckats fullfölja något vidare bra… Och det där med att fullfölja mina planer ligger väl i mitt personliga mål.

På tal om skottad, och vinter och snö, undrar jag om vi kan komma till en uppgörelse? Nu har vi ju kommit till halva januari, och januari är en skitmånad i vilket fall, så jag tänkte att ni vinterälskare kunde väl få fram till månadsskiftet på er. Om vi andra får ta över sen, men då får det gå fort. Första februari vill vi i så fall ha sol och bortåt 10 plusgrader och lite friska vindar så vi blir av med skiten snabbt. Gärna i kombination med nattfrost, det snabbar på upptorkningen bra. Ska vi säga så?

Tillägg i vinterdealen: förutsättningarna för att ni ska få hela två veckor och tre dagar till, är att vi sedan slipper bakslag. Efter första februari, no more winter! Ok?

Så var det den här extremt omänskliga kylan också. Den kan ju ta knäcken på vem som helst. I varje fall tar den knäcken på mig. I söndags skulle jag gå en promenad med hundarna, det var ju så vacket vinterväder, gubevars. Promenaden blev betydligt kortare än jag tänkt, dels pga att hundarna var mer än lovligt jobbiga (det var då jag kom på att deras jobbighet som gradvis ökat troligen berodde på att jag gått samma vända varje dag sedan snön kom, och att den vändan utmynnar i lösspringade på Karlssons Äng, så båda hundarna hade nu drabbats av en alldeles för hög förväntan för att kunna hålla sig i skinnet), dels på att jag började frysa om fingrarna nåt alldeles infernaliskt redan efter några minuter. Innan jag var hemma igen värkte fingrarna så jag knappt kunde hålla tårarna tillbaka, och väl inne, när upptiningen börjat, då kunde jag inte det längre. I en kvart satt jag på toa och tjöt som en barnunge med fingrarna i ljummet vatten. Fy för den lede, vad ont det gjorde! Visst hade jag väl kunnat satt på mig bättre på händerna, men jag måste ju kunna hantera kopplen också!

Sandra tyckte att jag skulle ta med mig kameran ut i vintervädret, men jag fattar inte hur jag skulle kunna hantera den? Jag vägrar t o m att plocka upp bajs när det är så här jädra kallt som det varit.

16 minusgrader blev vår bottennotering. Och visst, jag veeet, det har varit mycket kallare på andra håll, och på många håll är det alldeles normalt i flera månader, men jag skiter i såna jämförelser. Grejen för mig är ju hur kallt jag upplever att det är, och jag upplever det som fullständigt omänskligt vedervärdigt. Idag har kylan gett med sig en del, det är väl ”bara” några enstaka grader nu, å andra sidan ska vi visst ha en ny omgång blåst och kratigt snöfall över oss igen redan i eftermiddag…

Nu ska jag snyta mig och gå och grava en lax.

Om man nu ska försöka se något positivt i det hela, så tycker i alla fall hundarna att det är fasligt roligt. Ja, och så är dom ju lika rena när vi kommer in som innan vi gick ut, och det är ju rätt skönt särskilt nu när dom fortfarande är utställningsfräscha. (På tal om det, tack för gratulationer om utställningsframgångarna! För den som inte har koll på hur det gick , har Sandra rapporterat utförligt här och här.)

Avslutningstävlingen som vi skulle ha i måndags, blev redan förra veckan uppskjuten en vecka. I måndags, när jag verkligen inte mådde bra, tyckte jag det passade utmärkt. ”En hel vecka till att träna på”, tänkte jag dessutom. I tisdags anföll vintern. Jag vet inte vad som händer på måndag, men kylan och därmed snön ska ju stanna så det där med tävling känns ju lite främmande…?

Först en sväng ut med hundarna. Vädret är nog inte ett dugg lämpligt för en förkyld och bihåleinflammerad krake som jag, men det skiter hundarna fullständigt i. Väglaget är dessutom direkt olämpligt för bensköra klimakterietanter med två alldeles för stora och starka och ouppfostrade jyckar som tycker just väglaget, dvs isfläckar omväxlande med packad halkig snö, omväxlande med djup lössnö, är himla lattjo.

Strategin blir därför ”en hund i var armhåla”, dvs en på var sida med kortkorta koppel för minsta möjliga spelrum, snabb (men försiktig) marsch kortast möjliga väg till närmsta lämpliga släppa-lös-ställe. Sedan blir hundarna självmotionerande, även den nyblivna veteranen blir yster som en unghund i snön.

Men först snyta mig alltså.