En uppdatering vore på sin plats, står det att läsa i kommentarerna till föregående inlägg.

Jo, det kan man väl tycka kanske. Men jag har haft goda skäl, som t ex jobbade jag helt hysteriskt förra veckan.

Förra veckan var också E:s begravning. Den tog all kraft och alla tankar, och att blogga var svårt. För vad skulle jag skriva om, om inte om detta? Och det var för tungt att vara med om för att jag skulle kunna skriva om det så nära inpå. Nu kanske jag kan. Begravningen var fin och storslagen, en fullsatt domkyrka och mycket musik. Den var oerhört sorglig. Den gjorde det overkliga lite mera verkligt. Nu är det liksom bara att försöka våga fejsa verkligheten, inse att det är såhär det är, Bettan är borta och kommer inte tillbaka, och vi som är kvar har bara att leva vidare. Och nu kan jag faktiskt tänka på henne och skratta samtidigt. Det kunde jag inte förut.

Jag är fortfarande helt slut efter förra veckans idiotjobbande och mentala anspänning och helgen gav inte direkt någon tid för återhämtning. Jag återkommer om den. En annan dag.