lenas egna

Det var en gång två små möss. En vit och en grå. De bodde med alla sina triljoner syskon på det stora IKEA-varuhuset. Men så en dag – igår- kom två snälla människor på besök och sa: ”De skulle ju kunna få flytta hem till oss! Tänk så glada våra hundar skulle bli!” De snälla människorna var visserligen snälla, men kanske lite obetänksamma. De tänkte inte alls på om mössen skulle bli glada eller inte.

Så mössen fick följa med hem till de snälla människornas snälla hundar. De snälla hundarna blev glada och tog varsin mus i munnen. Den röda hunden tog den grå musen, den grå hunden tog den vita musen. Efter ett tag blev de lite ovänner, för den röda hunden ville först ha båda mössen, men sedan fick den grå hunden den grå musen och så blev det lungt. Hundarna vårdade mössen ömt, men på sitt eget vis, och lite senare såg mössen helt annorlunda ut.

Det här inlägget blev istället för ett annat som jag funderat över i flera dagar, men som nog inte blir. Det skulle handla om den här tiden för 29 år sedan, då jag väntade Sandra. En tid som jag förstås tänker rätt mycket på nu, när Sandra väntar sitt barn. Det var en tid med väldigt mycket känslor, som väl alla graviditeter är. Men känslorna handlade inte bara om det. En lång tid under hösten och fram till jul tillbringade jag på sjukhus, sittande hos min mamma. I mellandagarna gick hon bort. De tre resterande månaderna av graviditeten minns jag väldigt lite av. Jag hade som sagt velat skriva mycket mer om detta, men de känslor som kommer fram är svåra att uttrycka. Jag har försökt, men när jag läser vad jag skrivit så blir det inte som jag menade.

En uppdatering vore på sin plats, står det att läsa i kommentarerna till föregående inlägg.

Jo, det kan man väl tycka kanske. Men jag har haft goda skäl, som t ex jobbade jag helt hysteriskt förra veckan.

Förra veckan var också E:s begravning. Den tog all kraft och alla tankar, och att blogga var svårt. För vad skulle jag skriva om, om inte om detta? Och det var för tungt att vara med om för att jag skulle kunna skriva om det så nära inpå. Nu kanske jag kan. Begravningen var fin och storslagen, en fullsatt domkyrka och mycket musik. Den var oerhört sorglig. Den gjorde det overkliga lite mera verkligt. Nu är det liksom bara att försöka våga fejsa verkligheten, inse att det är såhär det är, Bettan är borta och kommer inte tillbaka, och vi som är kvar har bara att leva vidare. Och nu kan jag faktiskt tänka på henne och skratta samtidigt. Det kunde jag inte förut.

Jag är fortfarande helt slut efter förra veckans idiotjobbande och mentala anspänning och helgen gav inte direkt någon tid för återhämtning. Jag återkommer om den. En annan dag.