Jag körde till Växjö fram och tillbaka igÃ¥r förmiddag, och pÃ¥ hemvägen fick jag ett infall och stannade och la ett spÃ¥r till Monster. Det blev ett tvÃ¥tredjedels appelspÃ¥r pÃ¥ en Ã¥ker, med bara en vinkel och tvÃ¥ apporter plus slut. Det tog väl en knapp timme att Ã¥ka hem och hämta MÃ¥ns och rasta honom, alldeles lagom tid. Han blev alldeles till sig när han insÃ¥g vad som var pÃ¥ gÃ¥ng, och jag hade fullt sjÃ¥ att fÃ¥ pÃ¥ honom spÃ¥rselen. SpÃ¥ret gick bra, dvs jag har bestämt mig för att sluta analysera och inte lägga mig i sÃ¥ mycket vad MÃ¥nsen sysslar med mellan start och mÃ¥l, inte sÃ¥ länge som vi verkligen kommer till slutet och har Ã¥tminstone de flesta pinnarna med oss dit. Jag har ändÃ¥ inte tillräckligt av kunskap och erfarenhet, och jag kan aldrig komma ifrÃ¥n det faktum att han är bättre pÃ¥ att spÃ¥ra än vad jag är…
Jag var nöjd vid slutet och belönade rikligt med både smaskig kattmat och lek med repbollen (för det ska jag försöka vara noggrann med, det måste bli superviktigt att komma till spårslutet, allt för att han inte ska få för sig att någon annan aktivitet än att följa just det spåret vi började på kanske skulle vara roligare). Månsen har äntligen fattat grejen med att komma tillbaka med, och lämna ifrån sig kastade leksaker, och jag var mycket nöjd med det också.
Jag började linda upp spÃ¥rlinan, och Monster fick skutta omkring lite pÃ¥ egen hand. Rätt som det var gallopperade han ut till Ã¥kerkanten, och sÃ¥ sÃ¥g jag bara hans sprattlande ben i luften ett tag. Jag visste att det Ã¥tminstone inte fanns nÃ¥got lerdike där, och han älskar att rulla sig och gnida ryggen i bÃ¥de sand och torrt gräs (och snö, men det finns det ju ingen längre), och har faktiskt aldrig visat nÃ¥got intresse av att rulla sig i t ex hästskit, sÃ¥ jag bekymrade mig inte över det. Till slut kom han lycklig emot mig, jag sÃ¥g redan pÃ¥ hÃ¥ll att det inte var nÃ¥got torrt det han rullat sig i, men han var Ã¥tminstone inte svart. När han kom närmare kände jag stanken… Han luktade nÃ¥got fruktansvärt vedervärdigt illa.
Jag var ju bara tvungen att gå förbi och titta vad det var som orsakat stanken. Jag hittade resterna av en svart sopsäck, som när jag kom närmare visade sig innehålla slaktavfall. Ruttet sådant. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, och har väldigt långt till kräkreflexen, men där kände jag kväljningarna komma.
Lydnadspasset som jag mycket ambitiöst planerat efter spåret blev där och då omedelbart inställt. Istället blev det kortast möjliga väg från åker till badkar för en viss hund. Givetvis var hundschampot slut, så han blev badad i såpa. Jag vill för övrigt inte rekommendera såpa till det ändamålet, åtminstone inte till pälshundar med mycket vitt. Ren blev han antagligen, men krage och framben blev inte sådär kritvita som man ju gärna vill ha dem åtminstone några dagar på en nybadad hund. Men han luktar gott igen. Och han är förlåten.
Förlåten är däremot inte den som slängt slaktavfall i naturen. Visst kan man stöta på ruttna saker i naturen, sådana som naturen själv orsakat, och det får man stå ut med. Men att förpacka det i plast (vilket ju enbart fördröjer förintelseprocessen), och sedan lägga det i naturen, det är faktiskt ganska ruttet.
Att ha ont i ryggen är också ruttet. Min rygg gillade inte alls att bada monsterhund. Nu kan jag knappt röra mig. Särskilt inte böja mig eller vrida mig, jag kan bara sakta skrida rakt framåt, som en lucia ungefär.

