Jag var nöjd vid slutet och belönade rikligt med både smaskig kattmat och lek med repbollen (för det ska jag försöka vara noggrann med, det måste bli superviktigt att komma till spårslutet, allt för att han inte ska få för sig att någon annan aktivitet än att följa just det spåret vi började på kanske skulle vara roligare). Månsen har äntligen fattat grejen med att komma tillbaka med, och lämna ifrån sig kastade leksaker, och jag var mycket nöjd med det också.

Jag började linda upp spårlinan, och Monster fick skutta omkring lite på egen hand. Rätt som det var gallopperade han ut till åkerkanten, och så såg jag bara hans sprattlande ben i luften ett tag. Jag visste att det åtminstone inte fanns något lerdike där, och han älskar att rulla sig och gnida ryggen i både sand och torrt gräs (och snö, men det finns det ju ingen längre), och har faktiskt aldrig visat något intresse av att rulla sig i t ex hästskit, så jag bekymrade mig inte över det. Till slut kom han lycklig emot mig, jag såg redan på håll att det inte var något torrt det han rullat sig i, men han var åtminstone inte svart. När han kom närmare kände jag stanken… Han luktade något fruktansvärt vedervärdigt illa.

Jag var ju bara tvungen att gå förbi och titta vad det var som orsakat stanken. Jag hittade resterna av en svart sopsäck, som när jag kom närmare visade sig innehålla slaktavfall. Ruttet sådant. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, och har väldigt långt till kräkreflexen, men där kände jag kväljningarna komma.

Lydnadspasset som jag mycket ambitiöst planerat efter spåret blev där och då omedelbart inställt. Istället blev det kortast möjliga väg från åker till badkar för en viss hund. Givetvis var hundschampot slut, så han blev badad i såpa. Jag vill för övrigt inte rekommendera såpa till det ändamålet, åtminstone inte till pälshundar med mycket vitt. Ren blev han antagligen, men krage och framben blev inte sådär kritvita som man ju gärna vill ha dem åtminstone några dagar på en nybadad hund. Men han luktar gott igen. Och han är förlåten.

Förlåten är däremot inte den som slängt slaktavfall i naturen. Visst kan man stöta på ruttna saker i naturen, sådana som naturen själv orsakat, och det får man stå ut med. Men att förpacka det i plast (vilket ju enbart fördröjer förintelseprocessen), och sedan lägga det i naturen, det är faktiskt ganska ruttet.

Att ha ont i ryggen är också ruttet. Min rygg gillade inte alls att bada monsterhund. Nu kan jag knappt röra mig. Särskilt inte böja mig eller vrida mig, jag kan bara sakta skrida rakt framåt, som en lucia ungefär.

Idag är symptomen kvar men mindre, och jag har faktiskt varit ute och spårat. Det hade nog i ärlighetens namn inte blivit av om jag inte fått ett telefonsamtal igår och därmed sällskap idag. Och vilken dag det blev! Spåren gick väl lite sådär, Carrey hade en sån där ”promenera-i-spårlina-dag” i skogen och Monsters fältspår blev i knähögt gräs och det vållade vissa problem för herrn. Men jag fick en massa råd om framför allt vad jag gör och inte gör där bakom, råd som till största delen känns riktiga och vettiga och som jag ska försöka ta till mig. I stort sett gick det ut på att jag ska vara lite mer aktiv i spåret med Monster, och väldigt mycket mer passiv med Carrey.

Solen sken och det var riktigt sommarvärme. Hur många grader vet jag inte, men det var inga problem att ha bara linne på sig. Vi fikade förstås, både under spårens liggtid och efteråt, och det var så skönt att vi blev sittande länge, länge, så dagens frisk-luft-ranson är i alla fall fylld med råge.

Nu ska jag gå ett varv med dammsugaren, och sedan göra raggmunksmet. A är på fotboll med en jobbarkompis som skulle följa med hit efteråt för att slå ihjäl ett par timmar i väntan på ett tåg, och i en svag stund utlovade jag visst raggmunkar med fläsk till herrarna. Matchen slutar om en knapp timme, så det kanske är dags att jag sätter fart nu…

Carrey fick sisådär 3-400 meter i den fina skogen vi upptäckte när S&A var här, bara ett par vinklar och inga större svårigheter mer än att vegetationstypen och därmed underlaget växlade. Efter en timmes liggtid gick han på, han var noggrann och målmedveten och duktig. För ovanlighetens skull missade han två apporter av fyra möjliga. Det verkar som om han numera släpper sitt ”leta-pinne-beteende” när han har någon svårighet i spåret, och koncentrerar sig på det istället. Åtminstone den andra missade pinnen låg strax efter en övergång från fuktig mossa till torr barrmatta, där han fick jobba lite extra. Och det är nog att se som ett gott tecken att han gör så, tidigare kunde han släppa spåret totalt om han fick luftvittring på en pinne långt ifrån. Han tog sig runt spåret och hittade slutet och var glad och nöjd med sig själv, och det är huvudsaken.

Monster fick ytterligare ett fältspår enligt appellreglerna, och det tänker jag ge en detaljerad analys i träningsbloggen senare.

Någon punka råkade vi inte ut för idag. Men i fredags tog A bilen den korta sträckan till Berga Centrum, en sträcka som är så kort att vi normalt sett aldrig kör dit. Men nu stod bilen på gatan och skulle ändå köras in i garaget, så han tog den ändå. När han klev ur bilen på parkeringen var ena framdäcket tvärplatt. Jag har inte riktigt fattat hur det fungerar, men tydligen finns inget reservdäck, utan någon nödlösning som innebär att man blåser upp det punkterade däcket och så ska det hålla ett tag. Jag vet inte heller riktigt om det inte fungerade som tänkt, men hursomhelst så sitter det nu ett vinterdäck där fram i väntan på att en däckverkstad ska öppna imorgon.

Igår var jag ringsekreterare på isländsk fårhund-special (en ras som jag för övrigt aldrig någonsin kommer att skaffa, skulle jag av någon anledning få för mig det så hoppas jag att någon tar mig till läkare) på Kalmar BK. Vädret var vackert och skulle så förbli hela dagen, så jag tog cykeln dit. Platsen jag ställde ifrån mig cykeln på valde jag enbart för att den inte skulle vara i vägen för någon, intill altanräcket på den sidan som inte ligger mot planen. Det var tydligen ett soligt ställe.

När dagen var slut satte jag ner min väska i cykelkorgen och skulle dra fram cykeln en meter så att jag kunde hoppa på. Det gick inget bra. Att dra den alltså. Det var ingen vanlig punka så att däcket var platt, hela däcket hade liksom åkt av fälgen. För säkerhets skull både bak och fram.

När jag fått tillåtelse att ställa in cykeln (som saknar ett fungerande lås) i ett förråd och började baxa iväg den ditåt var det flera som sa ”jaså, det var det som smällde förut och skrämde hundarna!”. Jag hade också hört smällarna, men inte tänkt så mycket på det…

Det var alltså sant det där som sades när jag var liten. Att man inte skulle ställa cykeln i solen, för däcken kunde explodera. Men eftersom jag aldrig varit med om, eller ens hört talas om att det verkligen hänt, så trodde jag att det var en skröna. Men där ser man. Undrar om man ska bli orolig för att få mask i magen när man äter äppelkart nu också? Visserligen äter jag aldrig äppelkart, men ändå? Och så var det nåt med lövhögar också, att man inte fick gå/sparka i dessa, då var det nåt annat ruskigt som kunde hända. Men jag har glömt vad.

Dagen efter var det officiell utställning för bl a Monster, han blev bästa hane med CK och hade visst inte skött sig alls som han brukar i ringen (själv jobbade jag i den andra ringen och såg aldrig spektaklet) utan varit allmänt stökig. När vi i efterhand analyserade situationen kom vi fram till att det var Ullis fel. Det känns alltid bra att ha något att skylla på.

Sen hann vi med att spåra två gånger också. För Monsters del var resultatet första gången strålande, jag var lycklig resten av dagen och nästa dag också över hans insats. Den andra gången blev två gånger, vid första försöket tappade han bort sig i första vinkeln och var sen inte intresserad av att ens försöka hitta rätt, så jag selade av. Han fick en chans till ett par timmar senare, då jag gick med honom diagonalt mot andra benet tills han hittade spåret och då var han med på noterna igen. Godkänt på sätt och vis, eftersom han klarade det flera timmar gamla fältspåret i stark vind, men man får ju inte den sortens extrachanser på tävling.

Vi har grillat och spelat krocket (i lag, A var visserligen överlägset bäst men ingen vidare lagspelare så vi förlorade) och spelat minigolf (jag lyckades knipa sistaplatsen där också, det var något med tuttarna som var i vägen för armarna), hälsat på lillebrodern och tränat lite lydnad och simmat med hundarna. Och värstinghundarna-själsfränderna Monster och Mella tog sig dessutom ett rejält gyttjebad sista dagen.

Fyra personer och sex hundar i en trerumslägenhet i en vecka blir ganska utmattande. Allra mest var det faktiskt Monster som var utmattad efteråt, men så var det väl också han i sällskap med Mella som höll igång mest. Att den svarta faran skulle vara utmattad när hon kom hem har jag däremot svårt att tro…

I onsdags var vi till skogen och jag la spår till båda två som genomfördes till full belåtenhet, trots att mina talanger som spårläggare verkligen inte är något att skryta med. Jag försöker hålla koll på hur långt jag går, men tappar räkningen efter ungefär 25 steg. Jag glömmer hur många vinklar jag gjort och hur många och vilka föremål jag lagt ut. Jag glömmer titta på klockan innan jag börjar, så liggtiden har jag heller ingen aning om. Jag kommer sällan ut ur skogen på det ställe jag tänkt mig och jag får högst oplanerade väg- stenmurs- och vattenövergångar. Monsters spår blev i alla fall någorlunda skapligt, förutom att underlaget kändes svårt med knastertorr mossa, men det kanske bara är min känsla. Sedan la jag Carreys spår på andra sidan skogsvägen, och tänkte först att det skulle bli mycket lättare, eftersom marken där, trots att det bara skilde några meter, bestod av mjuk och fuktig mossa. Men det varade inte så länge… det blev mera blött än fuktigt efter ett tag, och förfärligt snårigt så att jag fick göra en massa svängar runt det värsta och sedan verkligen inte kom ut där jag tänkt mig.

Sen satt jag då och drack en kopp kaffe (dagens största miss: jag glömde köpa bullar på vägen, som jag sett fram emot att sitta i solen och förtära!) och trummade med fingrarna en stund. Fördrev sedan ytterligare lite tid med att leka naturfotograf. Vet ni att myror låter?

När jag tog ut Monster var han helt skogstokig, om det var iver efter att få spåra eller förhoppningar om ett skogsrejs ska jag låta vara osagt, men han tjöt när jag selade på, och det var mera tur än skicklighet att jag hann få benen genom rätt hål innan han for iväg som skjuten ur en kanon. Det där med kontrollerade former får vi nog ta en annan dag… Jag hann börja tvivla på hur jag skulle klara spåret om han skulle hålla den hastigheten, men han sansade sig faktiskt ganska omgående. Fort gick det ändå, men inte så fort att det blev slarvigt någonstans. Han stannade och visade tydligt intresse för leksakerna jag lagt ut, plockade visserligen inte upp dem men var inte värre fixerad vid spåret än att han kunde leka ett tag vid varje grej i alla fall, även om det var jag som fick dra igång honom. Vinklarna tror jag inte ens han märkte, så precist och enkelt tog han dem. Ett par gånger slutade han spåra och stannade upp med höjt huvud och lyssnade efter något, men fortsatte sedan självmant. Jag var sammantaget mycket nöjd med vildens framfart i spåret.

Eftersom jag lagt ifrån mig hans koppel på vägen där spåret började, fick han skutta lös tillbaka. Jag tänkte inte på att vi då skulle passera början på Carreys spår… Där visade Monster prov på sin självständighet, sa hejdå och försvann som ett grått streck in i skogen. Han var borta en bra stund, och det skulle inte förvåna mig om han tog hela det spåret också, både fram- och baklänges. Jag tänkte att det var lite synd på alla leksaker jag drällt omkring mig där, eftersom Carrey inte är någon direkt lysande stjärna i spår, och eftersom det var så extremt snårigt, och när nu dessutom Monster varit där och suddat fram och tillbaka skulle det nog inte gå så bra…

Men Carrey överraskade mig och klarade det hela galant. Med sin egen yviga spårstil där han ofta är långt vid sidan av, lyckades han ändå på något sätt komma rätt (fast jag trodde vi var fel), för han hittade alla grejerna. Tror jag. Och det är väl tack vare att han är så väldigt säker på att hämta föremål och aldrig ger upp om han har minsta lilla vittring som han ändå lyckas.

På vägen hem kom jag på att jag ju bestämt mig för att Monster inte skulle få spåra mer i skog, utan bara träna på fältspår eftersom det inte alls gått de gånger vi fösrökt där… Men vafaen. Han har inte spårat särskilt mycket över huvud taget, så det skadar nog inte alltför mycket om han får lite spårrutin först, och börjar fatta vad det egentligen är han gör och inte bara göra det. Med lite rutin ska det väl inte vara helt omöjligt att spåra även i öppen terräng heller. Och med tanke på att det verkar vara långt – mycket långt – kvar innan vi kan visa upp någon sorts program på en appelplan har vi gott om tid på oss att träna på det också.

(Jo, jag har lite bilder på hundarna i skogen också. Det blev inte bara jaktstugor och gärdsgårdar. Men det får komma sen. Jag återkommer.)

När jag ändå var i farten ringade jag in några lydnadstävlingar också…

Hall of Fame, here we come!

Men annars? Är det ur ren träningssynpunkt någon smart grej med naturpinnar som jag inte fattat? Upplys mig!

Själv har jag spårapporter så det kommer att räcka i flera år (tillgången på spillvirke var god under och efter lägenhetsrenoveringen!), jag har dessutom en egenkomponerad spårträningsplan som bygger dels på vad jag lärde mig på spårkursen jag gick ihop med Carrey, dels på vad jag lärde mig i spårgruppen på aussielägret förra året, och sist men inte minst vad jag lärt mig om baklängeskedjning i ”bibeln”. Och så lite egna funderingar och insikter i Monsters sätt att vara. I den planen ingår just spårapporter, så naturpinnarna är nog inte aktuella för mig. Men jag vill ändå veta!

In till stan, snabbt inköp av jeanskjol i 80 cl, med matchande tröja och tights (tights? till en ettåring? vart tog kalasbyxorna vägen?). Vi kom på att det var hur länge sen som helst vi fikade på stan, så det gjorde vi också. Inte riktigt på stan, efter överbefolkade ställen med evighetsköer fick det bli Ekelunds, men det är inte fy skam det heller.

Tillbaka till spåret. Jag selade på i åkerkanten. Monster tittade förväntansfullt på mig och lade sig ner. Upptäckte husse som klev ur bilen vid andra änden av åkern, där tanken var att vi så småningom skulle landa. Funderade en stund över detta. Satte sig upp. Lade sig igen, snabbare den här gången. Han visste att jag hade korv i fickan, och hade inte en aning om att jag tänkte att han skulle spåra. Jag försökte visa honom på mitt ordentliga avstamp, Monster och jag upptäckte samtidigt att två centimeter ifrån fanns en fin hög med rådjursbajs. Jag gick några meter framåt i spåret, och Monster släppte tanken på rådjursbajset och följde med i snygg linförighet, med utomordentlig kontakt. Jag stod still och avvaktade. Monster körde sitt, ligg, ingångar och till slut det svåraste: passivitet.

Suck. Jag fortsatte en bit till i spåret, och till slut insåg väl Monster att han inte skulle få någon korv och satte ner näsan i backen och halleluja! han hittade spåret och drog iväg. Första leksaken hittades och lektes med och byttes mot korv. Men Monster var ändå inte helt övertygad. Skulle ett snabbt läggande eller en fin ingång fungera nu då? Och var husse kvar borta vid bilen? Samma visa som vid början, efter mycket om och men bestämde han sig för att spåra igen, dock lite mer halvhjärtat den här gången. En nackdel med fältspår är ju att man inte kan snitsla, och jag visste alltså bara på ett ungefär var vinkeln var. Men spåret tappades där någonstans iaf. Jag tog Monster vid sidan och fortsatt såpass långt att jag var säker på att vi var förbi ordentligt och vände sedan för att kunna snedda på andra benet. Men jag råkade få syn på andra apporten på långt håll, så jag valde istället att gå direkt på den, plocka upp den och bara släppa på där, när jag nu visste var jag hade spåret igen.

Och nu verkade det faktiskt som om det gick upp ett ljus, som om Monster tänkte ”jahaaaa, är det spåra vi ska göra, jamen säg det då!”, för därifrån gick han som en dammsugare, tog andra vinkeln som ingenting och de sista hundra meterna fram till slutet var ju en baggis…

Att det var svårare med fältspår, det visste jag ju, men att det skulle bli så stor skillnad, det hade jag inte räknat med. Nu blir det inga skogsspår på länge, det är helt klart. Samtidigt var Monsters reaktion på signaler rätt rolig och lite oväntad, han har uppenbarligen inte fått spåra så mycket så att selen var signal nog, men en åker är ungefär som en gräsmatta fast större, det måste väl betyda att vi tränar lydnad, eller hur?

Fredag: Jag och Monster blev alltså upphämtade av Ullis och hennes Bugsy (man kan kolla här också), och så åkte vi till bästa kantarellskogen för ”utbyte av tjänster”. Jag skulle peka på svamparna, Ullis skulle peka på knapparna på min kamera och försöka förklara vad dom är bra för. Jag tror att mitt uppdrag var det lättaste.

Pojkarna Monster och Bugsy skulle bara leka och busa och rejsa. Vilket dom gjorde med den äran. Sisådär fyra timmars nästan oavbrutet springande i terräng kan göra både en briard och en aussie ganska trötta, och så stillsam som Monster var på kvällen har vi aldrig sett honom tidigare… Även från briardhemmet rapporterades en fridfull kväll.

Lördag: Vädret fortfarande strålande. Hussen bestämde sig för säsongens kanske sista tur på hojen, jag betsämde mig för spårskogen. Båda hundarna fick följa med, men jag har bestämt mig för att inte vara överambitiös utan koncentrera själva spårträningen på Monster. Eftersom det tristaste med spår är väntetiden, kom jag på ett upplägg som dessutom gör att Carrey får göra nåt han tycker är riktigt roligt istället för att vi ska traggla med spår (för nu när jag har Monster att jämföra med inser jag att det verkligen är ett tragglande, inte särskilt roligt varken för Carrey eller mig).

Jag började med att lägga Monsters spår. Jag tog inga särkilda hänsyn till att det gått pinsamma fyra månader sen sist, inte till att han då gått högst 7-8 ganska enkla nybörjarspår, utan gick nog bortåt 300 meter iaf, med två vinklar och tre föremål. Jag väntar med pinnapporter tills vidare, tror det är lättare att få upp intresset om vi börjar med kuliga leksaker. Medan spåret låg fick Monster följa med och valla en uppletanderuta, det blev ju samtidigt en annorlunda övning i ”gå-fint-i-koppel-mitt-i-skogen”. Helknäppt tyckte Monster.

Så fick Carrey göra uppletande. Hans teknik är väl inte strålande, han vill gärna dra ut åt vänster ut ur rutan och vi har ingen som helst dirigering, men det hindar inte att han plockar in fyra föremål av fyra möjliga på mindre än fem minuter. Hans näsa och målmedvetenhet är det då inget fel på! Han tar stora saker och han tar små saker som hårsnoddar, han tar det som ligger öppet och det som jag lagt mera dolt under trädrötter och sånt. Och det syns lång väg hur roligt han tycker det är! Han sitter vid min sida och vibrerar före kommando, flyger sen ut och börjar leta. Han går ut djupt och börjar där, och letar sig sen tillbaka, fast ibland drar han som sagt iväg ut åt vänster.

Lite fika på det och vips hade det gått nästan en timme utan att jag hann bli uttråkad!

När så Monster fick komma ut ur bilen igen var han smått tossig. Jag trodde nästan inte att han skulle klara att spåra, att han skulle vara för vimsig och ofokuserad. Men där bedrog jag mig. Jag selade på, pekade utan att säga någonting på mitt avstamp, och näsan for ner som en magnet och sen bar det iväg. Snabbt och med ordentligt sug, men inte för snabbt, han var noggrann och jag behövde inte varken springa eller bromsa. Vid första leksaken stannade han till lite grann och såg ut att fundera över vad han skulle göra med den, med lite uppmuntran från mig så tog han upp den och vi kampade en stund. Han kunde släppa spåret såpass att han tände till på kampen, vilket känns väldigt bra. Då finns det gott hopp om att han så småningom ska anse att apporterna är viktiga. Och det var ju inga som helst problem att sedan återgå till spårandet igen! Vid andra förmålet gick han på fel sida om ett träd och missade därmed bollen som låg intill trädstammen på andra sidan. En sån miss skulle ju inte Carrey göra, som när han bara kommer i närheten av en apport övergår till uppletande istället för spårande, vilket gör att han ofta tappar spåret istället… Nu tog jag bara upp bollen utan att Monster märkte något. Slutet hittade han med samma beteende som vid första föremålet.

Monsters spårande känns riktigt, riktigt bra. Jag har faktiskt ingenting som jag ser som ett problem just nu. Suget och viljan och noggrannheten är suverän. Men han är inte helt ”spårblockerad”, han ser leksakerna och behöver inte mycket uppmuntran för att släppa spåret och helhjärtat leka och kampa. Och ändå direkt ta spåret igen och fortsätta lika fokuserat som tidigare. Vad som behövs är förstås lite längre spår, varierade svårigheter, fältspår (givetvis!), och så småningom introducerandet av riktiga apporter.

Nu har jag ett mål. Start i appellen i vår. Jag vet, vi har inte ett enda lydnadsmoment klart, knappt ens början på något. Men jag ska träna på så gott jag kan till dess, och åtminstone några moment bör väl hinna bli poängmässiga till dess? Sen startar vi oavsett hur det ser ut, bara för att komma igång. Sådeså.

Samtidigt så får allt annat stå åt sidan, och mina dåliga samveten växer. Vis(?) av tidigare erfarenheter så försöker jag ändå så gott det går att inte låta det ta över, och koncentrerar mig på en sak i taget. Jag är inte mer än människa, och hur dumt det än är så får vi aldrig dom där extra timmarna per dygn eller extra dagarna per vecka vi ibland så väl skulle behöva.

Men för att lätta på trycket på ett område åtminstone, så hade jag bestämt mig för att ta hundarna ut i skogen och spåra en dag nu i helgen. Noggrant kollade jag väderprognosen i fredags kväll för att se vilken av dagarna som skulle bli den ultimata. När det nu blir så extremt sällan, så kan det ju få vara så njutbart som möjligt, eller hur? Det verkade som om söndagen var aningen mer solsäker, så Anders tog bilen till bygget igår morse. Varpå lördagen givetvis blev värsta vårdagen, med sol, vindstilla, en bra bit över tio grader och fågelsång. Idag är det grått och rått… Men det kunde varit värre, det är faktiskt bara februari och det är trots solfrånvaro klar vårkänsla ute.

Hursomhelst. Noggrann planering för att inte glömma något hemma lyckades nästan, kameran kom aldrig med… Så inga bilder idag heller, sorry. Men alla spårattiraljer kom iaf med. Jag började med att lägga två spår var åt hundarna. Runt trekvarts liggtid på de första, Monster först ut. Han spårade ju några gånger i höstas, som bebis, och visade klara talanger på området, men sen har det inte bivit mer. Så lite spännande var det allt. Han fick ett helt vanligt (men ganska enkelt) spår, inga nybörjarhjälper. Och han visade direkt att det behöver han då rakt inte. Han slänger sig iväg i spåret, och är både snabb och noggrann. För första gången låg det föremål i spåret, jag testade aldrig det i höstas så det var spännande att se om han skulle bry sig om dom. Och det gjorde han! Det syntes direkt på honom när han var nära den första leksaken, han saktade ner och sick-sackade lite, så hittade han leksaken och verkade lite konfunderad men när jag peppade honom lite tog han upp den och vi kunde leka en stund. En liten stund, sen ville han vidare… Även slutet var ett föremål, den mycket uppskattade snörbollen, och den tog han direkt och mallade sig med. Duktigt Monster!

Så bytte jag hund. Framme vid Carreys spår selade jag på, han hittade spåret omedebart, och det fantastiska inträffade: Carrey galopperade i spåret! Dom som sett honom spåra tidigare inser vilken grej det är. Jag hade fullt sjå med att hinna plocka ner mina snitslar och hann inte vara med och kontrollera och styra alls (som jag förmodligen mer eller mindre omedvetet gör i alltför hög grad annars), han hittade varenda pinne som han plockade upp och stolt sprang tillbaka till mig med, inkasserade en korvbit och så snabbt iväg igen… Jisses. Nu var det inte något särskilt svårt eller långt spår, det var ju så länge sen sist så jag tyckte det kunde räcka med lite enklare uppvärmning, men ändå.

Innan andra spåromgången tog vi lite nyttig passivitetsträning. Det gick ju sådär… Jag band upp hundarna vid varsitt träd och satte mig själv lagom provocerande med kaffetermos och äggmacka mitt emellan. Utom räckhåll givetvis. Kanske var det lite väl provocerande… Carrey klarar ju sådant galant, han bara lägger sig ner och så är det inte mer med det. Monster däremot inledde med att vetenskapligt undersöka vilket som skulle brista först: kopplet, trädet, eller möjligen hans egen hals. Efter en stund verkade han inse att ingetdera skulle brista i första taget och övergick till att ta reda på exakt hur långt han kunde nå i alla riktningar och i alla ställningar: om man står på bakbenen, sträcker sig fram på mage eller på sidan, liggande på rygg osv. Sen övergick han till sin vanliga frustrationsmetod när inget annat hjälper. Han skäller. När Monster skäller låter det riktigt, jäkligt illa. Gällt och vasst så det skär ända in i hjärnbarken.

Andra spåromgången gick lika bra den med. Monsters spår bjöd på en vinkel, vilket ställde till en del krångel. Han genade nämligen i vinkeln, men upptäckte tydligen att han inte hade spåret i näsan innan han var framme vid det andra benet, vände tillbaka och snurrade i högt tempo runt ett träd och två buskar i kringelikrokar så vi blev alldeles ihoptrasslade. När jag trasslat ut oss igen hade han fullt klart för sig vart han skulle och stod nästan och hoppade jämfota innan han kom iväg igen. Efter en ganska lång och händelselös raksträcka som inte var några svårigheter alls med, hittade han sin lunch under en gran. Det verkar helt klart vara lättare att få honom att avsluta spårandet med mat än med lek, så jag ska nog köra på det. Det behövs nog inte som motivationshöjare, men det är ju bra om han avslutar när han ska också.

Carreys andra spår var inte så långt det heller, men trixigt. Genom en stor och djup grop (antagligen en gammal rotvälta), där en apport låg precis på kanten där man kom upp ur gropen, genom ett tätt buskage, över en ridstig och sista biten på grus, på kanten av ett grustag. Och Carrey fixade precis alla konstigheterna! Jag är stolt över båda två, och över mig själv också, som äntligen kom iväg.

Så fick dom en stunds ”fri lek” i skogen innan vi åkte hem. Hoppas på trötta hundar i kväll….