lenas egna

Efter att ha tillbringat förmiddagen igår ynkandes över att jag var nästan förkyld, nästan hade feber och nästan ont i halsen, jag rentav nästan hostade också (hur ynklig får man vara utan orsak egentligen) tog jag mig i kragen och packade spårgrejer och tog hundarna och åkte över till Öland. En oktoberdag på Alvaret skulle nog blåsa bort det mesta ynket.

Jag la ett ganska långt (säkert över 500 meter och alltså bra mycket längre än vad han brukar få) spår till Carrey. 3-4 vinklar 5 apporter och precis så djävligt underlag som det kan vara på Alvaret. Dvs tunt jordlager med låg och hårt nedbetad växtlighet, enstaka låga enbusksnår, grus, kala kalkstenshällar. Alla som varit där vet hur svårt det är att snitsla väl (det är lååångt mellan de enbusktoppar som är över knähöjd), och alla som känner mig vet att jag verkligen behöver snitsla väl för att vet var jag gått, så det blev förstås en spårläggarmiss. När jag gick tillbaka i vad jag trodde var en vid sväng, upptäckte jag att jag var väldigt nära första vinkeln (typ två meter…) fast jag då trodde att det var spårets början, sedan upptäckte jag snitseln som markerade början och insåg att jag alltså gått parallellt med och praktiskt taget i första benet. Jag funderade en stund på om jag skulle gå runt och plocka ner snitslarna och upp pinnarna och lägga ett nytt spår, men struntade i det.

Vis av tidigare misstag tog jag inte ut hundarna för något bus, dom fick stanna i bilen tills det var dags, och jag var den här gången duktig och väntade så Monsters spår fick ligga 45 minuter, Carreys blev väl en dryg timme. När jag lyft den sprattlande lillskrutten över stenmuren och satte ner honom på marken upptäckte han att han var i himlen. Nog för att han har spårintresse, men ingenting går väl upp emot bajs! Och här var marken, mil efter mil, praktiskt taget täckt av koskit. Såna där läckra torkade flak. Snacka om skitspår. Jag fick gå och leta rätt på hans matskål själv och servera vid bilen. Det var kanske liiite tidigt med den sortens störning, men jag hade inte en tanke på koskitsfaktorn innan.

Carrey var eld och lågor när det äntligen var hans tur, och riktigt ordentligt taggad på att få börja spåra. Det är verkligen kul att se honom sån (det gör en viss skillnad att bara få sitta i bilen under väntan och inte få lattja runt i skogen). Första sträckan gick hur bra som helst, trots att vinden låg från mitt baklänges parallellspår. Vid första vinkeln däremot blev han förvirrad, och eftersom felet var mitt så tog jag helt enkelt honom förbi och gjorde ett nytt påsläpp en bit efter. Och sen gick det som en dans! Visserligen sick-sackar han sig fram, men är det nu hans sätt att jobba så får det väl vara så då. Vinklarna har han fortfarande svårt med, och det beror kanske på sick-sackandet, att han liksom aldrig är i spårkärnan. Men han löser det, han letar rätt på spåret igen och försöker inte fuska genom att bara se ut som om han spårar. Däremot verkar han inte ha några större problem med underlag, på gruset märktes det ingen skillnad på honom, på stenhällarna var det svårare men han verkar fatta att tappar man där får man leta reda på fortsättningen på andra sidan. Den här gången var han också noggrann med pinnarna igen, annars har det varit lite så att när han äntligen får lite sug i spåret så missar han pinnar. Vid sista snitseln blev det lite problem. Där var Carrey duktigt trött, och som den usla spårläggare jag är visste jag bara att kattmatsburken stod bakom en buske ungefär 20 meter därifrån, men hade ingen aning om åt vilket håll… Så där kunde jag inte ens omedvetet styra, där fick han lösa det på egen hand. Vilket han givetvis gjorde, min hjälte!

Carreys spår kändes så bra igår att det, sammantaget med den ganska framgångsrika träningen med framförgående och kryp, känns som visst hopp finns för ett lägrespår så småningom… Nu ska jag se om jag kan få hjälp av någon med lite tävlingsträning, där jag inte alls ska uppföra mig tävlingsmässigt utan bara leka och larva mig, så ska vi se om vi inte kan få lite bukt med den där trista inställningen han har till tävlingssituationer.

Med Monster tränar jag (förutom skitspår) lite mer basic-grejer. Sitt och ligg och början till platsliggning. Ingångar som inte har gått så särskilt bra, men i senaste Canis stod en utmärkt artikel just om hur man tränar det som jag ska lägga upp en plan efter. Pinn-apportering tränar vi också, det går framåt. Ja, och så såna där andra vardags-grejer förstås. Gå i koppel utan att dra (hahahaha), bli fasthållen utan att sprattla och hugga (nödvändigt vid kloklippning t ex och går ibland halvskapligt och ibland inte alls) och så alla förbud… Förbudsträning är verkligen inte alls roligt och jag försöker hålla nere antalet förbud och försöker verkligen i första hand avleda, men det är inte tillåtet att slita sönder alla kläder, att skälla på katten, att klättra upp på bordet eller in i diskmaskinen, att slänga sig över folk man möter ute, att springa in i trädgårdar eller hoppa på cyklar osv osv…

Min dator fortsätter att låsa mig ute. Det är osäkert om jag någonsin kommer att komma in igen. Utan att formattera den vill säga. Och då går ju ändå allt förlorat. Just nu önskar jag ju att jag ägnat lite mer uppmärksamhet åt kursen ”hårdvara och operativsystem”, kanske hade jag haft en aning om hur jag skulle gå tillväga då. Men jag får väl överleva. Det som svider mest är alla bilder… Filer till olika webbsajter kommer jag ju åt att hämta hem när jag väl har inloggningsuppgifter till webbkontona igen. En del kommer jag åt redan nu, övriga uppgifter jag behöver kommer förhoppningsvis med snigelposten idag. En annan sak är mailadresser… Jag kommer åt min webmail på smuligtadressen och därmed de senaste dagarnas mail, men eftersom jag just aldrig använt den tidigare har jag ju inga mailadresser kvar. Så ni som känner att jag skulle vilja ha och behöva er adress (och inte tror att jag kan den utantill), skicka gärna ett mail till lena-at-smuligt-dot-com.

När jag gett upp mina försök att bryta mig in i min dator igår, eller snarare när Monster tröttnat på att antingen vila snällt eller leka med tillåtna saker och övergick till att trakassera katten och Carrey och därefter börjat riva lägenheten, packade jag ryggsäcken för en spårutflykt. Carrey vet förstås vad det innebär och börjar hoppa jämfota av förväntan, Monster kan rimligtvis inte veta vad det betyder men fann ryggsäcken spännande ändå, särskilt när jag stoppat en påse korvbitar i den och började genast packa upp. Det spelade ingen roll hur väl jag stängde och drog åt alla låsanordningar, tre sekunder efter att jag vänt ryggen till hade jag ändå minst en halv valp i ryggsäcken med korvpåsen mellan tänderna. Det slutade med att jag fick ha ryggsäcken på diskbänken. Att sedan ta sig ut till bilen med ryggsäck, en vild och galen valp och en mycket ivrig Carrey är ett helt äventyr bara det.

Monster har provat på att spåra två gånger tidigare. Första gången var när han var drygt tio veckor, då blev jag störd av telefonen när jag plockade ihop spårgrejerna, så när jag kom ut till skogen hade jag snitslar och tre pinnar med mig. Punkt. Jag som hade tänkt göra ett pedagogiskt och skojigt nybörjarspår till Monster, och ett minst lika skojigt och motiverande spår till Carrey. Efter resultatlöst rotande i bilen efter något som möjligtvis kunde likna en leksak av något slag, hittade jag iaf en burk kattmat med ålder okänd, så ett spår till Carrey gick ju iaf att åstadkomma. Sen hade jag några torrgodisar i fickan som fick duga som apportbelöning åt honom. Monsters spår fick bli ca 15 meter långt, med täta steg och en torrgodis var tredje meter. Som slut och extra fin belöning… hela fem torrgodisar i en liten hög. Wow, liksom. Men det gick bra, efter att jag visat på första godisen och efter en stunds funderande och utforskande av samtliga pinnar och kottar inom räckhåll, traskade han iväg i mina fotspår. Lungt och metodiskt och noggrant och utan att missa någon godis på vägen. Och ja, jag tror nog att han tyckte att fem godisar i en hög var något alldeles extra.

Hans andra spår kom när han var 11 veckor. Vi var ute och plockade kantareller, och jag hade inga planer på att han skulle spåra då eftersom han hade busat och röjt runt i skogen med inte bara Carrey, utan båda lagottotjejerna också, och faktiskt var helt slut.  Men efter att ha sovit i bilen någon timme medan vi plockade vidare, och sedan kommit ut och kvicknat till när vi plockat klart och fikade, var han tydligen fit for fight igen. Anders ville gärna ta en vända till och tog Carrey med sig och gick bortåt vägen. Monster följde givetvis efter, men jag ansåg att han redan fått mer än nog av skogsröjande och hämtade tillbaka honom. Vi lekte en stund med en boll, sen lekte han på egen hand med en pinne och det hann nog gå tio minuter och jag trodde att han släppt minnesbilden och släppte koncentrationen… Varpå Monster genast sätter iväg bortåt vägen. Jag ropade och han vände sig om och tittade på mig men sa bara att han inte hade tid och fortsatte sedan. Jag provade att springa åt andra hållet utan effekt. Han fortsatte, och vek sedan självsäkert in i skogen på exakt samma ställe där Anders och Carrey gått in. Jag gick dit, men då var han redan försvunnen. Jag hann inte fundera så mycket på vad jag skulle göra förrän Anders kom ut ur skogen igen, en bra bit längre uppåt vägen, så jag sa att han fick ta Carrey med sig och gå in igen, samma väg som dom gått innan. Och jodå, 100-150 meter in i skogen kom dom ifatt Monster, på exakt rätt spår. Då insåg jag att mitt pedagogiska nybörjarspår nog var ganska löjligt… Spårkapacitet finns alltså, men hur självständig bukar en 11-veckors valp vara egentligen?

Tredje spårförsöket skulle alltså ske igår.  Jag la först ett spår till Carrey, sedan ett till Monster, 30-40 meter rakt utan något i det och med matskålen (med lock på) som slut. Sedan tog jag ut hundarna och vi gick först en bit bortåt vägen för rastning, sedan stannade vi vid bilen och jag hoppades att Carreys förmåga till passivitet på något magiskt sätt skulle smitta. Och någorlunda lugn var han väl, lille Monster, han skrotade runt i skogskanten och grejade med pinnar och så. Inte passiv, men ändå lugn. Bilen var i en korsning, och han befann sig på den sidan av korsningen som hans spår var, men det var såpass långt ifrån så jag brydde mig inte om det. Vad jag inte tänkt på däremot var att mitt tillbakaspår kom ut ganska nära där han var… Och plötsligt fick han fatt i det och satte av med näsan i backen i bakspåret. Samtidigt stängde han öronen, att jag ropade och tjoade hade ingen som helst effekt. Han fortsatte självsäkert, och tog sig ända fram till matskålen, men vid det laget hade jag bytt taktik och sprungit med Carrey i en vid båge så vi befann oss snett framför Monster istället, vilt kampande med en handske, och det var tydligen tillräckligt oemotståndligt även för ett spårmonster. Han fick dock inte vara med och kampa när han kom, jag bara tog honom under armen och bar honom, vilt sprattlande, tillbaka till bilen.

Det var ju inte helt optimalt att han fick spåra så länge i bakspår, men förhoppningsvis blev det något bra ändå av det, eftersom bakspåret inte gav någon utdelning, vilket däremot det gjorde när han spårade på riktigt, åt rätt håll och med sele på sig för första gången (nu har han vuxit i den jag lånade av dig, Sandra!). Det var ju tur att jag hade lock på matskålen. Och så har jag lärt mig att aldrig (åtminstone inte förrän det finns tillförlitlig lydnad) ha honom lös i skogen före ett spår.

Carreys spår var 150-200 meter med två vinklar och tre apporter plus kattmat i slutet. Det gick bra, han slog visserligen en hel del, men det fick inte ligga så länge som det borde (jag har verkligen inget tålamod att vänta på det när jag är ensam i skogen!) och han missade första pinnen pga att han var för långt vid sidan av spåret. När han var några meter förbi hade han fått vittring på den ändå och vände för att leta, men då hade jag ju redan plockat upp den. Dumt, men jag trodde verkligen att han missat den helt! Resten gick bra, mycket cirklande i en vinkel, men han löste det. Och det är ju det det handlar om tycker jag. Att kunna lösa uppkomna problem, även om det är man själv som orsakat dom. För om han alltid gick som en vinkelhake i varenda vinkel, hur skulle jag då veta att han skulle kunna lösa ett problem den dan det råkar uppstå?

Förutom att jag försöker spåra åtminstone två gånger i veckan, (nu måste vi öka på längden, och dessutom spåra på Alvaret igen) tränar vi just nu ganska intensivt med både framförgående och kryp. Framförgåendet går faktiskt framåt (haha) och är dessutom rätt kul enligt Carrey. Just nu iaf. Dragningen framåt och belöningen består av kvällsmålet, han fattar bara aldrig varför han inte får någon mat när vi kommer in igen… Krypet går sådär. Det är också himla kul, vilket gör att det blir alldeles för snabbt och för slarvigt, och jag är väldigt dålig på att belöna rätt. Jag har alldeles för stor benägenhet att belöna det som är halvbra eller knappt det också, och det gör det som bekant svårt att komma framåt.

Tja, är det någon som drar några slutsatser av mitt nuvarande träningsupplägg så varsågod.

Man kan inte precis säga att jag blev inspirerad eller peppad till lydnadsträning efter vår tävlingsdebut. Snarare tvärtom. Jag känner mig så osäker på mig själv, tycker att det mest blir fel. Precis som om Carrey känner det på sig, och försöker uppmuntra mig, går han frivilligt fot med alldeles utmärkt kontakt och position jätteofta och långa sträckor nu. Han blir förstås belönad för det, men det är allt som varit i träningsväg.

Spårträningen har ju också legat nere sen jag började ”hårdsatsningen” på lydnaden. Men det är tur att vi har en husse i huset som driver på oss (läs: mig) ibland. I måndags sa han att vi kunde åka ut direkt när han kom från jobbet nästa kväll (igår alltså). Lite halvhjärtat svarade jag ja. Sen när vädret var som det var igår, med ideliga och plötsliga regnskurar, ringde jag honom på eftermiddagen och försökte avstyra det hela. Han svarade bara att ”vi får se när jag kommer hem hur vi gör”. När han kom var en regnskur just avklarad, och det ljusnade lite, så jag hade inte en chans att spjärna emot längre. A kastade i sig en kopp kaffe, drog på mc-kläderna och gav sig väg, försedd med snitslar, spårpinnar och ett grisöra.

Så det var bara för mig att lasta ryggsäcken med sele och lina, vatten och senap. Och sen tog jag svängen förbi Konsum och köpte en engångsgrill, korv och bröd. Ute i skogen hann jag precis tända grillen tills A kom tillbaka från spåret, och så var det lagom att grilla korvar och äta medan det fick ligga till sig. Carrey tyckte nog det var mycket dumt med korvar som låg nästan på marken, och som  inte fick ta. Han fick inte ens smaka! Han skulle ju få jobba sig till sin korv, men förklara det för en sugen aussie, som blivit van vid att husse delar med sig av i stort sett allting! Eftersom han är en både fräck och förslagen tjuv, bevakade vi korvarna väldigt noga, vilket han insåg och snabbt som ögat snodde ett korvbröd istället!

Spåret gick som en dans. Första pinnen missade han, men den hade visst legat mitt i en vinkel, och där tar vi som bekant oftast genvägar… Men resten gick kanon, raskt tempo och ordentligt drag i linan. Sådär så att jag faktiskt kunde känna när han var säker på spåret och när han tillfälligtvis var lite lost. Ett par gånger hann han springa förbi pinnarna innan han fick vittring på dom, men stannade då tvärt upp och letade intensivt tills han hittade dom. Och när han kom utanför spåret bromsade han och letade sig rätt igen, helt på egen hand utan att jag hjälpte till ett dugg! Så himla skönt, nu kanske jag kan bli lite inspirerad till det åtminstone! Tack och lov för A, som sparkar mig i baken ibland!

Jag tog ett par bilder också som jag tror blev ganska bra (man kan posera snyggt om man bevakar husses grillkorvsätande). Men kameran blev visst kvar i bilen och den har A till jobbet idag.

Idag regnar det. Dvs det gjorde nyss. När jag var ute. Det var väl märkligt vilken förmåga jag har att pricka in regnskurarna! Det regnade inte när jag gick ut, för då hade jag ju åtminstone varit klädd för det. Men sen regnade det. Och sen regnade det lite mer. Och sen ännu mer. Väldigt mycket. Jag blev väldigt mycket blöt… Sen hade vi väl inte varit inne mer än fem minuter så tvärslutade regnandet.

Igår kväll hände det som jag väntat på…. Aussiesidan börjar närma sig ganska färdigt skick, och jag veeeet att jag borde kollat den i IE oftare under arbetets gång men… Nu gjorde jag det iaf. Jag behöver inte säga så mycket mer va? Kan man inte bestämma att alla medlemmar måste använda Firefox?

Jag webbar intensivt den här påskhelgen. Väldigt intensivt. Precis som vanligt med ett nytt projekt, så går jag in i det så fullständigt att jag glömmer bort allt annat. Men idag tyckte A att det var dags för ett break, och bestämde att både jag och Carrey behövde komma ut i skogen. Det hade han visserligen  rätt i, men jag var ändå ganska motvillig till att börja med. Svårt att släppa tankarna på databasstrukturer och sånt… Men vi kom iväg, och tur var väl det!

Vi la varsitt spår, ganska raka och runt 300 meter vardera. Tätt med apporter och nästan  överdrivet snitslade,  det skulle inte finnas minsta tvekan om var spåren gick var min tanke. Medan spåren låg till sig lite tränade jag lite ruta. Jag hade tagit med både targetmatta och koner, men började med enbart targeten. Jag har testat med den utomhus en gång tidigare, och det verkar som om Carrey av någon anledning är mer motiverad att välja just att springa till den när vi är ute än inne i köket, han klarar längre avstånd och tvekar mindre. (Öht går det ofta bättre utomhus med honom, just dom där raderna ”i läroboken” om att man ska börja inne utan störning tror jag inte han har läst). Det gick jättebra nu också. Jag belönade med leksak istället för godis för första gången, kanske även det gjorde att jag kunde få ut avståndet, kongen kan jag slänga över huvudet på honom, godis måste han komma och hämta. (Här är förresten min usla kastteknik kanske en fördel, han kan aldrig vara säker på var kongen hamnar, så det är lika bra att stå still och vänta…).

Efter lite fika tog vi mitt spår. Det gick faktiskt riktigt skapligt. Under en sträcka på kanske 30-40 meter var Carrey ordentligt ur spår och missade därmed en pinne, men jag tänkte att jag ska bete mig som om jag inte visste var spåret gick och se vad som hände, så jag följde snällt med så länge han såg ut som om han spårade. När Carrey till slut insåg att han inte hade något spår i näsan och lyfte på huvudet, vinklade han av och kaske av en ren händelse kom han rätt nästan på en gång igen. Sedan var han ordentligt koncenterad, slog visserligen en hel del, men med tanke på att spåret inte legat mer än kanske en dryg halvtimme, och det var riktigt spraktorrt på marken där var det kanske naturligt. Han höll iaf spåret och tog alla återstående pinnar, och jag var helnöjd.

Tillbaka vid bilen tränade vi mer ruta. Carrey har ju enligt uppgift kunnat det här momentet tidigare, men verkade ha tappat det mesta av det, han visade bara att han möjligen hade en svag aning om vad det gällde är jag tog över honom. Pga av det, och pga momentet ändrats lite, har jag tränat det från allra första grunden. Nu tog jag fram konerna för första gången och la targetmattan i mitten. Och tamejtusan, det verkar som om kombinationen av min kanske inte allför flitiga, men ändå någorlunda ihärdiga springa-till-musmatta-träning, och åsynen av konerna gjorde att något klickade till därinne i det rödvita huvuet. Efter två skall (frustration över att jag bara står där med kongen och inte gör något) och några sekunders funderande satte han iväg till rutan. Den gamla inlärningen satt tydligen i muskelminnet, för han rundade den vänstra konen som om rutan legat på diagonalen, hamnade i rutan och vände sig om. Klockrent! Vi upprepade några gånger och det gick bättre och bättre, jag kunde kommendera både ”stanna” och ”ligg” och alltihop bara funkar! Han envisas med att runda konen, men det verkar som om han tar den vänstra konen från vänster (utifrån alltså) varje gång, och då tänker jag inte försöka göra något åt det. Så länge han inte tar den högra hamnar han perfekt ändå. Targetmattan kan jag antagligen ta bort, jag tror han glömde bort den när han kom på vad konerna är till för.

I min senaste tävlingskalkyl räknade jag ut att det skulle räcka med en femma på rutan för ett förstapris, så…. Tja, nu har vi ju en teoretisk chans! Det kräver dock att vi inte nollar ett enda moment, så teoretiskt är det i allra högsta grad. Men det kändes som en verklig milstolpe att nå den där teoretiska gränsen.

Lite mera kaffe, så tog vi hussespåret. Och det gick alldeles strålande! Carrey var mycket koncentrerad och motiverad att hålla spåret och ta sig fram. Särskilt positivt var det att han faktiskt direkt var medveten om när han tappat spåret, och visade det. Tvärnit och så en liten lov, tills spåret fanns i näsan igen och så vidare med full fart. Vid ett tillfälle vid en sån här lov blev linan insnodd i en buske, så jag fick lov att ta loss linan från selen och dra den genom busken, och då var det knappt jag klarade av att hålla Carrey, då hade han ju hittat spåret igen och hade bråttom att komma vidare… Det här spåret hade legat bra mycket längre, och var i ganska blöt (bitvis väldigt blöt!) terräng, och förutom de små tappterna där han alltså helt på egen hand hittade rätt igen precis på en gång, gick han helt perfekt och plockade varenda pinne! Jag är sååå nöjd även med spåren idag. Det kanske inte var någon milstolpe lika mycket som att det var ett kvitto på att jag ökat svårighetsgrad för fort tidigare och gjort rätt i att backa tillbaka. Och jag tror att Carreys största svårigheter ligger i vinklarna, varken knepig terräng och olika sorters underlag verkar han lösa. Uthålligheten för längre spår är nog inte heller något problem. Det är vinklarna. Så det får jag fundera vidare på hur jag ska träna.

Vilken tur att Anders fick ut mig i skogen, en sån himla bra dag det blev! Nu kan jag dessutom ägna mig åt webberiet utan dålig samvete.

Igår kväll såg jag en igelkott. Är det verkligen riktigt hälsosamt det? För igelkotten att vara vaken redan, menar jag. Brukar dom vara det så här tidigt? Det är visserligen väldigt varmt och fint på dagarna nu men nätterna är svinkalla, med flera minusgrader.

Nu har jag inte varit i skogen på flera dagar, och imorgon vet jag att det inte blir tid till det, så idag planerar jag en heldag. Det var lite överrivet, men några timmar iaf. Vi har haft två ganska misslyckade spår på raken, och det har båda gångerna varit spårläggarnas fel. Första gången A och andra gången jag själv. Och jag kan inte ens skylla på A första gången, han fick inte tillräckligt tydliga anvisningar av mig, och det blev väldigt tätt mellan vinklarna, varpå Carrey genade hejvilt och kors och tvärs. Och när jag själv la spåret häromdan upptäckte jag att jag trängt in jag själv i ett hörn när jag lagt slutet så jag var tvungen att gå tillbaka alldeles för nära början på spåret, det blev ju också fel… Nu måste jag försöka höja självförtrondet hos Carrey, så idag ska han få ett lätt spår med mycket motivation.

Och så ska vi träna lydnad förstås.

Upplivad efter min träningsrivstart och fyndet av en fina spårskogen i onsdags, la jag ut ett bete till hussen: Du kan väl följa med ut i skogen i helgen om du får köra motorcykel? Han nappade utan vidare. Så blev jag ju sjuk och tänkte att det var tveksamt om det skulle bli av, vi får se. Fredag kväll kände jag mig bättre och tänkte jomen, det ska nog gå. Men så aviserades det storm och oväder till helgen så jag tänkte att inte om jag både mår halvrisigt och det är skitväder. Lördag förmiddag kom det ett mail från en i träningsgänget som tänkte spåra söndag förmiddag och efterlyste sällskap, men jag var fortfarande velig och om det nu skulle bli av så hade jag ju redan avtalat med hussen så jag svarade inte på det.

Söndag morgon. Vädret var inte så farligt illa. Inte jag heller. Men det kändes motigt, och jag kunde fortfarande skylla på att jag inte var helt frisk, så jag tänkte faktiskt stanna hemma. Men hussen manade på mig, så jag tog mig samman och packade spårgrejerna och drog på mig hundkläderna. Carrey studsade lycklig omkring och var i vägen, och hussen drog på sig mc-kläder. Då började det regna.

Hussen deppade ihop och ville verkligen inte ge sig ut, men nu var jag på G och tänkte inte backa för lite regn. Hussen följde motvilligt med i bilen istället. På väg till skogen, en resa på 18 minuter, slutade det regna och solen bröt igenom. Vi var hemma igen två immar senare och ca en kvart efter det, från ingenstans, kom en snöstorm! Nästan tio grader varmt och snön vräker sig fram sidledes i sjok. Det såg ut som hagel på håll, men det var faktiskt snö. Blåsten ökade på nolltid från nästan ingen alls till att de stackare som var ute knappt kunde gå upprätt. Man kan säga att vi prickade rätt tidpunkt att vara ute!

Spåret var nog det längsta Carrey fått hittills. Och svåraste. Fler vinklar, längre mellan apporterna, tvärsöver en lerig skogsväg och på slutet ganska snårigt. Det gick ok, men jag funderar en del över hur vi ska gå vidare. Det känns som om det är långt kvar tills vi kan ta spår som jag inte vet vart dom går. När Carrey kommer fel stoppar jag och väntar ut honom tills han hittat rätt igen, och det funkar så långt. Men jag fick en känsla av nu, att det är när jag stoppar som han inser att han är fel, och börjar leta efter spåret igen (och det är inte så att jag stoppar honom i onödan, bara för att han går på fel sida om en buske eller så). Jag vet inte hur långt han skulle fortsätta om han fick sköta sig helt själv, innan han skulle fatta att han tappat spåret. Men tänk om han liksom blir beroende av att det är jag som talar om när det är fel? Jag kanske skulle låta honom dra iväg åt galet håll, även om det isf innebär att han inte hittar tillbaka? Han kanske skulle koppla ihop att det gäller att hålla fast i spåret om man ska hitta fler pinnar och få godis och framför allt hitta det smaskiga slutet? Att han faktiskt inte får nån hjälp, måste klara sig själv. Nån som har nån åsikt?

(Rubriken är ett försök till fonetiskt dalmål, och betyder ”Ska vi, eller ska vi inte?”)

Projekt fönsterbyten pågår i vår brf. Idag var turen kommen till oss. Eftersom det innebar att jag var tvungen att vara uppstigen och påklädd klockan sju, och eftersom det kändes som om jag inte riktigt hade någonstans att ta vägen i mitt eget hem medan arbetet pågick, rymde jag hemifrån. Jag packade ner spårgrejerna och gav mig av. Kå, som varit här ett par dagar (han har varit sjuk och haft hög feber och behövde mammas omsorger) skulle skjutsas hem, men han fick först åka med och visa mig en bra skog inom rimligt avstånd. Man ska väl ha nån nytta av att ha en skogsutbildad son med god lokalkännedom! Och en bra skog fick jag, riktigt bra. Jag kan lägga spår där med ganska varierande svårighetsgrad, det är framkomligt med bil långt in, och det ska visst dessutom finnas ett vindskydd med grillplats längre in! Och det är inte ens något känt strövområde nära stan, som Värsnäs där man får ta kölapp för att spåra…

Jag la iaf ett ”lagom” svårt spår, med tre vinklar och fem apporter, bara vanliga spårapporter. Det får vara slut med leksaker och godis och trams i spåret nu, det finns ingen anledning. Jag ger förstås extragod belöning när han hittar apporter, men det räcker med det. Och kattmat eller annat smaskens (människomat!) på slutet för att öka suget och viljan att verkligen ta sig dit. Vi behöver inte träna särskilt med apporterna, Carrey hittar dom och plockar upp utan problem. Vi behöver nog inte ens träna spårteknik, han vet nu vad han ska göra och han gör det. Motivationen finns också. Det som behövs är mängdträning för att han ska få rutin och självförtroende att lösa svårigheter. Och mer rutin för mig, så att jag ska bli bättre på att läsa min hund. Det här är vad jag tror just nu iaf.

När jag lagt spåret åkte jag hem med Kå, och stannade där en stund så att spåret nog legat en och en halv timme eller lite mer när jag kom tillbaka. Carrey spårade hela vägen från bilen, men jag visade honom ändå min övertydliga påsläppspunkt. Det gick väl sådär… Ömsom riktigt riktigt bra, ömsom en hel del vimsande, särskilt i vinklarna. Men alla apporterna hittades, och han fick sluta att vimsa och komma rätt igen på egen hand, utan att jag gjorde annat än stod still och väntade. Men tanke på att det är pinsamt länge sen vi spårade sist, är jag nöjd.

Tillbaka vid bilen hade klockan inte ens hunnit bli tio, så det var för tidigt att åka hem. Jag bestämde mig för lite uppletande också. Jag stoppade in Carrey i bilen, för jag ville inte ge honom hälp av synintryck den här gången. Han är såpass duktig på uppletande så det är på tiden att jag börjar ställa lite krav på hur det ska utföras nu. Jag vallade ganska noggrant av en ruta på…. hrm… jag och avståndsbedömning! Den var stor. Rätt stor iaf. Och djupare än bred.

Med tanke på att inte bara jag utan också Carrey tappat en del kondition under min ont-i-ryggen-period, och med tanke på att hans spårkondition troligen är ganska nära botten nu, var det väl inte så smart att lägga ut hela sju föremål i rutan. Det spelar ingen roll hur bra han är på uppletande, att tro att han skulle fixa det direkt efter ett ganska långt spår med dom förutsättningarna var inte snällt. Han försökte verkligen, hittade två föremål snabbt, fick kämpa och skickas om ett par gånger för det tredje, hittade sedan en kaffesked som han dock vägrade att bära in och sen syntes det att det tog slut i knoppen och vi fick hjälpas åt att hitta resten av grejerna. Möjligen (men jag tror inte det) kan det ha sänkt motivationen att vi inte lekte med grejerna han kom in med som vi brukar. Jag hade nämligen bestämt att vi ska börja träna avlämnandet, så det blir istället godisbelöning, men inte förrän han sitter i position och håller fast föremålet. Det är väl antagligen inte fullt lika kul, men jag tror ändå det var helt och hållet trötthet.

Och nu har jag en MYCKET trött hund, som sover djupt i hallen. Jag hade egentligen planerat att åka till klubben och ta ett rejält lydnadspass också, när fönstergubbarna återkommer efter lunch, men vi får nog hoppa över det. Det är nog smartare att öka träningsmängden lite succesivt, och inte chocka både Carrey och mig själv med att från ingenting ta allting på en gång.

Dessutom har fönstergubbarna blivit klara redan före lunch, så jag får väl ta itu med att dammsuga efter dom då… (haha, precis som om det inte hade behövts ändå!) Och sen ska jag nog baka nåt, det är faktiskt födelsedag här idag också.

För att nånsin komma igång med tävlandet måste jag träna mer och bättre. Genast. För att komma igång att träna mer och bättre bör jag börja sikta på ett bestämt tävlingsdatum. För att kunna sikta på ett bestämt tävlingsdatum gjorde jag en poängkalkyl igen. För lydnadstrean är det just nu ett enda moment som vi inte har alls, och det är rutan. Jag gjorde alltså en kalkyl för de övriga momenten, räknade inte alls särskilt optimistiska poäng, utan vad som verkligen bör klaras. Jag räknade t ex ganska lågt på såna saker som fjärrdirigering och inkallningen, moment som sitter säkert men kan bli ganska slarvigt utförda. Optimistiskt var det väl iofs att räkna med poäng öht i alla moment, men nollor tänker jag inte kalkylera med, då kommer vi väl aldrig till start. Hursom, med dessa poäng skulle det fattas 21 poäng för ett första pris, poäng som alltså ska kammas in på rutan. Och med koeff 4 så krävs det ingen precision precis, det kan väl inte vara så förbaskat omöjligt att nå dit?

Så nu har jag gjort en mjukstart med träningen igen. Lite fritt följ, inkallning och sättande under gång ute (som följdes av att jag kastade upp kongen på garagetaket som belöning… fin belöning va?), och så targetträning i köket. Carrey är laddad som en tok efter en lång period som soffhund, och vill mycket på en gång, men skärper sig ganska snabbt. Om jag nu bara kan vara flitig och köra många små pass med targetträningen, så borde vi kunna få till en acceptabel ruta ganska snart. Det hänger på mig, inte på hunden. Något jag borde skriva på 20 post-it-lappar och sätta upp överallt…

Spårtävlande ska det ju också bli så småningom. För det behövs det eländiga framförgåendet, men med bara koeff 2 så kan man ju faktiskt nolla det om spåret och resten av lydnaden går bra. Krypet fattas också än så länge, men det känns just nu mera lättränat än framförgåendet, och med koeff 5 finns det ju mycket poäng att vinna där. Men framför allt krävs en ordentlig spårrutin, så där gäller mängdträning. Och det är bara att erkänna, jag tycker inte att det är hur kul som helst att träna spår den här årstiden, med sällskap kan det väl gå an, men inte ensam. Och jag tror faktiskt det är viktigt att även jag tycker det är roligt. Alltså får spårtävlandet vänta till längre fram på säsongen.

Men lydnad – tja, april eller maj har jag tänkt mig. Nu var det sagt, nu har jag svårt att dra mig ur va?

Nejdå, det har inte varit avslutningstävling än, som Sandra trodde. Inte förrän nästnästa vecka, och då är vi inne i både december och advent. Hoppas snön håller sig undan tills dess. För den tävlingen ska jag vinna! Hehe. Nu vet jag ju inte hur instruktörerna tänkt räkna, jag tävlar med treans moment och de övriga med ettans, och sen räknar procent av maxpoäng, eller om vi räknar det som olika klasser som på en vanlig tävling. Då blir ju vi utan konkurrens, och det känns inte fullt lika kul att vinna på det viset.

Träningen i onsdags gick kanon, trots att vi inte tränat ett enda dugg sen förra veckan. T o m det nya momentet sättande under gång sitter som en smäck nu, helt utan dubbelkommando! Däremot har nu viss förvirring uppstått mellan ställande, sättande och läggande. Jag tror att jag inte får ta någondera mer än en gång i taget, utan att skifta hela tiden, så att inte Carrey tror att han vet vad som ska komma. Fria följet känns kanonbra, men skiter sig när jag tappar koncentrationen. Om jag inte använder rätt ”stödben” i svängarna, och om jag inte saktar in en aning före halter och helomvändningar, då ger jag inte Carrey chansen att följa mig ordentligt. Och då blir det fel. Gör jag rätt så blir det rätt. Det är så enkelt så.

Vi körde en platsliggning med störning också (instruktören som gick slalom mellan hundarna, och så är det alltid ett par hundar vars ägare överskattar deras förmåga till självbehärskning… för att uttrycka sig milt), där Carrey fick sitta istället. Det verkar inte vara några som helst problem för honom det heller. För hans del kan det ju knappast spela någon roll om de andra undarna sitter eller ligger.

Söndag nästa helg är det julbord på klubben. Jag har anmält mig, det är aldrig fel med nya kontakter om det kan resultera i det. Jag behöver fortsatt träningsstöd, men på en högre nivå! Före julbordet är det medlemsmöte, det ska jag också gå på. Jag har ett och annat att fråga om verksamheten… Det skadar nog inte att röra om i grytan lite, hehe.

De nya bruksreglerna landade nyss i min brevlåda. Efter en snabb titt kan jag konstatera ett par ändringar som berör mig: Det blir direktpåsläpp på spåret även i lägre. Braför min del, vi har inte tränat upptag alls, och risken för bakspår är borta. Och så står det att domarna ska kunna följa de första 125 meterna vilka helst ska innefatta en vinkel men ingen apport, vilket väl i praktiken kommer att betyda att man försöker lägga spåren så att terrängen är tillräckligt öppen det avsnittet. Skulle det innebära att domarna går med i början, så kanske man ska träna det nån gång, men jag tror inte det spelar så stor roll för Carreys del. I lydnadsdelen hittar jag iaf vid första anblicken inget nytt.

Ja, bilderna igår visade ju alltså Alvaret som det såg ut i förrgår, en dag när solen sken. Igår såg det inte riktigt likadant ut, kan jag säga. Stormen var tillbaka, och regnet gick från obefintligt till duggregn till ösregn under de tre timmar vi var där. Men det märkliga är att trots det miserabla vädret hade vi roligt hela tiden, och jag tror att vi alla var på gott humör när vi åkte hem.

En kursavslutning innebär oftast en tävling av mer eller mindre seriöst slag. Alltså Hade vi en tävling. Av ganska seriöst slag, med regelrätta appellspår. Eftersom lydnadsdelen inte skulle ingå kände jag mig slagen på förhand, Carrey är rakt inte den bästa spårhunden i gruppen. Hade den gjort det hade jag däremot haft ganska stora chanser. Efter spåret visade det sig att det inte spelat någon roll, vi hade nämligen ingen slutapport med oss. Spåret gick bra till att börja med, det första benet hade vi stark sidvind och Carrey hade en del problem men var ändå rätt hela tiden. Första pinnen klev han över utan att märka den, så den plockade jag upp själv. Andra benet var i motvind, trots det jobbade han duktigt med näsan i backen och hittade andra pinnen lätt. Sen blev det fel. Jag tror att motvinden var en orsak, en annan var att jag dumt nog lagt sista vinkeln mitt på en stenhäll med ett par centimeter vatten på… Och med sin bristande rutin vinklade Carrey för tidigt och sen var vi helt lost. Han försökte hitta spåret igen, men jag tappade under tiden riktningen helt och till slut ropade Lollan att vi nog skulle bryta, vi hade gått så snett att vi nästan var tillbaka vid utgångspunkten. Jaja, trots min nästan löjligt stora tävingsinstinkt var jag rätt nöjd ändå, särskilt med tanke på den helt försvunna spårmotivationen dagen innan.

Nu har vi fått ”i läxa” över vintern att försöka höja spårmotivationen, dom tror att det är mest det som behövs. Att han nog har både uthållighet, hjärna och näsa till att bli riktigt bra, men han saknar rutin, och för att få den rutinen måste motivatonen höjas. Så nu ska det bli korta, raka spår i medvind ett tag igen, inga apporter, bara matskålen i slutet. När han blivit riktigt ivrig att få kasta sig ut i spåret ska vi lägga på andra svårigheter. Det blir nog bra. Och eftersom det nu inte blir något tävlande förrän i april så behöver vi inte forcera det hela. Dessförinnan hoppas jag att det kan bli start i lydnadstrean istället!

Det känns riktigt sorgligt att spårkursen är slut, vi har varit ett riktigt bra gäng. Och vi har krävt en fortsättning till våren!

Idag har bullbaket blivit av. Jag var uppe med tuppen (en morgontrött tupp) och satte igång. Precis när jag börjat grädda kom J&J&lillaT för farsdagsuppvaktning. LillaT som för ett halvår sen inte hade särkilt många ord, pratar nu så man får skavsår i öronen. Hon är lite rädd för Carrey, men i mammas knä hojtar hon ”Kääyyyy” (är man från Kalmar kan man nämligen inte uttala bokstaven R, inte ens som vuxen), ”Kääyyyy sitt”. Och han sätter sig snällt. Förstås.

Jag tänkte skriva att någon träning har det inte blivit idag, men kom på att det har det visst! Vi har faktiskt tränat det eländiga framförgåendet en lång stund. Jag har bytt metod igen, nu är det en blandning av diverse tips jag fått, klicker och så utgår jag från Carreys naturliga beteende. På vår favoritlångrunda just nu har vi en ganska tråkig transportsträcka på en cykelväg där sällan något händer till att börja med. Det finns inte ens särskilt mycket att lukta på längs kanterna vad det verkar. Där går Carrey ofta framför mig i kopplets längd, han vet vart vi är på väg och att det blir roligare sen, men är inte så ivrig att han drar. Det är alltså ett mer eller mindre perfekt framförgående i kanske femhundra meter… Det vore väl tusan om jag inte skulle kunna få fram det på kommando i femton meter!

Jag började med att klicka några gånger när jag tyckte det såg extra bra ut. Eftersom han har ett bensäkert ställande bakåtkedjade jag ihop det nästan på en gång för att undvika att han vände om och kom till mig för belöning när jag klickade. Säger jag Stå! och sen klickar står han faktiskt kvar och jag kan gå fram till honom och belöna istället. Vi upprepade det rätt många gånger, och så långt verkar det att fungera. Sen är ju frågan om jag gör rätt här, kanske är det dumt att sätta ihop det så direkt, han kanske inte uppfattar att framförgåendet ingår i belöningen, eftersom det är något han skulle gjort i vilket fall just där och då. Det där med frivilliga beteenden är inget som han greppat alls som jag uppfattar det. Dvs dom kommer givetvis då och då, eftersom han gör saker som ibland råkar vara användbara, men han har aldrig aktivt erbjudit det, på så sätt att han testar olika saker. Men jag ska fortsätta så här ett tag nu iaf, så får vi se. Det måste kunna gå att liksom stänga in det här framförgåendet han ägnar sig åt utan att veta om det i en ask med etiketten ”före” på, som man sen bara kan ta fram vid första bästa tävling. På nåt sätt ska det gå.

För övrigt kan jag meddela att Carrey ser ut som en transa just nu… Allt regnande har gjort att byxluddet liksom sjokat ihop sig, och så har täckhårstopparna en bit ner på låren böjt sig utåt. Bakifrån ser det inte ut som byxor, det ser ut som en volangkjol… Kanske ska ta lite pälsvård nån dag?