lenas egna

För att nånsin komma igång med tävlandet måste jag träna mer och bättre. Genast. För att komma igång att träna mer och bättre bör jag börja sikta på ett bestämt tävlingsdatum. För att kunna sikta på ett bestämt tävlingsdatum gjorde jag en poängkalkyl igen. För lydnadstrean är det just nu ett enda moment som vi inte har alls, och det är rutan. Jag gjorde alltså en kalkyl för de övriga momenten, räknade inte alls särskilt optimistiska poäng, utan vad som verkligen bör klaras. Jag räknade t ex ganska lågt på såna saker som fjärrdirigering och inkallningen, moment som sitter säkert men kan bli ganska slarvigt utförda. Optimistiskt var det väl iofs att räkna med poäng öht i alla moment, men nollor tänker jag inte kalkylera med, då kommer vi väl aldrig till start. Hursom, med dessa poäng skulle det fattas 21 poäng för ett första pris, poäng som alltså ska kammas in på rutan. Och med koeff 4 så krävs det ingen precision precis, det kan väl inte vara så förbaskat omöjligt att nå dit?

Så nu har jag gjort en mjukstart med träningen igen. Lite fritt följ, inkallning och sättande under gång ute (som följdes av att jag kastade upp kongen på garagetaket som belöning… fin belöning va?), och så targetträning i köket. Carrey är laddad som en tok efter en lång period som soffhund, och vill mycket på en gång, men skärper sig ganska snabbt. Om jag nu bara kan vara flitig och köra många små pass med targetträningen, så borde vi kunna få till en acceptabel ruta ganska snart. Det hänger på mig, inte på hunden. Något jag borde skriva på 20 post-it-lappar och sätta upp överallt…

Spårtävlande ska det ju också bli så småningom. För det behövs det eländiga framförgåendet, men med bara koeff 2 så kan man ju faktiskt nolla det om spåret och resten av lydnaden går bra. Krypet fattas också än så länge, men det känns just nu mera lättränat än framförgåendet, och med koeff 5 finns det ju mycket poäng att vinna där. Men framför allt krävs en ordentlig spårrutin, så där gäller mängdträning. Och det är bara att erkänna, jag tycker inte att det är hur kul som helst att träna spår den här årstiden, med sällskap kan det väl gå an, men inte ensam. Och jag tror faktiskt det är viktigt att även jag tycker det är roligt. Alltså får spårtävlandet vänta till längre fram på säsongen.

Men lydnad - tja, april eller maj har jag tänkt mig. Nu var det sagt, nu har jag svårt att dra mig ur va?

Nejdå, det har inte varit avslutningstävling än, som Sandra trodde. Inte förrän nästnästa vecka, och då är vi inne i både december och advent. Hoppas snön håller sig undan tills dess. För den tävlingen ska jag vinna! Hehe. Nu vet jag ju inte hur instruktörerna tänkt räkna, jag tävlar med treans moment och de övriga med ettans, och sen räknar procent av maxpoäng, eller om vi räknar det som olika klasser som på en vanlig tävling. Då blir ju vi utan konkurrens, och det känns inte fullt lika kul att vinna på det viset.

Träningen i onsdags gick kanon, trots att vi inte tränat ett enda dugg sen förra veckan. T o m det nya momentet sättande under gång sitter som en smäck nu, helt utan dubbelkommando! Däremot har nu viss förvirring uppstått mellan ställande, sättande och läggande. Jag tror att jag inte får ta någondera mer än en gång i taget, utan att skifta hela tiden, så att inte Carrey tror att han vet vad som ska komma. Fria följet känns kanonbra, men skiter sig när jag tappar koncentrationen. Om jag inte använder rätt “stödben” i svängarna, och om jag inte saktar in en aning före halter och helomvändningar, då ger jag inte Carrey chansen att följa mig ordentligt. Och då blir det fel. Gör jag rätt så blir det rätt. Det är så enkelt så.

Vi körde en platsliggning med störning också (instruktören som gick slalom mellan hundarna, och så är det alltid ett par hundar vars ägare överskattar deras förmåga till självbehärskning… för att uttrycka sig milt), där Carrey fick sitta istället. Det verkar inte vara några som helst problem för honom det heller. För hans del kan det ju knappast spela någon roll om de andra undarna sitter eller ligger.

Söndag nästa helg är det julbord på klubben. Jag har anmält mig, det är aldrig fel med nya kontakter om det kan resultera i det. Jag behöver fortsatt träningsstöd, men på en högre nivå! Före julbordet är det medlemsmöte, det ska jag också gå på. Jag har ett och annat att fråga om verksamheten… Det skadar nog inte att röra om i grytan lite, hehe.

De nya bruksreglerna landade nyss i min brevlåda. Efter en snabb titt kan jag konstatera ett par ändringar som berör mig: Det blir direktpåsläpp på spåret även i lägre. Braför min del, vi har inte tränat upptag alls, och risken för bakspår är borta. Och så står det att domarna ska kunna följa de första 125 meterna vilka helst ska innefatta en vinkel men ingen apport, vilket väl i praktiken kommer att betyda att man försöker lägga spåren så att terrängen är tillräckligt öppen det avsnittet. Skulle det innebära att domarna går med i början, så kanske man ska träna det nån gång, men jag tror inte det spelar så stor roll för Carreys del. I lydnadsdelen hittar jag iaf vid första anblicken inget nytt.

Ja, bilderna igår visade ju alltså Alvaret som det såg ut i förrgår, en dag när solen sken. Igår såg det inte riktigt likadant ut, kan jag säga. Stormen var tillbaka, och regnet gick från obefintligt till duggregn till ösregn under de tre timmar vi var där. Men det märkliga är att trots det miserabla vädret hade vi roligt hela tiden, och jag tror att vi alla var på gott humör när vi åkte hem.

En kursavslutning innebär oftast en tävling av mer eller mindre seriöst slag. Alltså Hade vi en tävling. Av ganska seriöst slag, med regelrätta appellspår. Eftersom lydnadsdelen inte skulle ingå kände jag mig slagen på förhand, Carrey är rakt inte den bästa spårhunden i gruppen. Hade den gjort det hade jag däremot haft ganska stora chanser. Efter spåret visade det sig att det inte spelat någon roll, vi hade nämligen ingen slutapport med oss. Spåret gick bra till att börja med, det första benet hade vi stark sidvind och Carrey hade en del problem men var ändå rätt hela tiden. Första pinnen klev han över utan att märka den, så den plockade jag upp själv. Andra benet var i motvind, trots det jobbade han duktigt med näsan i backen och hittade andra pinnen lätt. Sen blev det fel. Jag tror att motvinden var en orsak, en annan var att jag dumt nog lagt sista vinkeln mitt på en stenhäll med ett par centimeter vatten på… Och med sin bristande rutin vinklade Carrey för tidigt och sen var vi helt lost. Han försökte hitta spåret igen, men jag tappade under tiden riktningen helt och till slut ropade Lollan att vi nog skulle bryta, vi hade gått så snett att vi nästan var tillbaka vid utgångspunkten. Jaja, trots min nästan löjligt stora tävingsinstinkt var jag rätt nöjd ändå, särskilt med tanke på den helt försvunna spårmotivationen dagen innan.

Nu har vi fått “i läxa” över vintern att försöka höja spårmotivationen, dom tror att det är mest det som behövs. Att han nog har både uthållighet, hjärna och näsa till att bli riktigt bra, men han saknar rutin, och för att få den rutinen måste motivatonen höjas. Så nu ska det bli korta, raka spår i medvind ett tag igen, inga apporter, bara matskålen i slutet. När han blivit riktigt ivrig att få kasta sig ut i spåret ska vi lägga på andra svårigheter. Det blir nog bra. Och eftersom det nu inte blir något tävlande förrän i april så behöver vi inte forcera det hela. Dessförinnan hoppas jag att det kan bli start i lydnadstrean istället!

Det känns riktigt sorgligt att spårkursen är slut, vi har varit ett riktigt bra gäng. Och vi har krävt en fortsättning till våren!

Idag har bullbaket blivit av. Jag var uppe med tuppen (en morgontrött tupp) och satte igång. Precis när jag börjat grädda kom J&J&lillaT för farsdagsuppvaktning. LillaT som för ett halvår sen inte hade särkilt många ord, pratar nu så man får skavsår i öronen. Hon är lite rädd för Carrey, men i mammas knä hojtar hon “Kääyyyy” (är man från Kalmar kan man nämligen inte uttala bokstaven R, inte ens som vuxen), “Kääyyyy sitt”. Och han sätter sig snällt. Förstås.

Jag tänkte skriva att någon träning har det inte blivit idag, men kom på att det har det visst! Vi har faktiskt tränat det eländiga framförgåendet en lång stund. Jag har bytt metod igen, nu är det en blandning av diverse tips jag fått, klicker och så utgår jag från Carreys naturliga beteende. På vår favoritlångrunda just nu har vi en ganska tråkig transportsträcka på en cykelväg där sällan något händer till att börja med. Det finns inte ens särskilt mycket att lukta på längs kanterna vad det verkar. Där går Carrey ofta framför mig i kopplets längd, han vet vart vi är på väg och att det blir roligare sen, men är inte så ivrig att han drar. Det är alltså ett mer eller mindre perfekt framförgående i kanske femhundra meter… Det vore väl tusan om jag inte skulle kunna få fram det på kommando i femton meter!

Jag började med att klicka några gånger när jag tyckte det såg extra bra ut. Eftersom han har ett bensäkert ställande bakåtkedjade jag ihop det nästan på en gång för att undvika att han vände om och kom till mig för belöning när jag klickade. Säger jag Stå! och sen klickar står han faktiskt kvar och jag kan gå fram till honom och belöna istället. Vi upprepade det rätt många gånger, och så långt verkar det att fungera. Sen är ju frågan om jag gör rätt här, kanske är det dumt att sätta ihop det så direkt, han kanske inte uppfattar att framförgåendet ingår i belöningen, eftersom det är något han skulle gjort i vilket fall just där och då. Det där med frivilliga beteenden är inget som han greppat alls som jag uppfattar det. Dvs dom kommer givetvis då och då, eftersom han gör saker som ibland råkar vara användbara, men han har aldrig aktivt erbjudit det, på så sätt att han testar olika saker. Men jag ska fortsätta så här ett tag nu iaf, så får vi se. Det måste kunna gå att liksom stänga in det här framförgåendet han ägnar sig åt utan att veta om det i en ask med etiketten “före” på, som man sen bara kan ta fram vid första bästa tävling. På nåt sätt ska det gå.

För övrigt kan jag meddela att Carrey ser ut som en transa just nu… Allt regnande har gjort att byxluddet liksom sjokat ihop sig, och så har täckhårstopparna en bit ner på låren böjt sig utåt. Bakifrån ser det inte ut som byxor, det ser ut som en volangkjol… Kanske ska ta lite pälsvård nån dag?

Det är ju trevligt att det finns dom som tror på mig, fast tvivlarna fick rätt. Jag rodde inte iland gårdagens plan. Konstigt.

Bädda och tömma diskmaskinen, det fixade jag. Lätt. Sen pluggade jag… två timmar. Hmpf. Så packade jag spårryggan och vi gav oss iväg över till Öland. Vi hamnade i ett område som var betydligt mer vattensjukt än häromdagen, men förutsättningarna verkade ändå rätt ok. Jag la ett mycket välplanerat spår, liknande det i tisdags. Men resultatet blev inte precis liknande… Från påsläppet spårade väl Carrey ca tio meter innan första svårigheten dök upp, ett tunt lager mycket blöt geggamojja ovanpå stenhällen. Där strosade han omkring lite planlöst, jag kan väl inte påstå att jag var säker på att han verkligen letade efter spåret, men efter en stund hade han åtminstone nosen riktad neråt, och gick iväg. Men där lurade han mig, efter bara några meter kunde jag se att det inte var något spår, bara ett luktande i största allmänhet. När ingenting mer hände just där, tog jag med honom till första vinkeln som jag hade ordentligt märkt, och gjorde ett nytt påsläpp. Men näe, han hade ingen som helst motivation till att lösa några spårproblem, han luktade på enbuskarna, försökte dra upp rötter, hittade en pinne (som inte var någon spårpinne) som han ville att vi skulle leka med.. Man kan väl säga att vi tog en promenad på Alvaret. Och föralldel, vädret var vackert, och frisk luft är inte att förakta. Men ändå, det blev inte vad jag tänkt mig, precis. Och det gick åt väldigt mycket tid för en promenad. Jag tog iaf några bilder på Alvaret, så att ni fattar (om det nu framgår av mina bilder?) hur fint det kan vara där även i november.

På hemvägen skulle jag handla, så jag stannade tillpå Maxi. Hade inget ICA-kort med mig, alltså kunde jag inte använda shoppingpistolen. Men det var fortfarande tidig eftermiddag och inga köer att tala om, så det var ju ingen katastrof. Tre före mig. Men tror ni inte att samtliga dessa tre hade lyckats med att handla någon krångelvara, en sån där som inte datasystemet känner igen, så att kassören måste ringa till respektive avdening för att fråga, och någon från den avdelningen måste komma springandes för att titta, och sedan springa tillbaka till avdelningen för att kolla priset och slutligen ringa tillbaka för att meddela det… Tre i rad? Hur stor är sannoliketen för det?

När jag kom hem var klockan nästan fyra, så där sprack resten av planen i en skräll. Ingen städning av något slag blev det. Inget bakande heller, men jag köpte en burk pepparkakor. Och jäst också för den delen, så det är inte omöjligt att det blir innan helgen är över iaf. Laga god middag och duka vackert? Njae…. jag ringde Sandra och fick mitt recept (ja, hon har hand om mina recept, då vet jag var jag har dom) på hovmästarsås, som jag snodde ihop medan A tog ett bad,och så hade jag köpt varsin krabba som jag la som dom var på varsin tallrik. Det blev så fint så. Iaf blev det väldigt uppskattat.

Om jag var duschad och fräsch då? Kan jag väl inte påstå. Men jag hade köpt hårsnoddar, så jag satte upp håret i pippilottor innan vi åt, gills det? Och den där targetträningen nämner vi inte alls, tycker jag.

Det är riktigt svinkallt idag. Typ två minusgrader eller så (jodå, det är svinkallt i min värld). Men bara lite blåst (än så länge) och sol. Det blev inget spår igår, så idag får det bli. Jag är lite i valet och kvalet om jag ska ge mig av nu snart, eller vänta tills posten har kommit, ifall det beställda täcket kommer, det kunde behövas nu. Å andra sidan, ju längre jag väntar desto större är risken att blåsten tilltar, och då kan det bli ganska olidligt på Alvaret. Det hjäper inte mycket att det är vackert så det gör ont i ögonen. Alvaret är vackert alla årstider faktiskt. Och hösten och vintern har en alldeles speciell skönhet där (det trodde ni inte att jag skulle säga så va, jag som avskyr höst och vinter för övrigt?). Jag borde faktiskt försöka komma iåg kameran…

Förutom att spåra, vilket alltså tar runt tre timmar av min dag, så har jag tänkt att jag skulle hinna handla, det kan jag ju passa på att göra när jag ändå är ute och kör. Och så det vanliga: bädda och tömma diskmaskinen och sånt. Och så tänkte jag baka, bullar eller matbröd eller kanske både-och. Och dra runt dammsugaren lite halvdant åtminstone (städa något mer seriöst är fortfarande ingen idé, nu har vi täckpapp över hela vardagsrumsgolvet, så där går ju inte att dammsuga och allt sågspån och hund- och katthår som finns där sprider snabbt ut sig över hela lägenheten). Badrummet behöver en tvagning också. Och så måste jag plugga, minst sex timmar, gärna tio (man kan inte med den bästa vilja i världen påstå att jag ligger i fas just nu). Däremellan tänkte jag ta ett par pass med targetträning med musmatta i köket, Sandra och Andreas hade lite roligt åt mina tidigare försök när jag beskrev hur jag gjorde, och nu när dom förklarat vad jag gjort för fel har jag tänkt mig stora framsteg. Fast det räcker ju inte att jag kan teoretiskt, det måste ju paktiseras också, och det har jag inte börjat med än.

Tja, det var väl allt. Sen borde jag väl hinna laga nån god middag och duka vackert, vara duschad och fräsch till A kommer hem (det är ju fredag så han slutar en timme tidigare, är alltså hemma vid fyratiden…) och sitta och vara dekorativ och avslappnad.

Så. Kaffe först.

(Alla som tror att jag kan rapportera ikväll att dagen följde planen räcker upp en hand!)

(Ursäkta ordvitsen, det gick liksom inte att låta bli…)

Den där intensivträningen jag tänkt mig på Alvaret fram till slutet på förra veckan för att jag skulle bestämma om det fanns anledning att anmäla till tävlng eller inte, den blev det ju av kända skäl inget av med. Alltså anmälde jag inte. När vi aldrig hade testat i “riktig” terräng, särskilt inte på det som alla säger extremt svåra Alvaret, och framför allt var uthålligheten hos Carrey helt oprövad, våra små apport-täta fotbollsplansspår har ju inte alls handlat om uthållighet, så kändes det ganska meningslöst. Men nu är sista spårkurstillfället på lördag just på Alvaret, och vi hade inte spårat en enda gång sen förra kurslördagen för drygt två veckor sen, så igår tog jag mig ledigt på eftermiddagen ch vi åkte över. Om vi nu inte tränar för en tävling, så måste vi ju iaf träna för kursen, att ha ett uppehåll på tre veckor duger verkligen inte.

Alvaret är stort. Precis hur stort vet jag inte, jättestort är det. Det handlar om flera mil iaf. Men tamejtusan, det där som folk sagt om att man får stå i kö för att spåra där, det var endast lätt överdrivet. Jag fick köra rätt långt innan jag hittade en plats att ställa bilen, där det inte redan stod en eller två kombibilar med hundburar i. Detta en tisdagseftermiddag i november, i halv storm. Då kan man gissa sig till hur det är en lördagförmiddag i något bättre väder… Och när jag väl hittade en ledig plats, så kunde man se övergivna snitslar vaja i enbuskarna här och var
Det blåste alltså. Det gjorde det redan hemma, men all blåst får liksom tredubblad kraft på Alvaret. Det var knappt jag fick på mig jackan när jag klev ur bilen, och jag ångrade bittert att jag inte hade mössa med mig. Det var ju inte kallt, men det kändes som om tankarna blåste ur huvudet på mig. Jag traskade iaf iväg, och la ett spår på 600 meter. Det är väl ungefär 6 gånger längre än vi provat på innan, så det var en chansning. Jag la det som ett appellspår fast längre då, och med en pinne extra. Bara pinnapporter, inga extra stimulansgrejer. Och sen la jag ett minispår som vi skulle börja med, eftersom det var så länge sen sist tänkte jag att det kanske behövdes nånting att “sätta igång” herrn med. Kanske 30-40 meter långt, i svängar mellan ett par enesnår och med två leksaker i.

Sen skulle jag fika. Solen sken ju vackert, så jag hade packat redigt med termos och macka, det skulle bli så mysigt att sitta där mot en stenmur. Hade jag tänkt. Hemma i köket. Jomentjena. Jag satt i bilen, som skakade i stormbyarna. Inte hälften så mysigt, men inte mycket att göra åt. När minispåret legat en dryg halvtimme gick vi ut och selade på. Och jag insåg att jag gjort ett misstag… jag hade inte satt upp någon snitsel vid början. Det behövdes inte, jag visste ju vilket enesnår det var hade jag tänkt. Och jo, det visste jag fortfarande. Men exakt var? Mellan exakt vilka buskar hade jag gått in? Carrey snodde runt runt och fram och tillbaka, sen hittade han kongen, som låg som slut. Därefter vände han upp mot vinden och körde ett uppletande och hittade lejonet också. Mina spårinstruktörer hade väl gråtit om dom sett det… Det enda spår av spårande var väl möjligen selen och linan. Nåja, jag gjorde ingen big business av det hela, inget beröm och inga köttbullar, jag bara selade av.

Sen gick vi till bilen en stund igen, jag ville undvika den tidigare förvirringen som uppstått när vi tagit spår två för tätt efter spår ett. Och med den inledningen kändes det viktigt att det verkligen blev ett avbrott. Det riktiga spåret hade jag iaf markerat ordentligt var det började. Men efter det visste jag inte mycket mer än ett ungefärligt väderstreck. Det finns inte mycket att orientera sig efter på Alvaret, och inte mycket att sätta snitslar i heller om man vill ha dom över knähöjd. Så Carrey fick sköta jobbet på egen hand. Det enda jag gjorde var att stå still och hålla emot när han hade huvud och näsa högt, annars följde jag snällt med, även när jag var säker på att det var galet. Med den vinden som var låg nog spåret ändå inte där jag lagt det, tänkte jag.

Han hade lite problem i början innan han fäste i spåret, men till slut drog han iväg. Och sen dök dom speciella Alvarsproblemen upp… Det är ett extremt tunt jordlager med väldigt låg vegetation, alltså är det väldigt lite för vittringen att fästa i. Bitvis är det inget jordlager alls, utan kalkstenen ligger i dagen, där hade nog vittringen blåst bort helt och hållet. På sommaren är det knastertorrt på Alvaret, då blir det svårt pga det, övriga årstider är det grunda men stora vattensamlingar, en annan svårighet. Carrey löste alla svårigheter. Det var väl inget skolboksexempel på spårarbete precis, han tog god tid på sig, snurrade och slog, letade i vinden och backade tillbaka, men när han hittade spåret igen åkte näsan ner och tempot kändes lagom och det var bra sug i linan. Tills nästa gång spåret försvann. Det är möjligt att det hela skulle klassas som vad-som-helst-men-spårarbete-var-det-inte. Men så inihelskotta bra på uppletande av föremål kan han väl inte vara, så att han lyckas hitta 4 pinnar utspridda på ett såpass stort område, i stark medvind, och i rätt ordning, utan att på något sätt ha följt ett spår? Det tror jag inte på… Det roliga är att uthålligheten verkar det absolut inte vara något fel på. Trots alla problem, och trots att det var väldigt glest mellan apporterna och därmed mellan belöningarna jämfört med vad vi gjort tidigare, så gav han inte upp. Det verkar tvärtom som om svårigheter uppskattas, att det blir tråkigt om det är för lätt, det ska vara en utmaning för att han ska bli riktigt motiverad.

Jag hade tänkt träna spårupptag också, men jag är lite osäker på hur jag ska gå tillväga. Jag har fått lite olika tips som spretar åt olika håll, och jag behöver ta mig en funderare på vad som kan tänkas passa Carrey bäst.

Idag är det nästan vndstilla och så mulet så det känns mörkt, alltså helt andra förutsättningar. Jag är sugen på att åka över idag ockå, men det går minst tre timmar på det, och jag har bara inte tid. Dessutom är det lydnadskurs ikväll, det får väl räcka med det. Men imorgon får det nog bli. Och på fredag. Så kan jag iaf säga att jag spårat tre gånger på tre veckor när dom frågar på lördag.