Det är ju trevligt att det finns dom som tror på mig, fast tvivlarna fick rätt. Jag rodde inte iland gårdagens plan. Konstigt.
Bädda och tömma diskmaskinen, det fixade jag. Lätt. Sen pluggade jag… två timmar. Hmpf. Så packade jag spårryggan och vi gav oss iväg över till Öland. Vi hamnade i ett område som var betydligt mer vattensjukt än häromdagen, men förutsättningarna verkade ändå rätt ok. Jag la ett mycket välplanerat spår, liknande det i tisdags. Men resultatet blev inte precis liknande… Från påsläppet spårade väl Carrey ca tio meter innan första svårigheten dök upp, ett tunt lager mycket blöt geggamojja ovanpå stenhällen. Där strosade han omkring lite planlöst, jag kan väl inte påstå att jag var säker på att han verkligen letade efter spåret, men efter en stund hade han åtminstone nosen riktad neråt, och gick iväg. Men där lurade han mig, efter bara några meter kunde jag se att det inte var något spår, bara ett luktande i största allmänhet. När ingenting mer hände just där, tog jag med honom till första vinkeln som jag hade ordentligt märkt, och gjorde ett nytt påsläpp. Men näe, han hade ingen som helst motivation till att lösa några spårproblem, han luktade på enbuskarna, försökte dra upp rötter, hittade en pinne (som inte var någon spårpinne) som han ville att vi skulle leka med.. Man kan väl säga att vi tog en promenad på Alvaret. Och föralldel, vädret var vackert, och frisk luft är inte att förakta. Men ändå, det blev inte vad jag tänkt mig, precis. Och det gick åt väldigt mycket tid för en promenad. Jag tog iaf några bilder på Alvaret, så att ni fattar (om det nu framgår av mina bilder?) hur fint det kan vara där även i november.
På hemvägen skulle jag handla, så jag stannade tillpå Maxi. Hade inget ICA-kort med mig, alltså kunde jag inte använda shoppingpistolen. Men det var fortfarande tidig eftermiddag och inga köer att tala om, så det var ju ingen katastrof. Tre före mig. Men tror ni inte att samtliga dessa tre hade lyckats med att handla någon krångelvara, en sån där som inte datasystemet känner igen, så att kassören måste ringa till respektive avdening för att fråga, och någon från den avdelningen måste komma springandes för att titta, och sedan springa tillbaka till avdelningen för att kolla priset och slutligen ringa tillbaka för att meddela det… Tre i rad? Hur stor är sannoliketen för det?
När jag kom hem var klockan nästan fyra, så där sprack resten av planen i en skräll. Ingen städning av något slag blev det. Inget bakande heller, men jag köpte en burk pepparkakor. Och jäst också för den delen, så det är inte omöjligt att det blir innan helgen är över iaf. Laga god middag och duka vackert? Njae…. jag ringde Sandra och fick mitt recept (ja, hon har hand om mina recept, då vet jag var jag har dom) på hovmästarsås, som jag snodde ihop medan A tog ett bad,och så hade jag köpt varsin krabba som jag la som dom var på varsin tallrik. Det blev så fint så. Iaf blev det väldigt uppskattat.
Om jag var duschad och fräsch då? Kan jag väl inte påstå. Men jag hade köpt hårsnoddar, så jag satte upp håret i pippilottor innan vi åt, gills det? Och den där targetträningen nämner vi inte alls, tycker jag.
Det är riktigt svinkallt idag. Typ två minusgrader eller så (jodå, det är svinkallt i min värld). Men bara lite blåst (än så länge) och sol. Det blev inget spår igår, så idag får det bli. Jag är lite i valet och kvalet om jag ska ge mig av nu snart, eller vänta tills posten har kommit, ifall det beställda täcket kommer, det kunde behövas nu. Å andra sidan, ju längre jag väntar desto större är risken att blåsten tilltar, och då kan det bli ganska olidligt på Alvaret. Det hjäper inte mycket att det är vackert så det gör ont i ögonen. Alvaret är vackert alla årstider faktiskt. Och hösten och vintern har en alldeles speciell skönhet där (det trodde ni inte att jag skulle säga så va, jag som avskyr höst och vinter för övrigt?). Jag borde faktiskt försöka komma iåg kameran…
Förutom att spåra, vilket alltså tar runt tre timmar av min dag, så har jag tänkt att jag skulle hinna handla, det kan jag ju passa på att göra när jag ändå är ute och kör. Och så det vanliga: bädda och tömma diskmaskinen och sånt. Och så tänkte jag baka, bullar eller matbröd eller kanske både-och. Och dra runt dammsugaren lite halvdant åtminstone (städa något mer seriöst är fortfarande ingen idé, nu har vi täckpapp över hela vardagsrumsgolvet, så där går ju inte att dammsuga och allt sågspån och hund- och katthår som finns där sprider snabbt ut sig över hela lägenheten). Badrummet behöver en tvagning också. Och så måste jag plugga, minst sex timmar, gärna tio (man kan inte med den bästa vilja i världen påstå att jag ligger i fas just nu). Däremellan tänkte jag ta ett par pass med targetträning med musmatta i köket, Sandra och Andreas hade lite roligt åt mina tidigare försök när jag beskrev hur jag gjorde, och nu när dom förklarat vad jag gjort för fel har jag tänkt mig stora framsteg. Fast det räcker ju inte att jag kan teoretiskt, det måste ju paktiseras också, och det har jag inte börjat med än.
Tja, det var väl allt. Sen borde jag väl hinna laga nån god middag och duka vackert, vara duschad och fräsch till A kommer hem (det är ju fredag så han slutar en timme tidigare, är alltså hemma vid fyratiden…) och sitta och vara dekorativ och avslappnad.
Så. Kaffe först.
(Alla som tror att jag kan rapportera ikväll att dagen följde planen räcker upp en hand!)
(Ursäkta ordvitsen, det gick liksom inte att låta bli…)
Den där intensivträningen jag tänkt mig på Alvaret fram till slutet på förra veckan för att jag skulle bestämma om det fanns anledning att anmäla till tävlng eller inte, den blev det ju av kända skäl inget av med. Alltså anmälde jag inte. När vi aldrig hade testat i ”riktig” terräng, särskilt inte på det som alla säger extremt svåra Alvaret, och framför allt var uthålligheten hos Carrey helt oprövad, våra små apport-täta fotbollsplansspår har ju inte alls handlat om uthållighet, så kändes det ganska meningslöst. Men nu är sista spårkurstillfället på lördag just på Alvaret, och vi hade inte spårat en enda gång sen förra kurslördagen för drygt två veckor sen, så igår tog jag mig ledigt på eftermiddagen ch vi åkte över. Om vi nu inte tränar för en tävling, så måste vi ju iaf träna för kursen, att ha ett uppehåll på tre veckor duger verkligen inte.
Alvaret är stort. Precis hur stort vet jag inte, jättestort är det. Det handlar om flera mil iaf. Men tamejtusan, det där som folk sagt om att man får stå i kö för att spåra där, det var endast lätt överdrivet. Jag fick köra rätt långt innan jag hittade en plats att ställa bilen, där det inte redan stod en eller två kombibilar med hundburar i. Detta en tisdagseftermiddag i november, i halv storm. Då kan man gissa sig till hur det är en lördagförmiddag i något bättre väder… Och när jag väl hittade en ledig plats, så kunde man se övergivna snitslar vaja i enbuskarna här och var 
Det blåste alltså. Det gjorde det redan hemma, men all blåst får liksom tredubblad kraft på Alvaret. Det var knappt jag fick på mig jackan när jag klev ur bilen, och jag ångrade bittert att jag inte hade mössa med mig. Det var ju inte kallt, men det kändes som om tankarna blåste ur huvudet på mig. Jag traskade iaf iväg, och la ett spår på 600 meter. Det är väl ungefär 6 gånger längre än vi provat på innan, så det var en chansning. Jag la det som ett appellspår fast längre då, och med en pinne extra. Bara pinnapporter, inga extra stimulansgrejer. Och sen la jag ett minispår som vi skulle börja med, eftersom det var så länge sen sist tänkte jag att det kanske behövdes nånting att ”sätta igång” herrn med. Kanske 30-40 meter långt, i svängar mellan ett par enesnår och med två leksaker i.
Sen skulle jag fika. Solen sken ju vackert, så jag hade packat redigt med termos och macka, det skulle bli så mysigt att sitta där mot en stenmur. Hade jag tänkt. Hemma i köket. Jomentjena. Jag satt i bilen, som skakade i stormbyarna. Inte hälften så mysigt, men inte mycket att göra åt. När minispåret legat en dryg halvtimme gick vi ut och selade på. Och jag insåg att jag gjort ett misstag… jag hade inte satt upp någon snitsel vid början. Det behövdes inte, jag visste ju vilket enesnår det var hade jag tänkt. Och jo, det visste jag fortfarande. Men exakt var? Mellan exakt vilka buskar hade jag gått in? Carrey snodde runt runt och fram och tillbaka, sen hittade han kongen, som låg som slut. Därefter vände han upp mot vinden och körde ett uppletande och hittade lejonet också. Mina spårinstruktörer hade väl gråtit om dom sett det… Det enda spår av spårande var väl möjligen selen och linan. Nåja, jag gjorde ingen big business av det hela, inget beröm och inga köttbullar, jag bara selade av.
Sen gick vi till bilen en stund igen, jag ville undvika den tidigare förvirringen som uppstått när vi tagit spår två för tätt efter spår ett. Och med den inledningen kändes det viktigt att det verkligen blev ett avbrott. Det riktiga spåret hade jag iaf markerat ordentligt var det började. Men efter det visste jag inte mycket mer än ett ungefärligt väderstreck. Det finns inte mycket att orientera sig efter på Alvaret, och inte mycket att sätta snitslar i heller om man vill ha dom över knähöjd. Så Carrey fick sköta jobbet på egen hand. Det enda jag gjorde var att stå still och hålla emot när han hade huvud och näsa högt, annars följde jag snällt med, även när jag var säker på att det var galet. Med den vinden som var låg nog spåret ändå inte där jag lagt det, tänkte jag.
Han hade lite problem i början innan han fäste i spåret, men till slut drog han iväg. Och sen dök dom speciella Alvarsproblemen upp… Det är ett extremt tunt jordlager med väldigt låg vegetation, alltså är det väldigt lite för vittringen att fästa i. Bitvis är det inget jordlager alls, utan kalkstenen ligger i dagen, där hade nog vittringen blåst bort helt och hållet. På sommaren är det knastertorrt på Alvaret, då blir det svårt pga det, övriga årstider är det grunda men stora vattensamlingar, en annan svårighet. Carrey löste alla svårigheter. Det var väl inget skolboksexempel på spårarbete precis, han tog god tid på sig, snurrade och slog, letade i vinden och backade tillbaka, men när han hittade spåret igen åkte näsan ner och tempot kändes lagom och det var bra sug i linan. Tills nästa gång spåret försvann. Det är möjligt att det hela skulle klassas som vad-som-helst-men-spårarbete-var-det-inte. Men så inihelskotta bra på uppletande av föremål kan han väl inte vara, så att han lyckas hitta 4 pinnar utspridda på ett såpass stort område, i stark medvind, och i rätt ordning, utan att på något sätt ha följt ett spår? Det tror jag inte på… Det roliga är att uthålligheten verkar det absolut inte vara något fel på. Trots alla problem, och trots att det var väldigt glest mellan apporterna och därmed mellan belöningarna jämfört med vad vi gjort tidigare, så gav han inte upp. Det verkar tvärtom som om svårigheter uppskattas, att det blir tråkigt om det är för lätt, det ska vara en utmaning för att han ska bli riktigt motiverad.
Jag hade tänkt träna spårupptag också, men jag är lite osäker på hur jag ska gå tillväga. Jag har fått lite olika tips som spretar åt olika håll, och jag behöver ta mig en funderare på vad som kan tänkas passa Carrey bäst.
Idag är det nästan vndstilla och så mulet så det känns mörkt, alltså helt andra förutsättningar. Jag är sugen på att åka över idag ockå, men det går minst tre timmar på det, och jag har bara inte tid. Dessutom är det lydnadskurs ikväll, det får väl räcka med det. Men imorgon får det nog bli. Och på fredag. Så kan jag iaf säga att jag spårat tre gånger på tre veckor när dom frågar på lördag.