lenas egna

Vad är egentligen vitsen med att i tid och otid använda ordet ”absolut” istället för ett enkelt ”ja”? När det handlar om att svara på en enkel ja-eller-nej-fråga, eller bara ett instämmande, eller som en sorts sammanknytning till vad som sagts innan?

Innebär inte ”absolut” lite mer? Att man vill ge extra eftertryck åt något? Om ordet redan är överanvänt och förbrukat, vad ska man då ta till för att få den där extra tunga betydelsen? ”Jätteabsolut” kanske?

Jag gillar inte när det går inflation i orden. Språket tappar nyanser och blir platt. Det är ungefär som att använda utropstecken (gärna flera stycken) i varje mening, kursiveringar och fetstil eller varför inte VERSALER på tok för ofta. Det blir ju inget kvar att ta till när man verkligen behöver betona något då.

Så. Dagens surkärringinlägg. Och så kom jag just på att jag ju har en irritationsblogg för sånt här.

Och för att förekomma besserwisserkommentarer (språket är ett engagerande ämne, jag får fortfarande kommentarer på det här inlägget från mars -06!): Nej, jag är inte heller perfekt. Jag har språkliga brister jag med. Det går bra att reta sig på dessa.

Jag har språkfascister i min bekantskapskrets. Helt okej, för jag kan minsann vara det själv också. Men när uttrycket ”pösregn” ifrågasätts och antas vara en felstavning, så måste jag protestera.

För det kan visst pösregna överallt. Sandra sa det när hon var liten en gång, hon kunde liksom inte bestämma sig för ös- eller spöregn och så blev det pös. Uttrycket levde kvar i familjen och spred sig till stora delar av omgivningen. Många av mina vänner använder det, kanske utan att veta var det kommer ifrån vid det här laget, och Bettan t ex skrev alltid pösregna. Eller pössnöa för den delen.

Även vänner på Skyttelund kan använda uttrycket om de vill.

Det finns fler språkpoliser än jag, även i andra länder. Det känns bra att veta.

Det har inte varit särskilt produktivt idag. Inte nog med att jag har glömt det mesta jag en gång lärt mig om Access, så jag har lite problem med att få ut det jag vill. Det verkar som om de som en gång byggt databasen möjligen kunde något om Access, men däremot absolut ingenting om effektiv databasmodellering. Jag kan inte påstå att det är det värsta jag sett, för mina första stapplande försök en gång i tiden var nog ungefär i den stilen, men jag hade ärligt talat aldrig trott att jag skulle få se något liknande som är gjort av någon som kallar sig proffs, som ett företag betalat pengar för och är beroende av. Bedrövligt.

Fårn det ena till det andra: Monster är ganska billig idag för hugade spekulanter. Man behöver nog inte ge honom någon mat, det duger bra med soffkuddar. Fast nu är han söt. Nu sover han.

Vilket jag också ska göra.

Det heter ”tjänstetecken” och inte ”tjänstetäcke”. Faktiskt. Det är ett tecken på att hunden är i tjänst. Som täcke vore det ganska värdelöst. Visst har jag rätt? Jag vet att jag har rätt.

Undrar varför jag kom att tänka på det just nu? Som om jag inte har annat att tänka på… Det var faktiskt rätt länge sen nu som jag läste det felaktiga ”tjänstetäcke” nånstans, och retade mig på det.

Frågan gällde alltså om det var någon skillnad mellan innebörden i orden träningstävling och tävlingsträning. Sandras förklaring på orden (se kommentarer på föregående post) godkänner jag inte riktigt. Iaf fattar inte jag hur man gör om man ”tävlar på att träna”. Agnethas definition av orden köper jag däremot helt, den tog bort min förvirring. Och efter  gårdagens tävlingsträning (för det var det det var)  kan jag utveckla det ännu mer. Vid träningstävling kör man en hel tävling med momenten på ett tävlingsmässigt sätt, men vid tävlingsträning gör man mer enstaka moment som inte behöver vara tävlingsmässigt utförda, man kan använda sig av både belöningar och korrigeringar, men själva kontexten är tävlingsmässig.

Om denna tävlingsträning rapporterar jag senare. Nu har jag lite annat att göra.

Jaja, jag får väl förklara för er vad en trrrt-trrrt är för nåt då. För mig är det så självklart att jag inte förstår att inte andra förstår… Å andra sidan är det ett visuellt uttryck, ett sånt där som uppkommer är man pratar om något och sen är det ett ord man inte kommer på och då gör man en beskrivande gest och ett tillhörande ljud. Såna situationer upstår ganska ofta när Sandra och jag pratar, vi pratar båda två väldigt mycket och intensivt och avbryter varandra (hon värst!) och har inte alltid tid att tänka efter vad saker och ting heter, och då kommer ett sånt uttryck och vi fattar alltid direkt vad det betyder. Alltså: Om man med pekfingret ritar ett upp-och-ner-vänt och ganska stort V i luften, samtidigt som man säger ”trrrrt” på första linjen, och sen ”trrrrt” igen på nervägen…. Nå? Nu fattar ni väl? Inte? Ett par ledtrådar då: Det kommer fram i adventstid ungefär. I mängder. Kan ses i de flesta fönster i de flesta hem. (Och på arbetsplatser och vårdinrättningar och lite varstans för den delen.) Och så lyser dom.

Nu. Nu har alla fattat. Mitt förhållande till dessa tingestar är speciellt. Jag vill inte ha! Jag håller helt och hållet med om att utifrån, när det är mörkt ute, kan det vara mysigt att se dom lysa i fönstren. Men inte inifrån! Jag har väldigt svårt för saker som ska låtsas vara nånting annat än dom är, och vad är det för vits med att ha lampor som försöker se ut som stearinljus? Man kan väl ha riktiga stearinljus? Eller lampor som är snygga? Nu finns det modernare varianter av trrrt-trrrt:ar, som faktiskt inte försöker härma stearinljuslooken, och en sån skulle jag kunna tänka mig.

I många år, så länge jag har haft ett eget hem, har jag levt mitt liv och firat mina jular utan dessa. Och jag trodde väl att jag skulle klara mig i framtiden också. Men så flyttade jag ihop med Anders. Och det visade sig att han hade flera stycken i bohaget! Och ville dessutom promt sätta fram dom! Det blev en förhandlingsfråga, det fanns nämligen en sjungande och dansande tomte också, och den ville jag till varje pris undvika. Förhandlingen slutade med att två stycken trrrr-trrrt:ar fick sättas på balkongen. Inga fler och bara där. Och ingen sjungande tomte. (På nåt sätt lyckades A ändå prångla dit en i sovrumsfönstret också, innan jag hann se. Men det ska han banne mig inte lyckas med i år!)

Så. Då är den saken utredd. Sen tänkte jag utreda vissa andra saker när jag ändå är i farten, inspirerad av att Bettan skrev sina julregler för ett tag sen, ville jag redogöra för de lagar och förordningar som gäller här.

* Adventspynt: En (endast en!) adventsljusstake, och då menar jag alltså en sån med fyra levande ljus som tänds ett och ett. Det är noga med att man måste börja på det nya ljuset på söndan (absolut ingen tjuvstart lördag kväll!), och så måste det (eller de som nu är påbörjade) brännas precis lagom långt under veckan så att man när fjärde advent kommer har en snygg diagonal linje. Man får inte bränna för långt så att man måste sätta i nya ljus! Stjärna fönstret är inte ett måste, men fint. Det är okej att ha i mer än ett rum. That’s it. Och det tas inte fram förrän lördag kväll före första advent!
* Julpynt: Tas fram dagen före julafton, med undantag möjligen för julspecifika blommor (som isf helst inte är julstjärnor, jag vill ha hyacinter, azaleor och cyklamen!) som får bli den dag man har tid att köpa dom. Tas bort tjugondag knut, varken förr eller senare. Består – förutom granen och nämnda blommor – av juliga dukar, många ljusstakar, diverse tomtar av mindre modell (och som inte sjunger och har sig), inget blinkande och blippande. En krans på dörren och apelsiner med nejlikor i köksfönstret. En ljuskrona över köksbordet (jag har haft en en gång i tiden, nu håller A på att tillverka en liknande efter min beskrivning), klädd med enris och upphängd i röda band.

* Julgran: Ska vara äkta gran från skogen, ingen plastgran kommer över min tröskel! Hellre är jag då utan. Även den ska in dagen före julafton och ut tjugondag Knut, om den så är barrlös vid det laget.

* Julgranspynt: Här är jag lite kinkig. Mina barn kommer antagligen i framtiden att berätta för någon lätt chockad terapeut om det trauma det innebar när deras hemska mamma vägrade att hänga upp de med möda dekorerade flirtkulorna dom stolt burit hem från lekis… Hur denna mamma med diktatoriska tendenser bestämde hur och med vad granen skulle kläs. Grundregeln är bara röda och naturfärgade (t ex saker av halm och trä) saker. Inget glitter! Och så ljusen, där är det eg det där problemet med glödlampor som försöker se ut som stearinlus igen… Dom är fula! Helst skulle jag vilja ha levande ljus, men avstår. Där kompromissar jag med mig själv så det får bli elektrisk julgransbelysning. Men nu finns det ju andra varianter även där, såna där ljusslingor med pyttelampor är fint. (Visst hade ni en sån förra året, Sandra? Eller har jag drömt det?) Det kanske får bli en sån.

* Julmaten: Av min julsida skulle man kunna förledas att tro att jag tycker att ett överlastat julbord där allting är hemlagat är superviktigt, men det är eg fel. Det där har varierat väldeliga från år till år. Jag gör det jag känner att jag vill och tycker är roligt. Och för det mesta råkar det vara så att jag känner för att göra rätt mycket. Och tycker det är roligt. Det har funnits flera jular när jag både stoppat korv, bakat leverpastej och kokat ett grishuvud till sylta också… Det viktigaste är att julbordet består av det som var och en i familjen tycker är viktigast och godast, om det sen är hemlagat eller inte.
Har jag glömt nån viktig regel nu tro?

(Det där om julpyntet är nog inte riktigt sant. Det är mer än beskrivning av hur jag skulle vilja ha det, än hur det verkligen varit. Hur det blir i år vet jag inte riktigt än. Kanske enligt beskrivningen.)

(Barnen fick ha en egen gran, som dom kunde klä bäst dom ville. Så himla synd om dom var det faktiskt inte.)

Jag fick väldigt mycket smickrande beröm om min utmärkta skrivna engelska under mailkorrespondensen med engelsmannen som gjort den trilskande pluginen. Han trodde länge att han kommunicerade med någon från ett engelskspråkigt land, ända tills jag drog till med ett ord jag inte var säker på och i en parentes undrade om det var rätt uttryck. Då frågade han, och jag svarade att engelska inte är mitt andra språk mer än för svenskar i allmänhet. Men han tyckte att jag behärskade det sällsynt bra för någon som inte hade det som modersmål.

Samtidigt har vi efter granskning av vår uppsats fått order om att bättra på engelskan i den, ”det känns lite väl mycket som översatt svenska här och var”. Huh? Det är översatt svenska.
Nåja, jag kan hålla med om att det haltar lite ibland, vi var väääldigt trötta på slutet innan vi skickade iväg den. Och vi ska nog få ordning på det också.

Btw, trots att jag nu såg nästan hela avsnittet av Grey’s Anatomy igår, så är jag fortfarande inte säker på om det var drama eller komedi…

Jag behandlar väl inte språket sådär hiskeligt korrekt alla gånger, det kan jag inte påstå (och då menar jag inte feltramp på tangentbordet och rena slarvfel). Jag skriver gärna som jag pratar och använder knäppa små tilläggsord som typ. Typ. Icke desto mindre kan jag irritera mig på andras språkliga missar. En sådan sak är användandet av de resp dem. Jag kan inte begripa varför man när man tydligen vill försöka vara ordentlig och duktig och inte använda talspråkets dom, isf inte kan sätta de och dem på rätt ställe?

Det är alltid dem som hamnar fel. Kanske för att det mest liknar dom, kanske tror man att det alltid är dem som blivit dom i tal? Men det är jättefel hörni! ”Dem är hemma”. Men höööör ni inte hur fel det låter? ”DE är hemma” heter det!

Alldeles nyss läste jag (och tvärtemot god bloggarsed kan jag inte länka till källan, för jag har glömt var det var…) en smart regel för hur man ska hålla isär begreppen om man inte har ”öra” för det: De motsvarar vi och dem motsvarar oss. Alltså, där du kan sätta ordet vi i meningen utan att det blir fel ska det vara de (två bokstäver!) och där du kan sätta in oss ska det vara dem (just det, tre bokstäver!).

Och blir det för jobbigt eller svårt och du fortfarande är tveksam: använd dom rakt av då! Det är faktiskt mer okej att vara lite informell och skriva talspråk än att försöka vara korrekt och göra fel.

Så. Nu känns det bättre.