lenas egna

Sommartid. Och precis som när vintertiden började i höstas, hade det undgått mig fullständigt i förväg, vilket aldrig någonsin hänt tidigare år. Men idag var inte förvirringen lika stor som den blev i höstas, när det tog en lång stund innan vi fattade varför vi och olika klockor i huset inte alls var överens. Idag snappade jag direkt.

Själva sommaren känns dock mer avlägsen nu än den gjorde i förrgår. Fredagens helt fantastiska väder och värme, byttes igår ut mot råkall dimma och hård blåst, som frampå kvällen dessutom berikades med ösregn. Men det är väl smällar man får ta, hur skulle det se ut om vägen framåt ständigt var spikrak? Och idag verkar vädret aningen snällare igen.

I fredags började jag faktiskt få stressont i magen (och just den sjukan är verkligen inget jag brukar drabbas av i första taget) av allt jag låg efter med först för att jag mått risigt hela veckan, och sen för att datorn mådde risigt. Jag kämpade ifatt en del, men långt ifrån allt. Räknade med att köra ett sen kvälls-nattpass, men somnade faktiskt ifrån.

Igår bestämde jag mig för att helt sonika vända ryggen åt det stressframkallande, och sket i att ens slå på datorn. Hela dagen. Istället städade jag. Mycket välbehövligt. Jag påskpyntade, och det var nog första gången på flera år tror jag bestämt. Jag gick lååååångt med hundarna i den kalla dimman, mina nya hundbyxor som var på tok för varma och täta i fredags var utmärkt lagoma igår. Ingen träning, bortsett från en platsliggning. På tal om träning kom jag på en sak igår, återkommer till det.

Jag dammade av fritösen igår, det var ett par år sen den användes sist. Nu är inte ordet ”damma” helt relevant när det gäller fritöser, det är konstigt för hur väl man än rengjort den sist, så är den ändå kladdig (och inte precis oljig, utan klibbig), och det mest utanpå när man tar fram den igen. Obegripligt. Jag testade att fritera kycklingvingar, och det blev ett alldeles utmärkt resultat. Den experimentella såsen a là man tager vad man haver får dock falla i barmhärtig glömska, men med klyftpotatis till blev det ändå en helt ok lördag-tv-middag.

Jo, jag köpte nya batterier till musen igår också. För de tog slut på riktigt sen. Och nu ska jag försöka jobba ifatt en del måste-saker.

Men det där jag kom på om träning först: jag har ju flera månader fram till alldeles nyss haft en oemotståndlig konkurrent när det gäller Månsen uppmärksamhet, nämligen snön. Jag har tagit det lite med ett leende, snö är ändå inget jag kommer att behöva konkurrera med på tävling. Men på promenaden igår kom jag att tänka på en annan svår (kanske rentav svårare än snö) konkurrent: lekande barn. Det har vi hittills aldrig utsatts på klubben, knappast heller under träning på hemmaplan eftersom jag väljer bort såna ställen, men det slog mig att man faktiskt kan råka ut för det på tävling! Ser Monster barn, särskilt barn som leker och tjoar och kanske springer, då är det kört. Då finns inte jag i hans medvetande längre. Då vill han bara vara ett av dessa barn.

Håhåjaja. Lite träning på dagisgården kanske? Undrar om det skulle uppskattas?

Igår var jag ner till ”jobbet” för ett nytt försök till installation. Förhoppningen var ju att problemet var inringat innan jag blev tvärsjuk förra veckan, så att det ”bara” skulle vara att göra klart nu. Njae, riktigt så enkelt var det ju inte. Vi trasslade ett tag med inställningar fram och tillbaka utan några större framsteg. Så ropade dom inifrån kontoret att nu hade affärssystemet hängt sig igen… Visserligen läser mitt system databasfilen därifrån, men rör inte själva systemet, så det var inte mitt fel. Dock var det kanske en förklaring till att jag inte kunde läsa nämnda fil, att jag fick felmeddelanden som sa att filen var upptagen. Mycket riktigt, efter en omstart av systemet så fungerade även mitt program.

*smack* så satt migränen där och kändes som om någon krängt på mig en tre storlekar för liten hjälm gjord av järn… Klassisk migränsituation. Jag hade varit ganska stressad över att det inte fungerade som tänkt, osäker om hur jag skulle lösa det, om jag ens kunde lösa det. Så när det sedan fungerade och det dessutom visade sig att det inte alls var mitt fel att det inte gjort det innan och stressen och spänningen släppte tvärt, ja då var det ju kört.

Sen tänker man ju egendomligt i såna situationer, av någon märklig stolthet skulle jag minsann inte visa hur ont jag hade (det var ju pinsamt när jag nyss varit sjuk… eller vad jag nu tänkte), så jag satt snällt ner med dom andra och tog en kopp kaffe fast jag hade så ont att jag mådde illa, sen mumlade jag att jag måste hem och att jag kommer tillbaka imorrn, hastade ut till bilen och körde hemåt. Det var rena mardrömmen. De 3 milen kändes som 30, jag hade bara en, nej två, tankar i huvudet: Sängen. Blunda. Äntligen hemma kände jag att köra in i garaget skulle vara mer än jag klarade, så jag ställde bilen på gatan och gick in som i dvala. Det var ju tur att Monster som varit med mig dessförinnan fått springa en massa över åkrarna på lunchen, nu blev det raka spåret in. Och sen raka spåret till sängen, via medicinlådan i köket, för min del. Klockan var då ungefär fyra.

Jag var svagt medveten om att A kom hem, och var visst uppe på toa och tog en tablett till nån gång på kvällen, annars är nästa medvetna minne att jag vaknade med lätt panik strax före 6, rusade upp och frågade A om han skulle ha bilen. Nej, svarade han, bra, sa jag och la mig igen. Sov till 8. Sen dess har jag mått bra, har varit på jobbet hela dagen och nu fungerar allting. Ja, nästan. Återstår en del justeringar för webbgränssnittet, men det ska jag fixa hemifrån imorgon. Sen kör vi igång det hela.

Och jag hoppas att jag får mer tid över till diverse andra projekt nu. Särskilt två stycken pågående, som behöver bli klara ganska snart… Jag är inte sysslolös, om nu nån trodde det.