Inte nog med att det varit extra bra väder, innehållet i dagarna har varit extra bra också.
Fredag: Jag och Monster blev alltsÃ¥ upphämtade av Ullis och hennes Bugsy (man kan kolla här ocksÃ¥), och sÃ¥ Ã¥kte vi till bästa kantarellskogen för “utbyte av tjänster”. Jag skulle peka pÃ¥ svamparna, Ullis skulle peka pÃ¥ knapparna pÃ¥ min kamera och försöka förklara vad dom är bra för. Jag tror att mitt uppdrag var det lättaste.
Pojkarna Monster och Bugsy skulle bara leka och busa och rejsa. Vilket dom gjorde med den äran. SisÃ¥där fyra timmars nästan oavbrutet springande i terräng kan göra bÃ¥de en briard och en aussie ganska trötta, och sÃ¥ stillsam som Monster var pÃ¥ kvällen har vi aldrig sett honom tidigare… Även frÃ¥n briardhemmet rapporterades en fridfull kväll.
Lördag: Vädret fortfarande strålande. Hussen bestämde sig för säsongens kanske sista tur på hojen, jag betsämde mig för spårskogen. Båda hundarna fick följa med, men jag har bestämt mig för att inte vara överambitiös utan koncentrera själva spårträningen på Monster. Eftersom det tristaste med spår är väntetiden, kom jag på ett upplägg som dessutom gör att Carrey får göra nåt han tycker är riktigt roligt istället för att vi ska traggla med spår (för nu när jag har Monster att jämföra med inser jag att det verkligen är ett tragglande, inte särskilt roligt varken för Carrey eller mig).
Jag började med att lägga Monsters spÃ¥r. Jag tog inga särkilda hänsyn till att det gÃ¥tt pinsamma fyra mÃ¥nader sen sist, inte till att han dÃ¥ gÃ¥tt högst 7-8 ganska enkla nybörjarspÃ¥r, utan gick nog bortÃ¥t 300 meter iaf, med tvÃ¥ vinklar och tre föremÃ¥l. Jag väntar med pinnapporter tills vidare, tror det är lättare att fÃ¥ upp intresset om vi börjar med kuliga leksaker. Medan spÃ¥ret lÃ¥g fick Monster följa med och valla en uppletanderuta, det blev ju samtidigt en annorlunda övning i “gÃ¥-fint-i-koppel-mitt-i-skogen”. Helknäppt tyckte Monster.
Så fick Carrey göra uppletande. Hans teknik är väl inte strålande, han vill gärna dra ut åt vänster ut ur rutan och vi har ingen som helst dirigering, men det hindar inte att han plockar in fyra föremål av fyra möjliga på mindre än fem minuter. Hans näsa och målmedvetenhet är det då inget fel på! Han tar stora saker och han tar små saker som hårsnoddar, han tar det som ligger öppet och det som jag lagt mera dolt under trädrötter och sånt. Och det syns lång väg hur roligt han tycker det är! Han sitter vid min sida och vibrerar före kommando, flyger sen ut och börjar leta. Han går ut djupt och börjar där, och letar sig sen tillbaka, fast ibland drar han som sagt iväg ut åt vänster.
Lite fika på det och vips hade det gått nästan en timme utan att jag hann bli uttråkad!
När sÃ¥ Monster fick komma ut ur bilen igen var han smÃ¥tt tossig. Jag trodde nästan inte att han skulle klara att spÃ¥ra, att han skulle vara för vimsig och ofokuserad. Men där bedrog jag mig. Jag selade pÃ¥, pekade utan att säga nÃ¥gonting pÃ¥ mitt avstamp, och näsan for ner som en magnet och sen bar det iväg. Snabbt och med ordentligt sug, men inte för snabbt, han var noggrann och jag behövde inte varken springa eller bromsa. Vid första leksaken stannade han till lite grann och sÃ¥g ut att fundera över vad han skulle göra med den, med lite uppmuntran frÃ¥n mig sÃ¥ tog han upp den och vi kampade en stund. Han kunde släppa spÃ¥ret sÃ¥pass att han tände till pÃ¥ kampen, vilket känns väldigt bra. DÃ¥ finns det gott hopp om att han sÃ¥ smÃ¥ningom ska anse att apporterna är viktiga. Och det var ju inga som helst problem att sedan Ã¥tergÃ¥ till spÃ¥randet igen! Vid andra förmÃ¥let gick han pÃ¥ fel sida om ett träd och missade därmed bollen som lÃ¥g intill trädstammen pÃ¥ andra sidan. En sÃ¥n miss skulle ju inte Carrey göra, som när han bara kommer i närheten av en apport övergÃ¥r till uppletande istället för spÃ¥rande, vilket gör att han ofta tappar spÃ¥ret istället… Nu tog jag bara upp bollen utan att Monster märkte nÃ¥got. Slutet hittade han med samma beteende som vid första föremÃ¥let.
Monsters spÃ¥rande känns riktigt, riktigt bra. Jag har faktiskt ingenting som jag ser som ett problem just nu. Suget och viljan och noggrannheten är suverän. Men han är inte helt “spÃ¥rblockerad”, han ser leksakerna och behöver inte mycket uppmuntran för att släppa spÃ¥ret och helhjärtat leka och kampa. Och ändÃ¥ direkt ta spÃ¥ret igen och fortsätta lika fokuserat som tidigare. Vad som behövs är förstÃ¥s lite längre spÃ¥r, varierade svÃ¥righeter, fältspÃ¥r (givetvis!), och sÃ¥ smÃ¥ningom introducerandet av riktiga apporter.
Nu har jag ett mål. Start i appellen i vår. Jag vet, vi har inte ett enda lydnadsmoment klart, knappt ens början på något. Men jag ska träna på så gott jag kan till dess, och åtminstone några moment bör väl hinna bli poängmässiga till dess? Sen startar vi oavsett hur det ser ut, bara för att komma igång. Sådeså.
