Solen skiner och himlen är blå. En fin dag. Men vi har ramlat in i oktober, det blåser illvilligt och temperaturen är inte speciellt imponerande. Dags att gå ut med hundarna.
Hur mycket ska jag klä på mig? Blåsten, termometern och instinkten säger varma kläder. Solen i kombination med vetskapen om att ett svettanfall per tvåhundra meter (oavsett temperatur) under en promenad är ganska vanligt säger något helt annat.
Ytterligare en faktor i detta svåra val är huruvida jag tänker gå med en hund i taget eller båda tillsammans. Hund gånger två ger ungefär halva promenadtiden, men femdubbla svettmängden jämfört med hund plus hund. (Jag förstår om du inte hänger med här, men jag är skitduktig på matte, det kanske inte du är?)
Hursomhelst. Det är ett jävla dilemma.
Och det är inte sagt i samma tonfall och betydelse som ”oh God, I’m sexy”. Inte alls.
Det är väl en sak att svettas av en anledning. Om det är riktigt varmt, eller om man motionerat eller jobbat hårt, eller till och med om man har feber. Men helt utan anledning, och utan förvarning, då är det inte kul alls.
Jag kan t ex sitta i tv-soffan på kvällen, lite småkulen och insvept i en filt, utan att det på något sätt känns för varmt. Och så helt utan förvarning, med ett swoosch, kokar jag och svetten flödar. Bokstavligen flödar. Jag hinner inte ens slänga av mig filten. Det finns ingen som helst regelbundenhet i attackerna, men det är värst på kvällar och nätter. Och så – självklart – varje gång jag dragit på mig överdragsbyxor och mössa och snörat kängorna och på i bästa fall fjortonde försöket lyckats få ihop den trilskande dragkedjan i jackan och bara ska koppla hundarna och ta på vantarna innan jag går ut – då kommer ett anfall i full styrka. Bara så att jag under alla kläderna ska vara våt av svett redan innan jag går ut i kylan.
Så very najs. Not.