Idag är det ju en sån där dag när man ska se tillbaka och summera. På det gångna året, och den här dagen just det här året ska man tydligen summera hela det gångna seklet också. Den där se-tillbaka-grejen tänker jag inte ägna mig åt särskilt mycket, och att summera seklet i år är ett principiellt matematiskt fel. Titta på en linjal. Den första decimetern består av centimetrarna 1-10. Nästa decimeter börjar med 11. Samma princip gäller för allting annat, en hundralapp består av 100 kronor, först på den hundraförsta kronan börjar man på nästa hundralapp. Alltså börjar vi inte på nästa decennium förrän 2011. Okej? (Enligt samma princip firade hela mänskligheten millenieskiftet fel år, i själva verket var det nog just det som var den stora milleniebuggen.)
En snabb titt, utan att gå tillbaka och kolla i bloggen, på året som gått ger mig känslan av att det inte var ett särskilt bra år. Inte jättedåligt, inga stora katastrofer eller så, men det känns som om det framför allt präglats av en stor energilöshet. Vilket nog kan stämma, det var väl alldeles i början på året jag drabbades av insikten att jag blivit tant, med alla tillhörande symptom…
Det känns bättre att se framåt. Nästa år minsann, då ska jag…. Nej. Inga nyårslöften. Men jag tror att nästa år blir bättre. På många plan. Nästa år blir t ex året när vi äntligen tävlingsdebuterar, Månsen och jag. Och om det nu inte blir det, så kommer det nog aldrig att ske. Nästa år blir också året när jag blir mormor. Ordet ”mormor” känns än så länge bara som just ett ord, och det ska bli väldigt spännande att se om Kurts ankomst verkligen förvandlar mig till en mormor också. 2010 kommer hur som helst att bli ett spännande år!
På tal om tävling, så skulle vi någon gång råka ut för en tävling i snö, så kan jag nog glömma det där med platsliggning. Dagen före julafton beordrade Sandra ut mig för att fotografera hundarna i snön för julkortet Andreas skulle göra. Sagt och gjort, jag tog några bilder med sittande hundar och skapligt resultat. Så tänkte jag att det kunde bli fint att ha dem liggande i snön också, så jag la dem ner prydligt och fint intill varandra, tog ett par steg bakåt, men jag hann inte ens höja kameran…
Det är så förbaskat rörigt just nu. I hemmet förvisso, men det är nog inte värre än vanligt. Det är värre i mitt huvud.
Förra veckan blev en konstig vecka. Jag hade rätt mycket att göra, fast jag tyckte att det inte var det. Det var mest små grejer, men många och viktiga. Och jag hattade fram och tillbaka och fick ingen ordning på nånting och kom just ingenvart och ett par av de små grejerna körde ihop sig rejält och tog en massa tid och det blev bara mer och mer rörigt. och känslan är att jag inte hinner.
Många mindre grejer, som inte hänger ihop med varandra och på det viset ger en naturlig ordningsföljd, det är inte min pryl. På något vis tror jag att jag då kan göra alla samtidigt, och det kan jag inte. Det blir bara en enda röra och jag får inget gjort. Jag ska ha stora, rejäla saker att bita i, såna där jag kan börja i ena änden och jobba sig framåt, det spelar ingen roll om andra änden ligger långt fram i tiden, då kan jag koncentrera mig och stänga ute omvärlden och verkligen komma framåt.
Den här veckan ser ut att bli likadan. Nu har jag skrivit en lista på det jag ska göra, kanske kan det hjälpa, listor brukar ju vara bra? Men det är fortfarande många (men ganska små) grejer, och det gör att listan ser hemskt lång ut. Och jag får känslan av att jag inte kommer att hinna, om jag inte gör flera saker samtidigt, och det vet jag ju hur bra det går. Dessutom gick i stort sett hela förmiddagen åt att besvara en massa viktiga mail som blev kvar sen förra veckan.
Och dessutom ska veckan innehålla tvätt och packning, och borstning, kloklippning, badning och borstning igen av två hundar. Och ett styrelsemöte.
Styrelsemötet, ja. Vi hade lite diskussioner om hur vi skulle lösa logistiken iḱväll, A behöver jobba över om han ska kunna vara ledig på fredag, och mötet börjar 18 så jag behöver bilen en kvart innan. Logistikproblemet löste sig, jag har tillgång till bilen hela dagen idag och nyss kom jag på att styrelsmötet är imorgon…
Av en eller annan anledning kunde jag inte somna igår. Största anledningen vet jag nog, de där svettanfallen som kommer mest på kvällen och natten är inte insomningsbefrämjande. Från ett ögonblick till ett annat är jag genomsvettig, och det handlar inte om lite fukt i pannan, hela jag badar i svett och jag kastar av mig täcket. Snart fryser jag, eftersom jag egentligen inte är varm, och så på med täcket igen. Efter en stund är det repris. Och efter att ha upprepat detta några gånger är även sängkläderna fuktiga. Att gå upp och duscha och byta sängkläder skulle visserligen göra hela anrättningen lite mer aptitlig, men det är ju ändå bara tillfällig hjälp så det gör jag inte. Till slut somnar jag förstås ändå, men igår tog det tid, flera timmar.
Resultatet var att jag knappt var vid medvetande när A gick i morse, trots att jag stod upprätt. Jag svepte två koppar kaffe i rask takt, men de gjorde ingen verkan, huvudet surrade och jag var nästan vinglig av trötthet. Så jag la mig ner och vilade, bara en liten stund… Och sov som en sten till klockan var över tio (var fanns svettanfallen då?). Jamen hur bra var det på en skala då? Dels hade jag verkligen inte tid med det, mycket av det jag skulle gjort i helgen blev av olika skäl inte gjort då (papperhögen ni vet…), och det kommer ju inte att bli lättare att somna ikväll heller då.
Jag har aldrig tidigare haft några större problem med sömnen, jag har somnat ungefär när jag lagt ner huvudet på kudden. Visst har det funnits enstaka tillfällen när jag inte somnat, men några timmars minus på sömnkontot har inte varit hela världen. Jag har klarat att sova 4-5 timmar flera nätter i sträck utan att sluta fungera dagtid för det, och det var inte ens länge sen. Men nu börjar plötsligt kroppen ställa krav på rejäl nattsömn. Då tycker jag det är taskigt av kroppen att samtidigt försvåra den där nattsömnen.
Näe, pappershögen var det ja. Och ikväll är det kurs.
…och jag hinner banne mig inte med. Nu är det redan onsdag, fast det var söndag igår. Och jag ger mig tusan på att det är lördag när jag vaknar imorgon. Det är nån som snor åt sig åtminstone varannan dag verkar det som. Ändå försöker jag att inte sova för att vakta dagarna, men det är omöjligt, de försvinner ändå.
Det är inte total stiltje här, långtifrån, men det känns ändå inte som om jag har något särskilt att berätta. Kanske är det för hackigt och i småbitar och lite här och lite där med allting, det finns liksom inget längre sammanhang någonstans att börja skriva om.
Fast igår var älskingstanten (Monsters benämning) Ullis här på en kortkort fika. Det kan jag berätta om. Hon tog gräsligt fula bilder på mina fina hundar. Man kan väl kosta på sig sånt när man är proffsfotograf, antar jag. En annan anstränger sig ju att ta så snygga bilder som möjligt…
Jo, vi har tränat också. Men det är också enligt konceptet hackigt och i småbitar och lite här och lite där. Inte mycket att berätta.
Inte bra alls att komma efter sådär. Såhär menar jag. Jag hade ju en massa mer att skriva redan igår som jag inte hann, och så blev det lite idag också och så hade jag ju bilder också och jag har alltid jättesvårt att skriva ifatt i efterhand och nu är klockan snart ett och jag måste väl sova antar jag.
Jaha, och plötsligt så är det torsdag. Ja, inte just nu, men jag ska ju snart gå och lägga mig och sen är det torsdag. Jag fattar bara inte vart dagarna tar vägen!?
Imorgon måste jag hinna tvätta köksfönstret (åtminstone, blir det fler fönster får vi ta det som en ren bonus). Det är sista chansen före helgen, och det är plusgrader och allting. Måste komma ihåg att springa ner direkt på morgonen och sätta upp en tvättid också. Jag har nämligen julgardinerna förvarade på det enda ställe där man bensäkert kan räkna med att man hittar dom året efter: i botten på tvättkorgen…
Och så måste jag bygga om ett script som uppdaterar en databas, det är en betydligt större körning nu än det var från början och jag tror det tar på tok för mycket CPU nu. Inte bra alls. Det och en del annat som jag i början av veckan trodde att jag skulle ha klarat av nu, men inte gjort. Tiden går för fort för mig helt enkelt.
Varför tror min hjärna att det är förmiddag fortfarande? Dagen är ju praktiskt taget slut! Jag tänkte just skriva att jag fått en hel del gjort under förmiddagen, dock inte exakt just det jag egentligen skulle göra, inte allt iaf, och så fortsätta med att det ska jag göra nu istället. För jag tyckte liksom att det kändes som mitt på dagen.
Jaha nehej. Så var det inte. Jag har iaf efter att jag gjort allt det där som väl ändå inte var helt fel sysslor, bara delvis (urskuldar mig själv) varit iväg en stund till klubben för lite ta-det-lugnt-och-håll-käften-träning av monstret. Det gick sådär. Två missar gjorde jag. Jag hade bara torrgodisar, det är lite för dåligt där (å andra sidan har båda hundarna varit dåliga i magen ett par dagar, så det är nog bra att vara försiktig med köttbullarna). Den andra missen var att Carrey var med och fick stanna i bilen, och han ylade högljutt och övergivet och mycket sorgset. Det störde Monster en del. I början. Och var det någon som inom en kilometers radie försökte sova middag så störde det nog honom också.
Ikväll blir det lite nytt här (jag bara varnar er). Alla snälla människor kommer att säga att det blev jättesnyggt och Sandra kommer att säga att det blev tråkigt. Förutom det så ska ni få en webbtrendspaningsrapport.
Varför göra saker i god tid, när man kan göra det i sista minuten? Jag hade gått och lagt mig, och börjat bläddra mellan tevekanalerna för att hitta något lämligt program att somna ifrån, när en vag känsla av att jag glömt något viktigt gjorde sig påmind… Växjö! Jag skulle ju anmäla till Växjö, och sista anmälningsdag är idag! Klockan var 23:52. Upp igen i raketfart, på med datorn och medan den surrade igång hann jag springa tillbaka till sovrummet och hämta morgonrocken och så leta rätt på medlemskortet. Men det var ju ganska lugnt. Redan 23:56 kunde jag trycka på ”Godkänn”.
En annan grej, som liksom låg i samma ”komihågpaket”, och som jag inte kan fixa till här och nu, var anmälan till MH. Och det skulle väl varit före helgen egentligen. Men jag vet att det fanns platser kvar i mitten på förra veckan, så med lite tur och en len telefonröst imorgon kanske jag kan få komma med ändå.
Så himla typiskt mig.
Och vad var det för stackars greve som fått figurera i uttrycket i rubriken egentligen?
Märkligt. Jag är färdig och påklädd och klar 20 minuter före dags-att-åka-tid. Fick tid över att slå på datorn, men det fanns ju varken mail eller uppdaterade bloggar före åtta en lördagsmorgon. Hann istället med att ändra min egen så att klockslagen syns också. Det är ju superviktigt.
Bla bla bla. Det regnar ute. Hoppas dom inte anser det som ett gränsfall så att vi ändå ska vara ute, för nu har jag inte tagit med någon regnutrustning. Men jag antar att man med den rasen föredrar att vara inomhus även vid gränsfall. Iaf skulle jag gjort det…
Så. Nu har klockan blivit dags att åka. Have a nice day!
Sandra ringde just och hade lite frågor om begravningen imorgon. Jag hade nästan glömt den. Inte glömt att vi skulle på begravning, naturligtvis inte, och inte glömt att det var imorgon, men jag hade liksom missat att imorgon är just imorgon. Att det redan har gått häften av dagen innan.
Tidsnöd. Igen. Vad ska jag ha på mig? Måste jag tvätta något? När ska jag hinna det? Ska hundarna få följa med och sitta i bilen eller ska jag ringa pensionatet och se om vi kan lämna in dom över dagen bara? Hur dags måste vi åka?
Och hur mycket annat måste jag hinna idag eftersom jag ska vara borta hela dagen imorgon? Vem av oss handlar och fixar mat ikväll? Ska A vara hemma eller har han sagt att han skulle ner till bygget (blir det någonsin klart förresten)?
Eftersom tiden är knapp har jag absolut inte tid att sitta här och skriva strunt.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
