lenas egna

När två träningskompisar av två möjliga har giltiga förhinder, och när termometern visar närmare 20 än 10 minusgrader, ja då är inte jag den som envisas. Träningen igår blev alltså inställd. (Oss emellan så kan jag ju erkänna att jag jublade lite. Eller mycket. Ok då, ganska högljutt.) Köksträningen är jag ändå relativt flitig med. Och vi har tillräckligt med moment som fortfarande går att träna på köksnivå så jag behöver faktiskt inte ha särskilt dåligt samvete.

Vad som däremot inte är inställt är mitt senaste påhitt Dagens Vårtecken. Det skulle starta idag, och så blir det, men det får vänta till kvällen. Jag erkänner att man kan behöva en extremt optimistisk inställning för att kunna hitta några vårtecken idag, men det går. Det är ju en tolkningsfråga det där, vad som är ett vårtecken. Jag hoppas det finns en och annan som känner för att vara med, det känns som om vi behöver all uppmuntran vi kan få på den fronten. Återkom framåt kvällen, så ska ni få en länk.

För andra söndagen i rad var vi och tränade på klubben, förra gången var vi tre stycken som stämt träff, igår tillfälligtvis bara två. Men när vi nu är flera som puffar på varandra, så kanske det kan bli en god vana? Appellplanen är noggrant skottad, så vi kan inte skylla på vintern, dessutom siktar vi nu på gemensam tävlingsstart i slutet på april. Siktet är med andra ord inställt, no more excuses, det är bara att träna på!

Båda de här söndagarna har jag mest fokuserat på att få Månsen att koncentrera sig på mig och att hålla kontakten så mycket han bara kan. Och båda gångerna har han varit totalt hopplös till att börja med, men sedan blivit bättre och bättre. Igår körde jag lite linförighet, bara kortkorta sträckor med många vändningar och halter, läggande under gång, inkallning (där vi särskilt tränar på och belönar kvarsittandet), och lite platsliggning utan störning från andra hundar, men med retning i form av att jag gick runt honom och dinglade med en repboll.

Karin hade kameran med, och när jag efteråt fick se den här bilden blev jag både glad och överraskad. Jag hade aldrig trott att det skulle se så himla bra ut på bild! Visserligen är jag smärtsamt medveten om att den kontakten och den positionen oftast bara varar en liten liten stund, sekunden efter att bilden är tagen kan han mycket väl ha slängt sig åt sidan och hotat att rycka armen av mig… Men ändå, håll med om att det ser snyggt ut!

Foto: Karin Moberg

Igår kväll tittade jag igenom momenten för appellydnaden. Och blev brutalt påmind om att jag duktigt förträngt två moment. Framförgåendet, som vi inte ens börjat träna, och apporteringen, som jag påbörjat och börjat om på många gånger utan att komma någon vart alls. Övriga moment tror jag att vi kan få till så det kan bli åtminstone någon sorts poäng (dvs om jag tränar flitigt), men de här två… Bara att kavla upp ärmarna och börja. Jag har börjat (om) ikväll med lekapporteringsövningar i köket. Alltid något.

Och så får vi hoppas på vår snarast, för vi behöver väl en del spårträning också, kantänka.

Det är bra på alla vis att sätta upp mål åt sig själv. Alla andra gör det. Så det är väl bäst att jag också gör det då.

Alltså, mina mål för 2010:

På det personliga planet ska det bli mer ordning och reda och struktur. På typ allting. Det känns tillräckligt ospecifiserat för att vara möjligt. ”Mer” än tidigare bara.

Och hundarna då. Jag har ett enda mål, och det är att under 2010 ska vi tävla, Monster och jag. Mer än så tänker jag inte säga, det känns som en tillräcklig tröskel att ta sig över, bara att komma till start första gången. I vilken gren är osäkert, hur det kommer att gå är ännu mer osäkert, men det ska ske. Helst under första halvåret. Dessutom har Sandra ”bestämt” att han ska göra MT också, så jag måste ta tag i skottillvänjningen.

Carrey får väl mest vara en glad och aktiv pensionär, även om det vore roligt att prova lite mer med agilityn och kanske tävla nån gång. Han känns absolut inte för gammal för det, och det började ju så bra under hösten, men sen kom appellydnadskursen med Monster att krocka och ligga på samma tid som den öppna agilityträningen, och så blev det inget mer… Jag är för osäker för att vilja träna helt på egen hand, och någon kurs som passade oss fanns inte. Vi får se.

För att kunna uppnå det där enda målet med Månsen måste vi nog träna en hel del, misstänker jag. Och eftersom jag upptäckte häromdagen att appellplanen på klubben är skottad, så finns det väl inte så himla mycket att skylla på, eller hur? Jag ska göra en träningsplan, något jag gjort i många upplagor ända sedan han var bebis, men aldrig lyckats fullfölja något vidare bra… Och det där med att fullfölja mina planer ligger väl i mitt personliga mål.

På tal om skottad, och vinter och snö, undrar jag om vi kan komma till en uppgörelse? Nu har vi ju kommit till halva januari, och januari är en skitmånad i vilket fall, så jag tänkte att ni vinterälskare kunde väl få fram till månadsskiftet på er. Om vi andra får ta över sen, men då får det gå fort. Första februari vill vi i så fall ha sol och bortåt 10 plusgrader och lite friska vindar så vi blir av med skiten snabbt. Gärna i kombination med nattfrost, det snabbar på upptorkningen bra. Ska vi säga så?

Tillägg i vinterdealen: förutsättningarna för att ni ska få hela två veckor och tre dagar till, är att vi sedan slipper bakslag. Efter första februari, no more winter! Ok?

Sandra undrade varför jag inte bloggade, om jag nu var så pigg som jag skrev i förra inlägget. Och det kan man ju fråga sig. Men allting är ju relativt, då när jag skrev det var jag väldigt pigg jämfört med hur jag varit dagarna innan. Och jag är väl pigg nu med, om man med det menar ”inte sjuk”. Men annars är jag mest väldigt trött. Hela tiden. Egentligen har jag, eller har haft, en hel del att blogga om, men startmotorn går liksom inte igång, det finns ingen gnista. Jag behöver kanske nya tändstift?

Trött, som sagt. Jag gör det jag måste, men utan större engagemang eller entusiasm. Det jag måste, men just inget mer.

Men nu gnäller jag värre än jag behöver faktiskt. Det finns grejer som är roliga med. Att träna med Monster är för tillfället roligt. Eller åtminstone spännande. Han överraskar mig i stort sett varje gång, ibland genom att kunna utföra något alldeles klockrent, trots att vi knappt tränat på det, ibland genom att se ut som ett frågetecken när jag begär något skitenkelt, eller genom att göra något helt annat än det jag trodde vi höll på med.

Igår t ex. Jag var då extra laddad eftersom han uppfört sig så fint på kursen kvällen innan (ytterligare en överraskning!), och gick ut för att träna en stund. På coachens inrådan kan det vara smart att inleda med en inkallning eller två, för att göra av med lite överskottsbränsle. Så jag lämnade Monster sittande och gick iväg. Också på coachens inrådan ska jag för varje inkallning belöna kvarsittandet minst två gånger, eftersom det finns en viss (ähum, ganska stor) benägenhet för tjuvstarter (det behövs då inga nya tändstift hos hunden iaf!). Men när jag vände mig om fanns ingen hund kvar där jag lämnat honom… han var upptagen med att släpa upp en stor gren ur diket intill. Nytt försök, efter ett extremt tydligt S T A N N A – K V A R gick jag iväg en bit igen. Vände mig om, och visserligen var Monster kvar där jag lämnade honom, men han hade lagt sig ner och med en mycket lång hals sträckte han sig efter en mindre pinne som råkade ligga bredvid honom, och la sig därefter tillrätta och började förnöjt tugga på den…

Det tog hela fem försök, med hela tiden minskad svårighetsgrad, innan lille grisen lyckades åstadkomma ett kvarsittande som jag kunde belöna. Därmed tyckte jag att det kunde räcka med träning för den gången.

Om två veckor har vi kursavslutning med tillhörande avslutningstävling. Jag har gett mig tusan på att ha åtminstone ett moment helt klart som jag kan utföra tävlingsmässigt, och jag trodde ända tills igår att just inkallningen skulle vara det säkraste kortet. Men jag har förstås ingen aning om vad han tänker överraska med då.

Som så många andra har jag tagit mig några dagars datorvila. Jag släpade både kamera och dator med till Sandra, och släpade sen hem bådadera igen, utan att ha packat upp någondera. Och datorn var rätt skön att ha nerpackad även när jag kom hem, så det fick den förbli några dagar. Ett par nödvändiga nätärenden skötte jag från A:s dator, där varken mail, FB, RSS-program eller min egen blogg pockar på uppmärksamhet. Det kanske är lite fult att inte ens kolla mail på så länge, men de som kan tänkas ha tillräckligt viktiga ärenden har mitt telefonnummer också, så jag tänker inte ha dåligt samvete.

Det var alltså Tvååkers-utställningen som var det ena ärendet för min resa. Jobb i båda dagarna, fast det fanns somliga som trodde att vi ställde ut själva och väntade förgäves på rapport. Vi fick jobba för favvo-domaren alla kategorier, och har emellanåt nästan haft opassande roligt i ringen. Tur det, för jag har fått skriva låååånga kritiker i nära nog överljudshastighet, men har man samtidigt roligt så är det rätt ok. Dessutom blev vädret väldigt mycket bättre än vad det verkade innan, så det har inte funnits mycket att klaga på.

Jag var kvar i Mölndal ända till måndagen, söndagen gick åt till hundpassning, då jag ensam fick ta hand om alla sex jyckarna medan S&A var på Borås Djurpark med gudbarnet. Deras gudbarn, alltså. (Är det förresten ett gudbarnbarn till mig, eller kanske ett barngudbarn? Jag känner att det fattas en term här…) Gothia Cup började visst i helgen, vilket innebär att varenda gräsplätt av någorlunda storlek i hela Göteborg med omnejd kryllar av ungar i alla storlekar och det viner fotbollar genom luften (eller kanske oftare studsar runt fötterna) överallt. Att i detta genomföra ett par rastningsrundor, varav åtminstone den ena helst av slaget långpromenad, med sex hundar, varav ett par älskar ungar och ett par andra tycker ungar är rätt läskiga djur, och där samtliga (utom möjligen Silly) tycker att fotbollar är bland det roligaste som finns, och där dessutom de där ungarna och fotbollarna finns på det som till vardags är deras gräsplaner, där man brukar få springa lös och busa, det har sina sidor. Nej, jag gick inte med alla sex samtidigt, det gör man inte ens under normala omständigheter ensam. Jag gick inte heller med tre åt gången, vilket funkar bra annars om de är i rätt konstellationer. Det fick bli tre vändor med två hundar i varje.

Ärende nummer två för resan var förstås att byta tillbaka till rätt hundar. Måndag förmiddag passade jag på att bada pojkarna före hemresan, det är ju utställning igen i kommande helg, och det är så mycket lättare att bada hund där än här. På hemvägen på eftermiddagen pinkade Carrey på lillebrors huvud. I tisdags hämnades Måns genom att pinka ner allt det vita på storebrors framben. Som tur är har hussen åtgärdat avloppet i vårat badkar medan vi var borta, så det är möjligt, om än fortfarande lite bökigt, att genomföra en tvätt av nödvändiga delar även här nu.

Eftersom Måns numera är fullcertad (har jag kommit ihåg att nämna det tidigare?), och det alltså ”bara” fattas lite bruksmeriter för att han ska få titeln som talar om hur snygg han är, så har jag sparkat mig i röven, satt upp ett tydligt mål, och gjort ett detaljerat och ambitiöst träningsschema. Sandra ansåg att det var för ambitiöst och därför kommer att spricka ganska snart. Det tror jag inte, fortfarande efter två dagar håller jag det! Däremot hade jag glömt bort att det förekommer en del helgerf ramöver där jag helt enkelt inte är hemma, och om vi inte ens befinner oss på samma plats, Monster och jag, då blir det väldigt svårt med träning. Men annars så…

Okej. Sommartid, ljusa kvällar, sol, barmark, plusgrader. Det finns liksom inte mycket att skylla på längre. Förutom att jag nu tappat bort klicker nummer två av två möjliga. Puts väck. Men jag lät inte den detaljen hindra oss, nu har vi tränat utomhus, Månsen och jag. Vi kan ju inte bara hatta på i köket i all evighet. Den enda utomhusträning som varit på väldigt länge har varit sådan som ingår i vanliga promenader bara.

Utan klicker blev precisionen i belöningarna sisådär i vissa moment, men vi körde på i alla fall, linförighet (mest vändningar och halter eftervändningar), kvarsittande och inkallning, platsliggning och fjärrdirigering (fast framför mina fötter). Det mesta var nog ungefär så bra som man kan begära med tanke på den ”nya” miljön. Särskilt platsliggninen klarade plutten bättre än jag förväntat mig, trots störning i form av en stor katt som satt och glodde på oss på en stenmur några meter bort, och förbipasserande på cykelvägen låg han lungt och fint. Jag gick bara ut i kopplets längd, och han låg väl ca en minut med flera belöningar under tiden. Det låter lite, men ni ska veta att det är STORT när det gäller ett monster!

Det bästa var att han för en gångs skull uppvisade en samarbetsvilja, han släppte inte kontakten och försökte hitta på egna tricks för en gångs skull. Och jag var duktig och slutade medan han fortfarande tyckte det var kul, och avslutade med en stunds kampande och jaktlek. 

Imorgon har jag tänkt att jag ska försöka ta mig till klubben. Och där ska jag hålla mig i skinnet och inte begära att han ska utföra någonting över huvud taget, där ska han först och främst lära sig att hålla sig lugn och koncentrerad på mig. Och det är enbart det jag ska bry mig om nu. Basta!

Trots det totala köpstoppet ska nog en klicker inhandlas också. Den är guld värd när man ska försöka belöna kontakt som varar i en mikrosekund i taget mellan anfallen. Jag har tappat bort ett par jeans också, men det är en mer värdslig sak.

Ibland (ganska ofta) tycker jag att träningen med Monster står still, att vi inte kommer framåt i ett enda moment. Ibland bakåt. Särskilt när jag läser om andra som går framåt med stormsteg. Jag tror inte att det är några större fel på Månsen, mer än att han med sin självständighet och envishet nog är ganska svårtränad, det är nog mest jag som är ganska värdelös som hundtränare…

Men när jag gav hundarna mat ikväll slog mig en sak. Jag fick för några veckor sedan för mig att jag inte ville ha hundarna hoppande och trängande kring fodertunnan när jag öser upp maten. Att de borde kunna sitta lungt och vänta istället. Så då fick de lära sig det. De sitter ner bredvid varandra i ena änden av köket, medan jag öser upp maten, häller på vatten och ställer ner skålarna i den andra änden. Och sedan varsågod. Det tog två dagar, så fungerade det tillfredsställande. Då avancerade jag och gjorde det lite svårare, en hund i taget får komma fram till sin matskål. Det tog två dagar det med, fast jag ställde mig framför den hunden som fick vänta för att hjälpa till lite. Ytterligare två dagar, så behövdes inte det heller. Och då ska man betänka att Carrey är ganska hysteriskt när det gäller mat, och när han kom till oss hade han uppenbarligen aldrig varit med om ens att sitta vid matskålen och vänta på varsågod. Han är också den som har närmast till tjuvstart, medan Monster är tvärsäker, det räcker inte att säga hans namn, han måste ha ett varsågod också.

Och då tänker jag: varför gick det så lätt att lära dem det här? Det är inte det allra enklaste för dem, och inte så särskilt pedagogiskt lärde jag båda samtidigt. Varför är det så svårt att lära in något annat?

Jag vet svaret. Svaren. För det första väntade en stor belöning, vilket hundarna var väldigt medvetna om. För det andra gjorde jag det här varje dag. Och likadant varje gång. Jag gav inte upp och la ner ett par veckor eller tre bara för att någon gjorde lite sämre ifrån sig någon dag. Jag var lugn och metodisk och hade en klar målbild.

Man kan tycka att jag borde lära mig ett och annat av detta.

Vi har återupptagit träningen lite försiktigt. Vi (läs: jag) vill ju inte förta oss. Just nu handlar det mest om apport. Eftersom jag var så försiktig i början med det, för att inte riskera att få apportbockar flisade på nolltid av Monster, så fastnade vi i stadiet ”gapa och greppa tills tänderna nuddar apporten, släpp sedan genast”. Jag har försökt massor, men vi har inte kommit förbi det. Jag använde klicker redan från start, och belönade just nuddandet med tänderna för att han inte skulle hinna börja tugga. Rätt tänkt, men resultatet blev att han fortfarande tror att det är det som är det rätta. Håller jag inne med belöningen för att få honom att hålla fast, så provar han bara med att släppa ännu snabbare. Och efter tre-fyra försök med att inte greppa alls. Jag har provat med andra föremål, ifall det var just med apportbocken som beteendet fastnat, men det blir ungefär samma resultat.

Monster är alltså om en hund som mer än gärna bär på precis vad som helst (under en inkallning på klubben en gång gjorde han en extrasväng och fick med sig en tungapport som någon lagt ifrån sig, i farten), så det är inte det som är problemet. Därför bestämde jag mig igår för att vara lite drastisk, och tog till en gammaldags metod, en mild form av tvångsapportering. Lirka upp gapet, stoppa in föremålet, trycka ihop och med handen under hakan hjälpa till att hålla fast. Några sekunder och sen belöning. Olika föremål, med olika bra resultat. Efter en stund kom Carrey och ville vara med också. Och jag tänkte att det skadar nog inte om han visar hur det ska gå till. Han gapar ju snällt och håller i det man ber honom om.

Tja, lite nytta gjorde det nog, det Carrey har vill ju Monster med automatik ha. Carrey tycker det är lite jobbigt att hålla i ”människo-grejer”, han gör det med det syns liksom att han tänker att ”egentligen är det ju förbjudet”. Monster har inga sådana skrupler, av alla föremål jag provade så var det min deo som han höll bäst. Han är inte som andra hundar han…

Det har inkommit klagomål på den låga frekvensen på mitt bloggande. Från Sandra. Bara därför så kollade jag lite snabbt i databasen och fick bekräftat att under 2008 har jag 20% fler blogginlägg än vad Sandra har. Och då precis som nu låg jag lite lågt i början på året.

Inget nytt alltså. Ibland finns bara inte blogglusten där. Jag har svårt att skriva bara för att det ska skrivas. Jag vill skriva för att jag har lust att skriva. När jag har det.

Om ni undrar hur det går med min och Sandras utmaning (hon har ju redogjort väldigt detaljerat), så går det rätt bra här också. Förra veckan kom jag aldrig upp i de där tre passen som skulle göras, men den här veckan har jag lagt om taktiken och kör många mini-pass varje dag istället. Det har bara blivit inomhus än, men de flesta momenten är såpass i början att inomhusträning ändå är det mest lämpliga. Vi kämpar med platsliggning, apport och så har jag börjat från början med att träna ingång via lådmetoden. Det finns redan en helt okej ingång med hjälp av pekfingertarget, men Monster har blivit lite för beroende av pekfingret och jag har inte lyckats ta bort det.

De här minipass-dagarna räknar jag som ett pass per dag, och jag är redan uppe i mina tre! Men eftersom jag är ”skyldig” ett från förra veckan får det bli ett till innan helgen.

Det har kommit ett klagomål till. Fast det var kanske mer ett påpekande. Jojje meddelade att Sandras tema inte funkar i IE8. Så IE har återigen lyckats göra en webbläsare som inte klarar gällande webbstandard, utan feltolkar saker och ting. Man kan ju bli matt för mindre! Sandra, kan du tänka dig att se dig om efter ett nytt tema, eller måste jag leta reda på vad som är fel i det du har?

Jag bloggar, alltså finns jag. Frågan är om det gäller omvänt också: jag bloggar inte, alltså finns jag inte? Jag är inte beredd att ta den risken i alla fall.

Idag har det äntligen varit ganska torrt ute, så jag har både dammsugit och torkat golven (inklusive trapphuset), utan att jobbet varit bortkastat en hundrastning senare, som fallet varit tidigare i veckan.

Jag satt till sena natten igår och snickrade på min träningsplan. Den är inte helt klar än (jag tenderar att bli överdrivet detaljerad ibland), men jag börjar få klart för mig vad och hur jag ska göra och i vilken ordning. Lagom när jag fått det klart i huvudet fick jag ett mail om att det finns platser kvar i några kurser på klubben, och nu har jag beslutsångest. Ska jag eller ska jag inte?

Nu har jag ju mitt träningsupplägg klart för mig, och jag tänkte följa bibeln helt och hållet eftersom de metoderna tidigare visat sig funka bättre än något annat för Monsters del. Det passar honom och hans självständighet att få lov att tänka till själv som han måste med klickerträning och shaping. Kurserna på klubben går inte efter de metoderna, och det skulle förmodligen framför allt röra till det för mig. Och Monster problem med att träna (och bara vistas) på klubben skulle ju göra att vi inte fick så mycket vettigt gjort ändå, han behöver ju träna massor på att bara vara där. Och att betala en kursavgift för den träningen verkar lite dumt. Men det är roligt att gå kurs, om inte annat så för diskussionerna under fikarasterna…  Kurserna det gäller är Lydnadsettan och Appell. Ska jag eller ska jag inte?