lenas egna

Det finns en sak som är bra med november. Det är att koloniområdet på andra sidan gatan är avfolkat, så jag kan få tillbaka min bästa appellplan. En stor och rejäl gräsmatta där jag kan få träna ifred, men ändå med lite lagom störning i form av en cykelväg på andra sidan staketet. Planen är dessutom rejält kryddad med kaninbajs, så det är precis som på klubben vad det beträffar.

Nackdelen med kaninbajs är dock att det är godare än torrgodis. Igår hade jag bara torrgodis. När Monster hade inkasserat sin första belöning sa han bara ”lägg av” och ägnade sig istället åt kaninbajsarna. Jag lyckades få honom med mig några gånger till, men tappade förstås tålamodet och surnade till på honom, varpå han tydligt sa åt mig att han faktiskt inte hade minsta lust till samarbete om jag varken hade någon belöning värd namnet eller ens var vidare trevlig. Inte så att han blev nedstämd på något vis, nejdå, han bara sket i mig i största allmänhet.

Så. Gårdagens (försök till) träning kan vi glömma.

Och. Idag har jag korv. Korv är godare än kaninbajs. Jag har övertaget.

Bara för att ni ska se att det inte bara är tomma ord (just nu åtminstone), så tänkte jag redovisa dagens träning. Vi höll inte på så himla länge, men vi har tränat. Linförighet, bara enstaka steg och halter. Med tonvikt på snabba sättanden vid halterna. Och det snappade han kvickt, monstret. Eftersom det istället blev lite snett och vint ibland, och jag bestämt mig för att det var just snabbheten som skulle tränas idag och därför inte brydde mig om det (mer än att jag försökte vara noga med belöningspositionen), så hoppade jag över svängar och helomvändningar med halter. Jag tänkte att risken finns att det bli ännu snedare då, och det verkade onödigt. Rätt eller fel tänkt?

Lite hopp tränade vi också, över ett sånt där lågt räcke vid en parkering. Fördelen med det är att det inte går att gå bredvid, en nackdel (tror jag) är att det är så lågt. Jag körde bara hopp emot mig, som det är i lydnadsettan. Men utan krav än så länge varken på att han ska sitta på andra sidan eller göra någon ingång efter hoppet. Däremot har jag lagt in kommando från början, så han får inte tjuvstarta. Rätt eller fel tänkt? (Mitt eget svar är att det på sätt och vis är fel, eftersom jag på det viset frångår inlärningsprincipen med frivilliga beteenden som jag använder till i stort sett allt annat. Det bara ”råkade bli” så…)

Och så platsliggning då. Det är väl det som känns mest omöjligt just nu. Hur i hela friden bar jag mig åt för att få Peggy så tvärsäker på det?

Jag ska försöka träna lite bakdelskontroll inne ikväll tänkte jag. Enligt boken är det en viktig grej för alla möjliga moment (t ex för att få rätt position i halterna) och jag har försummat det helt och hållet. Det och apport. Det är också försummat, både Monster och jag tycker det är så tråkigt. Sen kom jag på en dum grej med apporteringen i ettan. Jag hade planerat att använda mig av alternativet med avlämnande av apporten framför mig sen, bara för att jag tror att det är lättare att träna in och få bra, men i ettan ska hunden sitta i utgångsposition. Å andra sidan har man ju inte ingången då, det verkar ofta vara det som vållar problem. Rätt eller fel tänkt?

Nu har jag sett, hört, läst och hört talas om folk som gärna använder naturpinnar i spårträningen, istället för ”riktiga” spårapporter. Och nu måste jag få veta: vad är grejen? Jag har försökt lista ut om det är nån särskild fördel med att träna med naturpinnar, men har inte på egen hand kommit på nån. Den enda fördel jag kommer att tänka på är att man av en eller annan anledning har svårt att få tag på apportliknande träbitar, och måste köpa. Det är väl inte alla förunnat att ha lämpliga spillbitar av virke, och dessutom en lämplig karl försedd med lämplig såg som kan tillverka en hög pinnar vid behov. Och att köpa färdiga är löjligt dyrt, det har jag ju sett.

Men annars? Är det ur ren träningssynpunkt någon smart grej med naturpinnar som jag inte fattat? Upplys mig!

Själv har jag spårapporter så det kommer att räcka i flera år (tillgången på spillvirke var god under och efter lägenhetsrenoveringen!), jag har dessutom en egenkomponerad spårträningsplan som bygger dels på vad jag lärde mig på spårkursen jag gick ihop med Carrey, dels på vad jag lärde mig i spårgruppen på aussielägret förra året, och sist men inte minst vad jag lärt mig om baklängeskedjning i ”bibeln”. Och så lite egna funderingar och insikter i Monsters sätt att vara. I den planen ingår just spårapporter, så naturpinnarna är nog inte aktuella för mig. Men jag vill ändå veta!

Vår tisdagsträning på klubben innebär ju alltså att bara vara där… Att kunna gå några vändor fram och tillbaka längs planen medan andra hundar tränar, utan att kasta sig hejdlöst och skälla hela tiden. Det är svårt om man heter Monster. Igår gick det ungefär 25 gånger bättre än förra veckan, och då har vi ändå låååångt kvar innan vi kan kliva in på planen och beblanda oss. Det behövdes inte så särskilt lång tid innan Månsen tog första (mycket korta visserligen, men vadå) ögonkontakten med mig. Och för varje gång han gjorde det och blev belönad gjorde han det oftare och oftare och längre och längre stunder i taget. Men rätt som det är kommer ett idiotryck. En gång drog han t o m omkull mig… Inte för att han egentligen är så stark, men jag tvärnitade när rycket kom och så gled fötterna bara iväg i gruset och jag satte mig på rumpan.

Vi kunde faktiskt också. lite försiktig längst ut på kanten av planen, öva lite sitt ligg. Däremot fanns inte ”ligga kvar” på världskartan. Som sagt. Vi har en bit kvar, även om det går framåt.

Skott bidde det inget igår, pistolen var sönder. Och det var ju synd, nu fick jag inte se hur han reagerar den här tisdagen heller. Hoppas dom hunnit fixa en ny tills nästa tisdag, för på lördagen är det dags…

Vi har fått ett problem med kontakten, Monster och jag. Av det angenämare slaget visserligen, men ändå. Han söker nämligen kontakt hela tiden under en promenad nu. Och går i fin fotposition. Vad ska jag göra nu? Jag varken kräver eller vill att han ska gå fot hela tiden! Jag har fram till nu belönat kontakt i alla tänkbara situationer, och särskilt när han dessutom är i position. Men det kan jag ju inte fortsätta med i all evighet, så nu tänkte jag att det skulle kunna räcka att jag belönade när det är extra svårt, vid möten t ex. Och när jag verkligen kräver att han ska gå fot, över gatan och så. Men om han inte får någon belöning resulterar det bara i att han försöker ännu bättre, gå ännu närmare med ännu bättre kontakt. Och jag känner mig taskig om jag inte belönar då… Och gör jag det ändå inte blir positionen till slut istället snett framför mig, och jag nästan snubblar på honom. För han ger inte upp! Han är övertygad om att om han bara gör det tillräckligt bra, så får han det där godiset till slut (jaja, han har ju rätt, jag är den som ger upp).

Å andra sidan behärskar han ju inte detta i alla situationer och överallt än. När han kan gå fot på klubben bland andra hundar som kanske både kör inkallning eller tränar skydds, då kan jag börja fundera på hur jag ska få honom att slappna av och sluta gå fot…

Jag har varit lite duktig och gett båda hundarna ett träningspass idag. Carrey får alldeles för lite aktivering nu. Idag har vi iaf kört några långa och toksnabba inkallningar, läggande och ställande under gång, och hopp. Han blir så glad, och jag får så dåligt samvete. Just för att han behöver så lite för att bli så lycklig.

Med Monster körde jag sitt-ligg (och tvärtom), vi har börjat med frivilliga skiften nu, och det går kanon! Planen var egentligen att börja göra det på lite avstånd idag, men jag insåg att vi nog måste ta det mer framför mina fötter utomhus först. Jag försöker också klicka fram ligg från stående, men det är svårt… Hopp har vi också tränat, han hoppar både från mig och mot mig, men slarvar något hemskt. Islag på vartannat hopp eller så. Och jag måste lära mig att hålla inne med klicket tillräckligt länge för att veta om det blir ett islag eller inte, hur ska han annars kunna veta vilket det är som är rätt? För att det eventuellt skulle göra ont någonstans när han slår i, det tror jag inte på. Inte på den hunden.

Andra grejer som vi håller på med just nu (dock inte idag) är bl a targeting. Och jag använder alla varianter, det kan säkert vara bra att ha. Musmatta och plastlock för tasstarget. Sticka, postitlapp, handflata och pekfinger för nos. Särskilt tasstargeten har gått bra. Musmatta på klinkersgolv blir dock ganska halt, så Monster brakar in under köksbordet med buller och bång varje gång han springer iväg för att trampa (som sagt, det gör inte ont på den hunden). Nästa vecka ska vi prova lite utomhus, tänkte jag.

På tal om utomhus, så hade vi ett stort genombrott idag! För första gången sen våran ”nystart” kopplade jag loss. Tidigare har jag haft Monster kopplad, eller med kopplet släpande. Men idag kopplade jag loss helt och hållet, och han valde att hålla sig kvar intill mig med kontakt hela tiden! Och det är just det här frivilliga valet som är guld värt! Att han stannar för att han vill stanna.

Vi var till klubben en sväng ikväll, Månsen och jag. Det är friträning på tisdagar, men mitt huvudsakliga syfte var skotträning. Han har inte reagerat på skott tidigare, men inte heller varit utsatt för det särskilt många gånger, och med stundande MH skadar det inte med lite vana.

Så ville jag kolla av lite hur han var i den miljön också. Vi har inte varit på klubben alls sen sent i våras, jag kände att jag inte orkade åka dit och bara sitta när det inte verkade som om det gjorde någon nytta alls. Han var ju i stort sett lika uppskruvad och gapig hela tiden vi var där ändå. Lite bättre blev det ju, men inte så vi kunde ägna oss åt någon form av träning med kvalité. Nu har ju själva träningsdelen lossnat rejält, även om vi enbart håller på med det som i ”bibeln” kallas grundfärdigheter och inga moment alls, så är kontakten och viljan super. Och till viss del går det bra även med störningar, folk och hundar som passerar på lite avstånd är inga problem, och möten på promenad går som regel kalasfint. Så nu var det lite intressant att se hur han skulle vara på klubben.

Det var den gamla Monster som hoppade ur bilen. Den som slänger sig åt alla håll och skäller och gapar och bara vill rusa ut på planen och ha lattjolajbans. Inte den nya, fina, som går vid mattes sida och ser med dyrkan i blicken upp på hennes ansikte. Vi gick några vändor fram och tillbaka på vägen intill planen, när han blev för jäklig åkte han in i bilen en sväng igen. Tredje gången var han något bättre, och efter en stund kunde han faktiskt klara att söka kontakt med mig. Och vi kunde göra lite baklängesgående med kontakt, och även några lägganden och sättanden framifrån. Det hade kanske gått i utgångsposition också, men jag följde bokens råd och gjorde bara det som är lättast för honom med den här svåra störningen. Tja… det är långt kvar innan vi kan träna ”på riktigt” där, men jag känner mig nöjd ändå. Nöjd över att jag klarade av att tänka före, att jag inte tappade tålamodet, att jag följde min strategi som jag lagt upp innan. Och att det faktiskt fungerade som jag tänkt, till slut erbjöd Monster frivilligt det jag ville ha. Och nu vet jag hur jag ska fortsätta.

Skotten då? Ja, jag fick för mig att det inte skulle bli någon skjutning, flera åkte därifrån, och andra stod på parkeringen och pratade och det verkade som om de flesta lagt ner för dagen och ingen skytt såg jag till. Så när jag fått det jag ville av Monster slutade jag när vi var ”på topp” och satte in honom i bilen igen, och gick bort och pratade med L och I. Då började det skjuta… Men bilen välte inte, det var tyst och lugnt och inte hade han kissat på sig heller. Jag tror inte att han brydde sig nämnvärt.

(I dessa tider av politisk korrekthet in absurdum är det väl bäst att se till att rubriksättningen inte gynnar det ena könet.)

Det där med missad anmälan till MH var fel. Jag hade räknat fel på en vecka, och har nu anmält med flera dagar tillgodo. Återstår bara att se om jag kommer med, hemmaklubbens egna var överfullt så jag har istället försökt med Rottweilerklubben, och där kan jag ju bli bortprioriterad. Det fanns som sagt platser kvar förra veckan, men det finns kanske fler än jag som inte får tummen ur och anmäler i god tid. Även bland rottweilerfolk…

När jag ändå var inne på tävlingskalendern så tänkte jag att jag kunde kolla efter appelltävlingar till våren. Men de finns ju inte där än. När kommer tävlingskalendern ut egentligen? Och borde inte nästa års tävlingar kunna finnas på webben, är inte de redan beslutade?

Jaja. Vi är ju inte riktigt tävlingsklara än. Det finns lite att slipa på, om man säger så. Och alla dagar går absolut inte lika mycket framåt som det gjorde häromdagen, när jag för ett ögonblick faktiskt tydligt kunde se en tävlingskarriär framför mig. Men totalt sett går det väldigt mycket bättre än det gjorde för bara någon vecka sen. Både min och Månsens motivation till träning har ökat med flera hundra procent. Det är t o m så att jag försöker hålla igen lite, jag vill hinna läsa mer i boken innan jag går för långt, så att jag verkligen ska veta vad jag gör.

Och det är mycket att hålla reda på. Det är ingen lätt träningsmetod på det viset! Man vill så gärna göra det lite enklare för sig, fuska lite och snabba på genom att hoppa över vissa saker och slå ihop andra, och dessutom lägga till hjälper som är ajabaja. Och boken är bra på det viset, den säger inte bara ”gör så och så, så blir det så här”, den förklarar noggrant ur ett beteendevetenskapligt perspektiv varför varje litet steg är nödvändigt, varför man inte bör slå ihop saker, och vad man riskerar om man gör det. Samtidigt gör det ju boken ganska ”tung”, man kan nog lätt frestas till att gå direkt till själva momentträningen på slutet. Och därmed ännu mer frestas till genvägarna i träningen om man inte har orsak och verkan i beteenden klart för sig. Själv tycker jag den här teoridelen är fasligt intressant och spännande!

Och jag tror jag vet vad Sandra önskar sig i julklapp…

Inte nog med att det varit extra bra väder, innehållet i dagarna har varit extra bra också.

Fredag: Jag och Monster blev alltså upphämtade av Ullis och hennes Bugsy (man kan kolla här också), och så åkte vi till bästa kantarellskogen för ”utbyte av tjänster”. Jag skulle peka på svamparna, Ullis skulle peka på knapparna på min kamera och försöka förklara vad dom är bra för. Jag tror att mitt uppdrag var det lättaste.

Pojkarna Monster och Bugsy skulle bara leka och busa och rejsa. Vilket dom gjorde med den äran. Sisådär fyra timmars nästan oavbrutet springande i terräng kan göra både en briard och en aussie ganska trötta, och så stillsam som Monster var på kvällen har vi aldrig sett honom tidigare… Även från briardhemmet rapporterades en fridfull kväll.

Lördag: Vädret fortfarande strålande. Hussen bestämde sig för säsongens kanske sista tur på hojen, jag betsämde mig för spårskogen. Båda hundarna fick följa med, men jag har bestämt mig för att inte vara överambitiös utan koncentrera själva spårträningen på Monster. Eftersom det tristaste med spår är väntetiden, kom jag på ett upplägg som dessutom gör att Carrey får göra nåt han tycker är riktigt roligt istället för att vi ska traggla med spår (för nu när jag har Monster att jämföra med inser jag att det verkligen är ett tragglande, inte särskilt roligt varken för Carrey eller mig).

Jag började med att lägga Monsters spår. Jag tog inga särkilda hänsyn till att det gått pinsamma fyra månader sen sist, inte till att han då gått högst 7-8 ganska enkla nybörjarspår, utan gick nog bortåt 300 meter iaf, med två vinklar och tre föremål. Jag väntar med pinnapporter tills vidare, tror det är lättare att få upp intresset om vi börjar med kuliga leksaker. Medan spåret låg fick Monster följa med och valla en uppletanderuta, det blev ju samtidigt en annorlunda övning i ”gå-fint-i-koppel-mitt-i-skogen”. Helknäppt tyckte Monster.

Så fick Carrey göra uppletande. Hans teknik är väl inte strålande, han vill gärna dra ut åt vänster ut ur rutan och vi har ingen som helst dirigering, men det hindar inte att han plockar in fyra föremål av fyra möjliga på mindre än fem minuter. Hans näsa och målmedvetenhet är det då inget fel på! Han tar stora saker och han tar små saker som hårsnoddar, han tar det som ligger öppet och det som jag lagt mera dolt under trädrötter och sånt. Och det syns lång väg hur roligt han tycker det är! Han sitter vid min sida och vibrerar före kommando, flyger sen ut och börjar leta. Han går ut djupt och börjar där, och letar sig sen tillbaka, fast ibland drar han som sagt iväg ut åt vänster.

Lite fika på det och vips hade det gått nästan en timme utan att jag hann bli uttråkad!

När så Monster fick komma ut ur bilen igen var han smått tossig. Jag trodde nästan inte att han skulle klara att spåra, att han skulle vara för vimsig och ofokuserad. Men där bedrog jag mig. Jag selade på, pekade utan att säga någonting på mitt avstamp, och näsan for ner som en magnet och sen bar det iväg. Snabbt och med ordentligt sug, men inte för snabbt, han var noggrann och jag behövde inte varken springa eller bromsa. Vid första leksaken stannade han till lite grann och såg ut att fundera över vad han skulle göra med den, med lite uppmuntran från mig så tog han upp den och vi kampade en stund. Han kunde släppa spåret såpass att han tände till på kampen, vilket känns väldigt bra. Då finns det gott hopp om att han så småningom ska anse att apporterna är viktiga. Och det var ju inga som helst problem att sedan återgå till spårandet igen! Vid andra förmålet gick han på fel sida om ett träd och missade därmed bollen som låg intill trädstammen på andra sidan. En sån miss skulle ju inte Carrey göra, som när han bara kommer i närheten av en apport övergår till uppletande istället för spårande, vilket gör att han ofta tappar spåret istället… Nu tog jag bara upp bollen utan att Monster märkte något. Slutet hittade han med samma beteende som vid första föremålet.

Monsters spårande känns riktigt, riktigt bra. Jag har faktiskt ingenting som jag ser som ett problem just nu. Suget och viljan och noggrannheten är suverän. Men han är inte helt ”spårblockerad”, han ser leksakerna och behöver inte mycket uppmuntran för att släppa spåret och helhjärtat leka och kampa. Och ändå direkt ta spåret igen och fortsätta lika fokuserat som tidigare. Vad som behövs är förstås lite längre spår, varierade svårigheter, fältspår (givetvis!), och så småningom introducerandet av riktiga apporter.

Nu har jag ett mål. Start i appellen i vår. Jag vet, vi har inte ett enda lydnadsmoment klart, knappt ens början på något. Men jag ska träna på så gott jag kan till dess, och åtminstone några moment bör väl hinna bli poängmässiga till dess? Sen startar vi oavsett hur det ser ut, bara för att komma igång. Sådeså.

Jag har förstås pratat med Monster om det här med bokbeställningen. Tydligen ser han inte fram emot 656 sidor högläsning sådär väldigt mycket, utan bestämde sig för att visa att han kan en del ändå. För när vi gick ut igår kväll med syftet att baka in små träningspass i promenaden var han en riktig ängel. Möjligen kan det änglalika uppförandet till viss del hänga ihop med att han noggrant inspekterade skivandet av en hotdog som sedan stoppades i godisfickan. Redan när vi gick ut genom porten där han normalt sett flyger fem meter utan ansats i sin iver att komma iväg, trippade han vid min sida med blicken fäst vid min.

Han gick fint i kopplet hela promenaden, glömde visserligen bort sig ibland och slängde sig iväg ner i ett dike med ett våldsamt ryck, men behövde inga andra påminnelser än att jag tvärstannade och höll emot och väntade (jag rycker aldrig i kopplet, det sköter han så himla bra själv). Då och då stannade vi och tränade. Träningen just nu handlar mest om att sitta i någorlunda utgångsposition med oavbruten kontakt en längre stund (allt från 10 sekunder till kanske en minut), oavsett vad som passerar förbi. Och att sedan fortsätta därifrån lugnt och med slakt koppel.

Detta klarar han jättefint oavsett vad, vem eller vilka som passerar. Det svåraste är att bryta det på ett bra sätt, dvs delen med att fortsätta utan att rusa. Jag kan liksom se hur mycket självbehärskning och koncentration det krävs av honom att sitta stilla med kontakt så länge, så att det sen bara rinner över när han äntligen får röra på sig igen. Just där har vi en jättegrej att jobba på.

Vi tog även lite ”stå-fint”-övningar med förbipasserande, och det går också kanonbra. Det vankas ju utställning imorgon, så det kändes som om det kunde vara på sin plats att påminna lite om den speciella övningen…

Sedan höll Monster på hela kvällen och ville göra saker. Korv är ju gott. Så vi körde lite hämta-boll i hallen. Monster har ju inte fattat grejen med att komma tillbaka till mig med saker, men nu verkade det som om poletten trillade ner någorlunda och iaf för tillfället. Jag har en känsla av att det lite hängde på balansen mellan tennisboll och korv, dragningen var lika stor för båda grejerna. Han ville ha korv och han ville springa efter bollen. Och efter en stund fattade han tydligen att om han inte bara sprang efter bollen, utan hämtade den och lämnade den till mig, så fick han dessutom korv. Och bollen kastad igen. Bingo.

När sista korvbiten var uppäten fick han behålla bollen. Det var kanske dumt. Den blev väldigt finfördelad.

Idag hade jag faktiskt bestämt mig för att göra något som jag tänkt göra i ganska precis ett år. Nämligen åka buss med Monster. Jag hade t o m sett till att ha kontanter till bussbiljetten. Men – det regnar och det är kallt och min förkylning har tagit ny fart. Jag snorar och nyser oavbrutet, och huvudet känns som om det var full med fetvadd. Så det där äventyret känns inte alltför lockande just idag. Det är nog bättre att jag håller mig i stillhet och inomhus så mycket som möjligt, jag har varit hel- eller halvsjuk på alltför många utställningar ändå.

Man kan undra lite vad som tagit åt mig plötsligt. Först klagar jag över att jag inte hinner nånting, inte träna hund och inte ägna mig åt husliga lustar. Och sen igår kväll satte jag igång och gjorde pannbiffar på ett och ett halvt kilo köttfärs!

Och sen idag… Jag insåg att eftersom jag nästan aldrig går ut för att enbart träna, och numera tar båda hundarna gemensamt på nästan varje promenad, så blir det inget tränat. Konstigt va? Så nu ikväll tog jag Monster ensam. Vi tränade inte särskilt länge, jag har bestämt mig för att huvudsaken nu ska vara att vi tränar tills jag sätter stopp, punkt slut. Monsters ovana att ”ta rast” för varje godis han inkasserar och skutta iväg till närmsta buskage eller så måste brytas. Har jag bestämt att vi ska träna, då gör vi det. Och vi gör det tills jag bestämmer att det räcker. Jag märker att jag kan vara ganska tuff i det här kravet, han är inte precis den som blir nedslagen eller uttråkad, det handlar mest om att han hela tiden testar om hur mycket han kan få bestämma själv. Och det ska minskas till det minimala hädanefter om vi ska få någon ordning på torpet.

Men hursomhelst, för att lyckas med detta, att få honom att så småningom frivilligt fortsätta så länge som jag vill, så måste jag nog ta det i ganska korta stunder till att börja med. Momenten vi gav oss på var ”det gamla vanliga”, position med kontakt (går sådär, ibland bra och ibland rätt dåligt, och jag tycks aldrig lära mig att belöna rätt!), halter (går rätt okej), lägganden (samma problem här, om jag kunde lära mig att enbart belöna de gånger det går riktigt bra skulle vi snart ha ett kanonsnabbt läggande, men icke), lite platsliggning (30-45 sekunder på tio meters avstånd går bra) och sist men inte minst inkallning. Idag som först klarade han att sitta kvar tillräckligt länge och med mig på tillräckligt avstånd för att det ens skulle bli någon försök till inkallning. Och först fattade han inte alls vad jag menade, men sen… Det kan bli hans paradgren. Skitkul, tyckte Monster! Tyvärr hade jag ingen leksak med att belöna med, utan fick agera leksak själv, så jag har nog fjorton blåmärken eller så på armarna nu. Och ett rejält i baken.

Men mellan varje belöningstillfälle var det alltså idel (handgripliga) påminnelser om vad det var vi egentligen sysslade med…