lenas egna

Det har varit en skitvecka. Huvudet har gjort mer eller mindre ont hela tiden. Måndagens regelrätta migränanfall var i och för sig inte helt oväntat och delvis självförvållat efter Malmöresan, att sova på tok för lite natten (mindre än fyra timmar) innan en sådan aktivitet är inte smart alls. Tisdagens efterföljande trötthet var inte heller så oväntad, det blir gärna så efter migrän och kanske framför allt efter den tillhörande medicineringen. Att tröttheten var så extrem som den var däremot lite ovanligt.

Men sen har det fortsatt hela veckan! Inte migränont, långt ifrån, men tillräckligt för att det ska vara svårt att koncentrera sig, och framför allt den där hemska tröttheten. Om jag hade tre saker som jag normalt skulle ha hunnit på en dag, så hann jag en halv. I bästa fall. Frustrerande när jag hade många saker jag utlovat och skulle ha hunnit den här veckan. Gissa om jag ligger efter nu? Det är bara förnamnet

Igår kom A hem efter att ha varit borta på jobb hela veckan, och nästan i samma stund gick det onda över och tröttheten likaså. Jag vet inte om man ska dra några slutsatser av detta, det var nog kanske mer en slump. Hur som helst så satt jag uppe ganska sent och försökte komma ifatt en bit. Det gick rätt bra, förutom att batteriet i min mus tog slut, och med bara styrplattan är jag extremt handikappad. Inga passande batterier fanns förstås hemma, men med två datorer i huset kan man ju lätt låna grejer.

Tidigt i morse skulle jag fortsätta. Nu fungerade inte A:s mus heller? Hur stor är sannolikheten att batterierna ska ta slut i båda samtidigt? Till den fanns det dock ett nytt batteri att byta till, men det fungerade inte ändå. Nu blev jag väldigt misstänksam, tog båda mössen och testade på A:s dator. Båda fungerade.

Skit. Att leta runt i systeminställningar med styrplatta är extremt enerverande om ni vill veta. Särskilt när man inte riktigt vet vad man letar efter. Jag testade alla mina tre usb-portar med både kamera och usb-minne, alla tre fungerade. I en och en halv timme höll jag på, utan att alls veta vad jag skulle göra. Till slut kom jag på att jag skulle testa att starta om datorn med windows-partionen istället, för att se om problemet skulle kunna ringas in till Ubuntu. Men jag var inte riktigt med i uppstarten och hann inte ändra till Windows, så det gick in på Ubuntu som vanligt.

Här blev det lite pinsamt. För nu var problemet löst… En vanlig, enkel omstart. En sådan åtgärd som ofta är det allra första man tar till när man som Windows-användare har problem. Och det slog mig att någon gång igår kördes en automatisk uppdatering, och jag fick något meddelande om att en omstart krävdes, en omstart som jag inte hade tid med just då…

Så nu jädrar. Nu har jag (nästan) inget ont i huvudet*, är inte tröttare än att lite mera kaffe kommer att hålla igång mig, har en fungerande dator med framför allt en fungerande mus. Nu ska jag försöka komma ifatt lite mer. Synd bara att våren skriker på mig därute. Den stör faktiskt koncentrationen en del… Och gör att jag måste ta minst två timmars rast mitt på dagen. Damm-, päls och grushögarna på golven skriker också på mig, men det kan jag lättare låta bli att lyssna på.

—————-

* Det är egentligen inte huvudet som gör ont. Det är bihålorna.

Sandra undrade varför jag inte bloggade, om jag nu var så pigg som jag skrev i förra inlägget. Och det kan man ju fråga sig. Men allting är ju relativt, då när jag skrev det var jag väldigt pigg jämfört med hur jag varit dagarna innan. Och jag är väl pigg nu med, om man med det menar ”inte sjuk”. Men annars är jag mest väldigt trött. Hela tiden. Egentligen har jag, eller har haft, en hel del att blogga om, men startmotorn går liksom inte igång, det finns ingen gnista. Jag behöver kanske nya tändstift?

Trött, som sagt. Jag gör det jag måste, men utan större engagemang eller entusiasm. Det jag måste, men just inget mer.

Men nu gnäller jag värre än jag behöver faktiskt. Det finns grejer som är roliga med. Att träna med Monster är för tillfället roligt. Eller åtminstone spännande. Han överraskar mig i stort sett varje gång, ibland genom att kunna utföra något alldeles klockrent, trots att vi knappt tränat på det, ibland genom att se ut som ett frågetecken när jag begär något skitenkelt, eller genom att göra något helt annat än det jag trodde vi höll på med.

Igår t ex. Jag var då extra laddad eftersom han uppfört sig så fint på kursen kvällen innan (ytterligare en överraskning!), och gick ut för att träna en stund. På coachens inrådan kan det vara smart att inleda med en inkallning eller två, för att göra av med lite överskottsbränsle. Så jag lämnade Monster sittande och gick iväg. Också på coachens inrådan ska jag för varje inkallning belöna kvarsittandet minst två gånger, eftersom det finns en viss (ähum, ganska stor) benägenhet för tjuvstarter (det behövs då inga nya tändstift hos hunden iaf!). Men när jag vände mig om fanns ingen hund kvar där jag lämnat honom… han var upptagen med att släpa upp en stor gren ur diket intill. Nytt försök, efter ett extremt tydligt S T A N N A – K V A R gick jag iväg en bit igen. Vände mig om, och visserligen var Monster kvar där jag lämnade honom, men han hade lagt sig ner och med en mycket lång hals sträckte han sig efter en mindre pinne som råkade ligga bredvid honom, och la sig därefter tillrätta och började förnöjt tugga på den…

Det tog hela fem försök, med hela tiden minskad svårighetsgrad, innan lille grisen lyckades åstadkomma ett kvarsittande som jag kunde belöna. Därmed tyckte jag att det kunde räcka med träning för den gången.

Om två veckor har vi kursavslutning med tillhörande avslutningstävling. Jag har gett mig tusan på att ha åtminstone ett moment helt klart som jag kan utföra tävlingsmässigt, och jag trodde ända tills igår att just inkallningen skulle vara det säkraste kortet. Men jag har förstås ingen aning om vad han tänker överraska med då.

Idag börjar jag känna mig som människa igen. (Märkligt uttryck förresten. Fast ändå inte.) Precis som Sandra beskrev det igår, så brukar man måndagen efter en utställningshelg vara ganska urvriden. Ändå hade jag inte någon särskilt jobbig helg, det flöt på lätt och bra båda dagarna, och på söndagen hade jag bara 44 hundar i ringen. Men ändå, det där att vara oavbrutet skärpt och samtidigt glad och social, det tar på krafterna mer än man tror när man inte är van. Normalt sett räcker det ju med att jag är lite skärpt, när jag sitter här och pular för mig själv. Och så tillkommer för lite och för dålig sömn. Men för min del var nog hemresan det som blev mest tröttande.

Jag hade sett fram emot att slumra i tre timmar i min vilstol på båten, men det blev ingenting med det. På raden framför mig satt två mammor med tre små barn. Glada, pigga och pratsamma barn. Nu gjorde mammorna så gott de kunde och stoppade i barnen kex och saft och läste sagor så lågmält de kunde, allt för att hålla barnen stilla. Men jag satt så nära att jag fick lyssna på sagorna jag också. Och även om en treåring inte tröttnar på att höra om en anka som ska åka till farfar ens på förtifemte gången, så gör jag det. Redan på tredje varvet var jag lite less faktiskt.

Och ändå var barnen inte det jobbiga. Kanske hade jag kunnat somna till sagan om ankan, om det inte varit för gubbgänget som satt 4-5 rader bakåt. Jag – och resten av passagerarna i vilsalongen – vet allt om deras helg på Gotland. Den upprepades också till förbannelse, vissa delar (särskilt den om när Krister höll på att missa sängen) säkert minst förtifem gånger. Det var inga ungdomar, det var 50-plussare och man tycker att de borde ha lärt sig att visa lite hänsyn vid den åldern. Att de kanske skulle förstå att deras medpassagerare som sjönk ner i sina stolar med jackor över huvudena kanske ville ha det lite tyst? Men icke.

Och efteråt irriterade jag mig på mig själv som inte gick fram och sa till. Och så undrar jag om det skulle varit samma högljudda tjatter om deras fruar varit med? (Skulle inte tro det.)

Idag känner jag mig i alla fall som en fungerande människa igen. Men jag har fortfarande träningsvärk i skrivarmen.

Fy en sån gräsligt seg dag. Huvudet går på kvartsfart idag känns det som. Jag kommer ingenvart alls, tankarna far och hoppar åt alla möjliga och omöjliga håll och det finns ingen som helst koncentrationsförmåga. Även hundarna är visst sega. Dom har legat som om dom vore avsvimmade i hallen sen tidigt i morse, och inte ens lyft på huvudet när jag passerat. Såhär dags, när det börjar bli gå-ut-dags, brukar dom annars börja följa mig noggrant om jag rör på mig.

Min seghet kan möjligen hänga ihop med att jag återigen somnade i fåtöljen vid teven igår kväll och vaknade först när A steg upp. Jag har ju bevisligen sovit, både tungt och länge, men vilan kanske inte blir den bästa ändå. Vad hundarnas seghet beror på har jag däremot ingen aning om. Dom kan iaf inte skylla på att dom sovit i fåtöljen. Möjligen på att dom inte gjort det…

Idag är jag, för en gångs skull helt utan giltig anledning, så trött så jag knappt vet vad jag heter. Jag har suttit och ”jobbat” sen imorse. Fast jobbandet har mest bestått i att jag suttit och glott på skärmen och bläddrat lite bland filerna och inte klarat att tänka en enda strukturerad tanke. Varför jag är så trött idag vet jag verkligen inte. Jag har sovit ikapp nattjobbandet förra veckan för länge sen, lagt mig i tid hela helgen, och så särskilt ansträngande var inte taxdagen igår.

Men trött är jag. Längtan till sängen eller soffan eller åtminstone fåtöljen är nästan oemotståndlig, men jag har jobb som måste göras idag. Mera kaffe kanske?