Det var ju Tvååkers-utställningen fredag-lördag i helgen som var. En trevlig tillställning som vanligt, inget anmärkningsvärt inträffade. Jag hade en lätt och fullt hanterbar, men envis huvudvärk från fredag kväll, men det är ju inte heller något anmärkningsvärt och eftersom den inte var av migränsorten knappast värd att nämna ens.
Det möjligtvis anmärkningsvärda började under hemresan. Huvudvärken satt där den satt (i ögonbrynet, och det vet jag ju vad det är) och irriterade. Jag var fullt kapabel att köra bil, men efter stoppet i Ljungby där jag vrålhungrig försökte äta en Sibyllakorv som bara gjorde mig illamående, var det väldigt skönt att ha en medpassagerare som tog över ratten och jag fick sitta bredvid och blunda istället. Sista biten hem började jag frysa, vilket egentligen inte var rimligt i rådande temperatur, och när jag väl var hemma vid halv-nio-tiden stupade jag omedelbart i säng med fullt utvecklad feberfrossa.
Jag sov i stort sett i ett enda sträck i 36 timmar… Gjorde ett par halvhjärtade försök att vakna till med hjälp av lite kaffe, men somnade direkt igen. Måndag morgon vaknade jag, fortfarande med tryckande bihålor men feberfri och utan värk.
36 timmar. Men så himla sjuk var jag ju inte? Konstigt. Och konstigt att vakna och fundera över om idag var idag eller om det var igår. Eller om imorgon är idag?
Men det där var igår. Idag är jag typ frisk. Och tror att jag vet att idag är idag.
Som så många andra har jag tagit mig några dagars datorvila. Jag släpade både kamera och dator med till Sandra, och släpade sen hem bådadera igen, utan att ha packat upp någondera. Och datorn var rätt skön att ha nerpackad även när jag kom hem, så det fick den förbli några dagar. Ett par nödvändiga nätärenden skötte jag från A:s dator, där varken mail, FB, RSS-program eller min egen blogg pockar på uppmärksamhet. Det kanske är lite fult att inte ens kolla mail på så länge, men de som kan tänkas ha tillräckligt viktiga ärenden har mitt telefonnummer också, så jag tänker inte ha dåligt samvete.
Det var alltså Tvååkers-utställningen som var det ena ärendet för min resa. Jobb i båda dagarna, fast det fanns somliga som trodde att vi ställde ut själva och väntade förgäves på rapport. Vi fick jobba för favvo-domaren alla kategorier, och har emellanåt nästan haft opassande roligt i ringen. Tur det, för jag har fått skriva låååånga kritiker i nära nog överljudshastighet, men har man samtidigt roligt så är det rätt ok. Dessutom blev vädret väldigt mycket bättre än vad det verkade innan, så det har inte funnits mycket att klaga på.
Jag var kvar i Mölndal ända till måndagen, söndagen gick åt till hundpassning, då jag ensam fick ta hand om alla sex jyckarna medan S&A var på Borås Djurpark med gudbarnet. Deras gudbarn, alltså. (Är det förresten ett gudbarnbarn till mig, eller kanske ett barngudbarn? Jag känner att det fattas en term här…) Gothia Cup började visst i helgen, vilket innebär att varenda gräsplätt av någorlunda storlek i hela Göteborg med omnejd kryllar av ungar i alla storlekar och det viner fotbollar genom luften (eller kanske oftare studsar runt fötterna) överallt. Att i detta genomföra ett par rastningsrundor, varav åtminstone den ena helst av slaget långpromenad, med sex hundar, varav ett par älskar ungar och ett par andra tycker ungar är rätt läskiga djur, och där samtliga (utom möjligen Silly) tycker att fotbollar är bland det roligaste som finns, och där dessutom de där ungarna och fotbollarna finns på det som till vardags är deras gräsplaner, där man brukar få springa lös och busa, det har sina sidor. Nej, jag gick inte med alla sex samtidigt, det gör man inte ens under normala omständigheter ensam. Jag gick inte heller med tre åt gången, vilket funkar bra annars om de är i rätt konstellationer. Det fick bli tre vändor med två hundar i varje.
Ärende nummer två för resan var förstås att byta tillbaka till rätt hundar. Måndag förmiddag passade jag på att bada pojkarna före hemresan, det är ju utställning igen i kommande helg, och det är så mycket lättare att bada hund där än här. På hemvägen på eftermiddagen pinkade Carrey på lillebrors huvud. I tisdags hämnades Måns genom att pinka ner allt det vita på storebrors framben. Som tur är har hussen åtgärdat avloppet i vårat badkar medan vi var borta, så det är möjligt, om än fortfarande lite bökigt, att genomföra en tvätt av nödvändiga delar även här nu.
Eftersom Måns numera är fullcertad (har jag kommit ihåg att nämna det tidigare?), och det alltså ”bara” fattas lite bruksmeriter för att han ska få titeln som talar om hur snygg han är, så har jag sparkat mig i röven, satt upp ett tydligt mål, och gjort ett detaljerat och ambitiöst träningsschema. Sandra ansåg att det var för ambitiöst och därför kommer att spricka ganska snart. Det tror jag inte, fortfarande efter två dagar håller jag det! Däremot hade jag glömt bort att det förekommer en del helgerf ramöver där jag helt enkelt inte är hemma, och om vi inte ens befinner oss på samma plats, Monster och jag, då blir det väldigt svårt med träning. Men annars så…