lenas egna

Det var ju Tvååkers-utställningen fredag-lördag i helgen som var. En trevlig tillställning som vanligt, inget anmärkningsvärt inträffade. Jag hade en lätt och fullt hanterbar, men envis huvudvärk från fredag kväll, men det är ju inte heller något anmärkningsvärt och eftersom den inte var av migränsorten knappast värd att nämna ens.

Det möjligtvis anmärkningsvärda började under hemresan. Huvudvärken satt där den satt (i ögonbrynet, och det vet jag ju vad det är) och irriterade. Jag var fullt kapabel att köra bil, men efter stoppet i Ljungby där jag vrålhungrig försökte äta en Sibyllakorv som bara gjorde mig illamående, var det väldigt skönt att ha en medpassagerare som tog över ratten och jag fick sitta bredvid och blunda istället. Sista biten hem började jag frysa, vilket egentligen inte var rimligt i rådande temperatur, och när jag väl var hemma vid halv-nio-tiden stupade jag omedelbart i säng med fullt utvecklad feberfrossa.

Jag sov i stort sett i ett enda sträck i 36 timmar… Gjorde ett par halvhjärtade försök att vakna till med hjälp av lite kaffe, men somnade direkt igen. Måndag morgon vaknade jag, fortfarande med tryckande bihålor men feberfri och utan värk.

36 timmar. Men så himla sjuk var jag ju inte? Konstigt. Och konstigt att vakna och fundera över om idag var idag eller om det var igår. Eller om imorgon är idag?

Men det där var igår. Idag är jag typ frisk. Och tror att jag vet att idag är idag.

Jahapp. Bloggen ja. Lite försummad och lite bortglömd. Minst sagt.

Vad har hänt sen sist? Allt möjligt faktiskt.

Samma kväll som jag bloggade senast (länge sen alltså) var vi till Äleklinta och grillade i solnedgången. Något jag försöker genomföra varje år, i år blev det i sällskap av Ullis och Håkan. Jag tyckte det blev en riktigt riktigt bra kväll, och att döma av kommentarerna från sällskapet så tyckte övriga det också. Trots att de missade en eller annan VM-match. Och min nya baddräkt blev invigd.

Kvällen efter var vi till Öland igen, den här gången för att genomföra uppdraget att inhandla en begagnad barnvagn. Vi passade på att äta i Borgholm, men på grund av hunger orkade vi inte välja ställe med särskilt stor omsorg, så vi hamnade på en av stadens mer tveksamma uteserveringar. Inte så att vi blev dåliga, men gott kan man väl kanske inte kalla det…

Så har vi varit i Eskilstuna, aussiespecial och övernattning i campingstuga som Nadia ordnat med. 6 vuxna (Nadia och Mattias, Sandra och Andreas och så Anders och jag), två bebisar och 6 hundar i en stuga. Och vilken stuga! Det var då rakt inte vad man förväntar sig av en campingstuga, särskilt inte läget… Hade vi vetat i förväg hur bra det var hade vi nog bokat en eller ett par nätter extra för en minisemester där. Skog på två sidor, fantastisk utstikt över Mälaren från uteplatsen och själva campingen ”bakom ryggen”, med en bit skog emellan. Baddräkten blev använd igen. Utställningen gick helt ok. Monster blev 4 i bhkl, men däremot fick Carrey klara sig utan hp i veteranklass. A-L Munkvall som dömde gjorde det bra, jag är inte helt överens om allt, men det är så det är i den här sporten. Det finns utrymme för en del eget tyckande, och framför allt lägger var och en olika mycket vikt vid olika detaljer.

Nu i helgen var vi hos Sandra och Andreas i Mölndal. Jag jobbade på Tvååkersutställningen fred-lörd, men vi hann också med att umgås en hel del. Framför allt fick jag en rejäl barnbarnsdos. Dessutom var Sandra och jag in till stan på torsdag em, av skäl som jag inte riktigt minns fick jag köra deras bil med manuell växellåda, och min ovana vid det i kombination med min ovana vid storstadstrafik i rusningstid och mitt obefintliga lokalsinne och Sandras något bristande köranvisningar gjorde att vi hamnade fel. Dubbelt upp. Och jag fick kärringstopp på Göta Älvs-bron (heter den väl?). Men annars gick det bra. Och så hann vi med ett hund- och människobad på lördagskvällen vid Sisjön också, så baddräkten blev använd igen. Nu har den nästan gjort skäl för sitt pris.

Hemma igen har vi gjort… ingenting. Eller åtminstone så lite som möjligt. Temperaturen håller sig stadigt på dryga 30 grader, och eftersom jag INTE tänker klaga på värmen så gäller det att anpassa sig. Dvs göra så lite som möjligt, så sakta som möjligt. Just nu är det mulet, det skulle visst passera en liten åskfront inatt, och efter det skulle vi få lite svalare väder. Bara runt 27 grader eller så. Brrr!

Sandra och jag pratade innan vi åkte hem i söndags om när vi skulle ses härnäst. Jag tycker att det blir alldeles för lång tid att vänta till bröllopet sista helgen i augusti, så eventuellt skulle de komma hit ett par dagar i slutet på juli. Men när vi kom hem kollade Anders KFF:s spelschema, och det är bortamatch i Gbg 1/8 så den helgen åker vi tydligen dit ändå….:)

Nu funderar jag på om jag kanske skulle tömma kameran och se vad den kan tänkas innehålla, det var länge sen jag gjorde det… Men jag börjar sitta fasligt obekvämt där jag sitter på balkongen med datorn i knät. Kanske senare. Istället ska jag gå och göra ytterligare en flaska bubbelvatten. Och sen göra ingenting en stund igen.

Nån gång inom en snar framtid ska jag nog börja blogga igen. När utställningen är över nästa vecka t ex. Då kommer jag nog att få tid över att tänka andra tankar än de som rör utställningsadministration igen.

Idag fyller jag år. Något som jag faktiskt på fullt allvar hade glömt bort. Jag tänkte på det häromdan, men sen föll det bort igen. Ja, jag har ju huvvet fullt med annat, som sagt. När A väckte mig imorse, och han sa något som inte var den vanliga frasen han brukar väcka mig med, så förstod jag först inte alls vad han sa. Han upprepade ”hardenäran”. Då hörde jag visserligen, men fattade inte. Faktiskt inte förrän han talade om för mig att jag fyller år idag, gick det in. Sedan åkte han och jobbade, och jag fortsatte med utställningsjobbet vid datorn. Så började det trilla in gratulationer på FB, och jag fick tänka till igen innan jag fattade. FB är bra på just att påminna om när ens vänner fyller år så man kan gratulera (och man får också ovanligt många gratulationer på det viset), men det borde faktiskt påminna om att man själv fyller år också.

Födelsedagen tillbringar jag med (förutom ett avbrott nyss när A kom hem med blommor, tårta och ett presentkort på Stadium, nya skor stod högst på önskelistan) just det: utställningsadministration. Just nu har jag bara några små saker till som måste fixas just idag, sedan blir det sådana roligheter som kloklippning och dammsugning. Efter två (eller är det rent av tre?) dagars dammsugningspaus, handlar det inte längre om dammråttor och hundhårshögar, vi vadar i hundhår upp till knäna. Pojkarna fäller inte nu, det är Dizzy som står för 99%. Nog för att två aussiepojkar kan släppa ifrån sig hår, men det är ingenting mot vad en aussiefröken kan göra… Ikväll är det kurs, och lagom till dess ska visst regnet börja här också. Mycket ihållande och rikligt är det utlovat.

Jaja. Grattis på mig då. Vi hörs en annan dag. Efter utställningen.

Att åka 28 mil fram och tillbaka över dagen för en hundutställning är väl inte så himla märkvärdigt enligt de flesta inbitna utställarna. Men att åka 28 mil fram och tillbaka över dagen för en utställning utan att ställa ut någon hund, det var enligt samma inbitna utställare ganska anmärkningsvärt. Det tyckte dock inte Ullis och jag.

Vi startade i hällande ösregn halv sju i morse. Jag medförde en termos kaffe, Ullis medförde kokosbollar, så vi fick i oss en rejäl frukost medan vi körde (och måtte inte mercedes-hussen läsa här nu, han tycker inte man ska förtära saker som smular/kladdar/rinner i bilen). Framåt nio-snåret var det dags för förmiddagsfika, mera kaffe och chokladmuffins. Regnet slutade, vi kom fram till Malmö i precis lagom tid och skulle parkera. Vi försökte en lång stund att överlista arrangören och parkeringsvakterna och hitta ett närmare, smartare och billigare sätt att parkera, men på Maxi-parkeringen krävdes P-skiva, den obevakade funtionärsparkeringen krävde särskilda funktionärsbevis, och platserna på gatan utanför det snurrade tornet krävde Malmö Stad 20 bagis i timmen för. Men fjärde gången vi passerade vakten som tre gånger försökt dirigera oss långt bottrt som tusan, vinkade densamma oväntat in oss på parkeringen hon hade bakom ryggen och plötsligt stod vi nästan utanför ingången.

Inne på mässan finns det som gjorde resan värd alla milen: Kaffe. Kaffet med stort K. Kaffet från barista-vagnen, tillverkat on-demand. Det är dyrt som snus, men ack så gott. Varför åker inte de ambulerande baristorna runt på alla hundutställningar? Varför?

Nå, vi såg förstås en del av själva hundutställningen också. Den delen som berörde aussie och briard. Många snygga aussies (snyggast av alla var Jack, och det tyckte domaren också), och en del (nästan) lika snygga briarder. Och vi träffade en massa folk vi känner förstås. En rolig grej är att jag känner Marie, som har aussie, och Ullis känner Camilla, som har briard. Det är ju inte så konstigt. Men att Marie och Camilla är kompisar knyter liksom ihop det hela i en fyrkant. Eller ett kryss. (Jag vet. Man ska göra länkar vid namnen. Men jag orkar inte nu.)

Vi bestämde oss för att se grupp 1 i finalen, och i väntan på det drack vi mera kaffe. Med stort K. Med varsin rejäl chokladmuffin till.

Så var det hemresa. Vi planerade att stanna för intag av något mer proteinrikt, typ hamburgare, på första bästa ställe. Ullis hade nån app i sin ajFån som skulle tala om för oss var det fann en McD, men eftersom vi inte ville snurra runt (och därmed köra vilse) på gatorna i varken Malmö eller Lund, blev första bästa ställe Flyingestopp (tror jag det hette) strax norr om Lund. Och vilken tur att vi inte hittat någon McD innan! Denna lilla, till synes högst ordinära vägkrog, visade sig ha biff med pommes & bea på sin meny. Och vilken biff! En otroligt mör, välsmakande och perfekt ryggbiff stekt till medium rare enligt beställning. Bean var hemgjord, vansinnigt god och serverades i ett separat glas så att man kunde hälla på så mycket man ville. Även pommesen var perfekt. Denna middag gjorde att vi suckade av vällust ända till Sölvesborg…

Dagens sista kaffe intogs på McD i Karlshamn (där vi för övrigt sammanstrålade med ett gäng KFF-fans på väg hem från bortamatchen i Trelleborg, det finns fler som åker långt bara för att vara åskådare). McD-kaffe går inte heller av för hackor, även om det inte riktigt kan stavas med stort K.

Vi landade hemma kvart över nio. Förmiddagens regn hade tagit bort den återstående snön och även det mesta av drivorna, nu är det bara de stora, smutsiga högarna kvar. Hussen har tillbringat dagen med grovtvätt. Dvs tvätt av arbetskläder och bad av en hund. Och sen en hockey-match på det. Den hade han gjort sig förtjänt av.

Nu borde jag egentligen göra färdigt formuläret jag påbörjade igår. Om jag bara gjort det rätt upp och ner så hade det väl varit klart på en kvart, men så fick jag för mig att det skulle bli typ Sveriges snyggaste webbanmälning för utställningar… Så det blev förstås mycket krångligare än nödvändigt. En kopp te ska jag ha i vilket fall, så får vi se hur långt jag orkar. Lite seg börjar jag allt bli…

Jaha. Julen slut, året slut, MyDog slut.

Jag slut.

Fast jag har återhämtat mig rätt skapligt nu. Det har även Carrey, som lyckades bli sjuk mitt under pågående MyDog. Egentligen fanns det tecken på tonsilliten redan ett par dagar innan, men inte förrän övriga symptom kom under fredagen och jag la ihop två och två så blev dessa rätt tolkade. Stackars lille gubben, han mådde verkligen inte bra då, dräglade hinkvis och kunde varken äta eller dricka. Nästan. När maten blev uppblött så gick den ner, mattokig som han är så är han nog medvetslös innan det blir totalt stopp på den fronten. Jag avvaktade med veterinär ändå, och det läkte faktiskt ut av sig självt ganska snabbt, han var lite piggare redan under lördag-söndag, och väl hemma igen ännu piggare. På måndagen hade dreglandet slutat, han var ”pratsam” som vanligt, och började ägna sig åt typiska välmåendebeteenden, som att ligga på rygg och knorra. Igår fick han maten torr som vanligt och den slank ner utan problem. Jag tänker dock låta honom ta det lungt resten av veckan, och skulle det blossa upp igen är det väl lika bra att ta en antibiotikakur, antar jag.

Jag har jobbat som ringsekreterare i två dagar, med mycket trevlig kollega (som jag faktiskt kände sen innan, det trodde jag knappast när jag skulle jobba såpass utsocknes), och mycket trevlig norsk domare. En domare som jag fick så mycket beröm av att det var nästan pinsamt, hon tyckte att jag som skrivande ringsekr var helt ”oövervinnerlig”. Och hon blev jättebesviken när hon förstod att jag inte skulle vara med lördag och söndag också. Sånt är ju alltid kul att höra.

Lördag och söndag blev det mycket rasmonterarbete för mig. Sandra hade haft lite problem med att få ihop personal så det räckte, men sagt till alla att ”det var inget problem”. Nänä, så länge man kan parkera mamma och sambo där så är det väl inte det…:) Men det var faktiskt riktigt roligt. Frågorna man får att besvara har med åren blivit vettigare och vettigare, de flesta vet vad det är för ras, och de som ställer mindre insatta frågor är oftast desamma som sedan raskt kryssar över gången till montrarna med engelsk bulldogg och löwschen och ställer exakt framma frågor där, så där spelar det kanske inte ens så stor roll vad man svarar…

Vad som i övrigt hände på MyDog har Sandra redan rapporterat om så utförligt, så det skippar jag.

Jo, en sak till. På fredagen vann jag ett utställningstält! I Roburs monter var det tävling, där man skulle svara på några lätta frågor och sedan skriva en motivering till varför man ville vinna tältet. Eftersom motiveringar av typen ”därför att jag behöver ett” knappast är konkurrenskraftiga, och eftersom jag är en ganska begåvad julklappsrimmare, så funderade jag ihop ett rim av den typen (huvudrimmet var torrt-hundsport, lite haltande men ändå fungerande). Och jag vann förstapriset och fick ett utställningstält! Vi som i minst två säsonger sagt att nästa år, då måste vi köpa ett tält… På söndagen kom Anders spingande till rasmontern med ett tävlingsformulär och beordrade mig att skriva ett rim till. Jag tyckte väl inte att vi behövde två tält precis, men det var väl heller inte sannolikt att vi skulle få förstapriset en gång till, och eftersom de andra priserna var foder så… varför inte? Jag värkte fram ett rim till, A fyllde i sitt namn och tamejtusan, tror ni inte vi vann ett tält till?!?

Nu behöver vi bara fler hundar, och bli såpass utställningstokiga så vi åker på varsin utställning samma helg, så har vi användning för båda.

Gratistidningen Kalmarposten dunsade in genom brevinkastet. Som den gör varje torsdag. Alltså tänkte jag att jaså, är det redan torsdag? Jag som trodde att det bara var onsdag, men det är ju inte helt ovanligt att jag tappar bort en eller annan dag.

Men jag tror att det är jag som har rätt för en gångs skull. Kalmarposten har fel. Det är väl det att det är helgdag på lördag som spökar(!) antar jag. Vad nu det skulle ha för betydelse i sammanhanget.

På tal om helgen, så är det tänkt (planen gäller väl fortfarande?) att jag och briard-Ullis ska åka till Växjö på söndag. Som publik, jag missade ju som bekant anmälningstiden. Det är 21 aussie anmälda. Undrar vilka jag kan räkna med att träffa där?

Har ni sett vad många solar jag har i väderrutan nu? Najs. Ännu najsare är det att det verkar som om det kommer att hålla i sig hela helgen, och att i stort sett samma väderläge gäller även Ronneby, där jag kommer att befinna mig. Visserligen innebär det att det kanske blir väl varmt för en del hundar, och vi kommer säkerligen att få höra Owes stämma i högtalarna en och annan gång, påtalande att det sitter hundar i varma bilar. Det sistnämnda är förstås väldigt tråkigt, men om jag bara ser till mig själv så vill jag gärna ha en utställning där man inte fryser eller blir blöt. Hellre varm än kall, det är min åsikt.

Jag ska jobba både lördag och söndag, men den här gången blir det inte hotellövernattning, utan jag ska köra emellan. På lördagen ska nämligen Dizzy och Monster ställas, så både Sandra och Anders åker med då. Sandra som handler och Anders som tälttekniker, bärare och sällskap. De får en lång dag, jag måste vara på plats klockan åtta, och för en gångs skull går aussie allra sist i sin ring, så det är antagligen inte dags förrän framåt 13-tiden. På söndagen ska även Sandra jobba, därav detta framochtillbakaåkande.

Sandra vill nog helst leja ut visningen av den röda championdamen, som vägrar uppföra sig med någon slags championvärdighet med matte i snöret. Möjligen hittar hon någon villig vid ringside, annars vore det kanske en möjlighet att Ullis testade, hon är ändå på plats vid briardringen (eller hur??? *slänger en uppfordrande blick mot Skyttelund*). Det skulle å andra sidan bli lite trixigt, eftersom hon är bannlyst vid ringside tills Monster är färdigbedömd. Om han får korn på sin favorittant så uppträder nämligen han allt annat än värdigt han också…

På tal om ingenting så är jag innerligt trött på min blogg. Inte på att skriva, men på att så mycket fattas. Det var ett ganska dumt beslut av mig att göra en ren ominstallation när något gick snett vid uppgraderingen förut. Det hjälper inte riktigt att man backupar alla inlägg, det är så mycket annat som blir fel och försvinner. Och jag har inte haft tid/lust/ork att ta itu med allt det felande. Jag vill göra ett nytt tema och få till allting från grunden igen. Men jag har flera lovade grejer som borde gå före. Å andra sidan, att göra något nytt åt mig själv brukar få fart på inspirationen att göra annat också, det har blivit lite väl stillastående sista tiden.

Vi hade alltså besök här av S&A och alla hundflickorna i en dryg vecka. På den veckan hanns en hel del med, bl a skrällde Carrey till på Ölands BHK:s inoff och blev BIS. Det var inte bara han som skrällde, vi hade det värsta åsk- och regnvädret jag nog någonsin varit med om rakt över oss under finalen vilket också resulterade i den snabbaste BIS-final jag någonsin sett. Anledningen till att Carrey var anmäld var egentligen att hussen ville ha lite övning i handlingens ädla konst inför hussens och Carreys gemensamma veterankarriär. Och det gick ju bra! Visserligen tog Sandra över snöret till finalen eftersom KFF hade hemmamatch och det finns vissa gränser för hur husse prioriterar utställningar, men ändå!

Dagen efter var det officiell utställning för bl a Monster, han blev bästa hane med CK och hade visst inte skött sig alls som han brukar i ringen (själv jobbade jag i den andra ringen och såg aldrig spektaklet) utan varit allmänt stökig. När vi i efterhand analyserade situationen kom vi fram till att det var Ullis fel. Det känns alltid bra att ha något att skylla på.

Sen hann vi med att spåra två gånger också. För Monsters del var resultatet första gången strålande, jag var lycklig resten av dagen och nästa dag också över hans insats. Den andra gången blev två gånger, vid första försöket tappade han bort sig i första vinkeln och var sen inte intresserad av att ens försöka hitta rätt, så jag selade av. Han fick en chans till ett par timmar senare, då jag gick med honom diagonalt mot andra benet tills han hittade spåret och då var han med på noterna igen. Godkänt på sätt och vis, eftersom han klarade det flera timmar gamla fältspåret i stark vind, men man får ju inte den sortens extrachanser på tävling.

Vi har grillat och spelat krocket (i lag, A var visserligen överlägset bäst men ingen vidare lagspelare så vi förlorade) och spelat minigolf (jag lyckades knipa sistaplatsen där också, det var något med tuttarna som var i vägen för armarna), hälsat på lillebrodern och tränat lite lydnad och simmat med hundarna. Och värstinghundarna-själsfränderna Monster och Mella tog sig dessutom ett rejält gyttjebad sista dagen.

Fyra personer och sex hundar i en trerumslägenhet i en vecka blir ganska utmattande. Allra mest var det faktiskt Monster som var utmattad efteråt, men så var det väl också han i sällskap med Mella som höll igång mest. Att den svarta faran skulle vara utmattad när hon kom hem har jag däremot svårt att tro…

Nu kom det äntligen ett sms! Monster blev tvåa i bhkl med cert! Slagen endast av Boom. Han vann alltså den stora öppenklassen!

Det är bara 4 dagar sen han fyllde två år. I Borås frågade Tina om han hade sitt SBK-cert, ”näe, men det tar han på rasspecialen” svarade jag. Kaxigt och på skämt, han är ju anmäld till Öland nästa helg också, och där hade chansen varit lite rimligare. Men så gjorde han det! Det var nog kanske möjligen inte en tillfällighet att domaren i Borås gillade honom, han är nog jäkligt bra!

Jag väntar på sms-rapport från Eskilstuna. Borde man inte rimligen ha hunnit till öppen klass hanar vid det här laget? Någonstans inom mig kan jag bara inte låta bli att se Monster göra om sin bedrift från Borås, att han verkligen är sådär perfekt i ringen som han var då, och slår ut hela konkurrensen. Samtidigt är den större delen av mig mer realistisk och förnuftig, konkurrensen idag är betydligt större. Kanske inte svårare (med tanke på att hanen han slog i Borås faktiskt var BIS-placerad i Larv), men större. Helt enkelt fler hundar av vass kvalite. 15 hundar i öppen klass är mer än vad vi, såvitt jag vet, någonsin haft i rasen (undantaget WDS och curcuiten). Och att bara placera sig där är tufft. Att åka ut med en slät etta kan dessutom innebära att man faktiskt har CK-kvalité ändå, förutsatt att alla fem placerade får CK förstås.

Och sen kan det ju faktiskt vara så att dagens domare inte ser honom som fullt så fantastisk. Det gäller att komma ihåg i den här världen, att det som hände i Borås var att den domaren, den dagen, tyckte att just Monster bäst motsvarade rasstandarden av de hundar som fanns att välja på. Det kanske aldrig kommer att upprepas. Det är en bedömningssport, på gott och ont. Dagens domare kanske rent av hittar något fel på honom, han kanske inte ens får en etta. Inte för att jag fattar vad det skulle vara, min hund har väl inga fel? Men han kanske får tokfnatt i ringen och vägrar att trava, och sedan lägger sig på rygg när domaren ska känna igenom honom. Det har ju hänt förut liksom… Fast då var det ju inte Sandra som var handler, förstås.

Men ändå. Nu har det gått nästan tre timmar sedan bedömningen började, valparna går i en annan ring, och visst tusan måste man ha kommit till öppen klass hanar då? Att den utlovade rapporten dröjer, kan det bero på att han gått vidare till bästa hane? För direkt efter ska ju Sandra in i juniorklass tikar med Svansa, och då hinner hon ju inte med att rapportera…

Fasen, det här är ju 25 gånger nervösare än att sitta vid ringside.

Uppdatering 15:50 Visserligen hade jag glömt att det visst var ett trettital cattledogs först, men hallå, nu är klockan snart fyra ju? Vad gör dom egentligen däruppe? Nej, jag har alltså fortfarande inte hört nåt.