lenas egna

Ryktet har spridit sig, så det är ju inte mycket till nyhet längre, men nu är det bevisat, det jag redan visste: Monster är den finaste hunden i världen! (Eller åtminstone den finaste hunden i Borås. Av den rasen. Den dagen. Och enligt just den domaren.) Men ärligt talat, även om jag visste att han är finast, så visste jag också att min bedömning av saken är tämligen partisk, och inte särskilt saklig. Mina förhoppningar låg på nivån ”det kan bli ett cert om det går riktigt, riktigt bra”, och med det skulle jag ha varit skitnöjd. Men bästa hane, och sedan BIR, det hade jag verkligen inte väntat mig! Och det var nog lite av en skrällvinst, konkurrensen var inte dålig!

Sen blev det inte mer än så i finalen, men det är inte lätt att hävda sig i gruppen, och då var han rejält trött i värmen efter att dessutom ha varit med i Door Keepers avels- och uppfödargrupper (som blev placerade 3:a resp 2:a om jag minns rätt). Men ändå. Min hund var med i finalen! Bara en sån sak!

Bäst I Rasen!

BIR och BIM - Monster och Miranda

I väntan på finalen. Visst är han väl finast?

Nu är vi hemma igen. Med ”fel” hundar. Våra pojkar är kvar hos Sandra, i utbyte har vi Dizzy och Stella-Mella med oss. Det är på sätt och vis lugnare, men ändå inte. Det är iaf annorlunda.

Jag har en massa fler bilder, bl a från dagens bad- och tårtkalas, men jag glömde en väldigt viktig grej hos Sandra: Datorsladden. Och nu har jag redan förbrukat halva batteritiden.

Och hörni: TACK för alla gratulationer! Och tack Sandra för att du är så duktig att visa monstret (jag har fött upp en bra handler, som någon sa…)

Jag kom minst sagt av mig i allt jag skulle göra i eftermiddags, när jag fick veta att Caddy var dålig. Ont i magen och tårar i ögonen, väntan på att Sandra skulle ringa upp när hon visste mer, och beskedet när det kom var inte så lugnande som jag hoppats. Lille Caddy-gubben, mitt första ”barnbarn”. Jag håller tummarna för att tillfrisknandet efter operationen går fort och bra, och att provsvaren när de kommer är så bra de bara kan.

Imorgon är det dags för utställningsresa igen. Den här gången till Nynäshamn. Eftersom jag är bojkottad får jag väl ge mig iväg på långresor:) Nädå, så farligt är det inte med den där bojkotten. Visserligen verkar den pågå, men det är en ganska isolerad bojkott, så att säga. Det här långväga uppdraget har jag bjudit in mig själv till, bara för att få en ursäkt att hälsa på Carin. Och på köpet lära mig lite om hoffar, det är visst 60 anmälda, på utställningarna härikring brukar det komma max tre och dessutom av tämligen tveksam kvalitet.

Vi drar mitt på dagen imorgon, både A och hundarna ska med, och kommer inte hem förrän söndag. Ifall ni undrar.

Grattis till alla O’Mullan’s-valparna, som samtliga fick HP på utställningar på olika håll i Sverige idag!

Grattis till Sandra (och mig då, SKK har ju bestämt att jag är mer inblandad än jag visste om) till en mycket lovande första kull, och till bästa tänkbara valpköpare!

Grattis till Ullis, vars Bugsy blev BIR-valp idag!

Och mest av allt (det är första och troligen sista gången jag sätter fotbollsresultat högre än utställningsresultat på det viset): GRATTIS KALMAR FF TILL SM-GULD!

Det var faktiskt ganska mäktigt att var på plats och uppleva detta. Det var mäktigt att så småningom köra hem, passera den speciallackerade spelarbussen i rondellen i Växjö, och därifrån och ända hem dök det i mörkret efter vägkanten här och var upp supportrar med skyltar, flaggor, marshaller.

Bilder? Jodå, jag har tagit massor. Dock bara två med min egen kamera (Andreas tog visst några också, men jag orkar inte kolla nu). Sen använde jag Ullis kamera på utställningen och på fotbollen, ända tills den dog. Och vad som blev i den vet jag ingenting om, än så länge.

Jo just ja. Jag har ju en nakenbild på Henrik Rydström också. I mobilen. Men jag är för trött för att just nu ens kolla om den är användbar, min mobilkamera är nog rätt värdelös.

Det var jag som körde hem, och väl framme i Kalmar svängde jag med tjutande däck in framför Blå Bunkern, Ullis tog sina minneskort och rusade iväg så det rök om det. Det verkar vara stressigt att vara sportfotograf… Själv var jag ju bara högst tillfällig assistent, och kunde lugnt glida hem och slappa ett par timmar i fåtöljen, innan jag nu kryper ner mellan lakanen. Ullis har väl en eller ett par timmars jobb kvar, skulle jag tippa. Jag är inte avundsjuk.

Fast det var ju lite coolt att hänga med Staffan Lindeborg och Peter Jihde i pressrummet, det var det.

Jag har i många, många år alltid jobbat på Växjö-utställningen, den som alltid går första helgen i november. Långt innan den var i Växjö för den delen, redan på Elmia-tiden. Jag har därför inte skaffat mig någon relation till det här Halloween-firandet, för det började nog växa till sig i Sverige under den tiden. Jag har inte ens haft någon koll på att det är röd dag på lördagen, men lever liksom isolerad i en annan värld därinne under ett par hektiska dagar…

Men nu har jag alltså istället varit i Växjö som utställare, för allra första gången. Med en monsterhund. På en halloween-utställning. Ja, ni fattar väl? Det kan inte gärna bli annat än bra, eller hur? Fast jag gjorde inte den kopplingen förrän efteråt, det ska erkännas. Först var jag bara så himla glad över att Månsen kunde gå ett varv med mig runt i lokalen för att känna lite på miljön, i slakt koppel och tyst! Sen blev jag ännu gladare över att se hans uppförande i ringen ihop med Sandra, alla som såg honom på Malmö Valp för ganska precis ett år sedan skulle knappast känna igen honom nu. Även domarens hantering gick hur fint som helst, man skulle rent av kunna tro att vi övat på det…. Och sen fick han en etta (nåja, det får jag väl erkänna att hade han inte fått det hade jag nog blivit aningen… förvånad), och så blev han placerad först i unghundsklassen och först såg jag inte om det var ett HP eller ett CK han fick men det var ju ett CK och då höll jag på att få en nervkollaps… och sen var det bara han och juniorkusinen Nemo mot championhanen i bhkl och min lille skrutt blev tvåa och fick cert och R-CACIB och det är bara inte riktigt klokt!

Men allra gladast är jag nog ändå över att han börjar komma till sans, och visar tydliga tecken på att det nog kommer att bli folk av honom också så småningom. Fast det gör ju inte precis ont att han är snygg också. Nu hoppas jag bara att jag kan förvalta den kapacitet som jag är övertygad om att han har som brukshund också. Där hänger det ju betydligt mycket mer på mig…

Tack till Tina och Johan för förtroendet jag fått att ta hand om denne vackre vilde till aussie, och tack till Linda och Jojje som fraktade Sandra till Växjö, annars hade det kanske inte alls gått så här bra!

Och så grattis till alla andra som fick fina framgångar, ingen nämnd och ingen glömd, och tack alla för gratulationer vi fått medan mitt huvud blev återställt!

(Dessutom: tack Ullis för bilderna!)

Korad SUCH Door Keeper’s I’m Dizzy.

Det var visserligen inte helt sant än när jag fick telefonmeddelandet från Sandra, exteriörbeskrivningen fattas fortfarande. Men eftersom den ska göras senare idag av samma domare som just gett Dizzy cert och BIR, så kan vi väl ganska så iskallt ta ut glädjen redan nu!

Tillägg: Ju mer jag tänker på saken, så är det här så typiskt Dizzy. Allt- eller inget-hunden. Drämma till med ett extraordinärt MT, cert, BIR och championat inom loppet av en vecka. Och så börja löpa mitt i alltihop, inte alls efter tidigare schema och därmed ställa till ordentligt med huvudbry för både Tina och Sandra… Det går aldrig att ta något för givet med den hunden!

Nu har vi laddat för morgondagen. Monsterhunden är genomkammad, kloklippt och badad. Men när han satt i knä en stund framför teven kände jag att han var alldeles tovig längst in i kragen, trots tidigare genomkamning. Jag hade bara tänkt mig några raska tag med borsten imorgon bitti för att bli av med allt löshår som kommer efter badet, innan vi sätter oss i bilen, men det får allt bli lite noggrannare än så…

Jag undrar hur man ska klä sig? Min förkylning har tagit ny fart, och det strålande höstvädret som vi varit lovade under helgen har iaf i det här hörnet av Sverige betytt kallt, mörkt och emellanåt iskallt, strilande regn. Samma michelingubbeklädsel som jag har på bilden i HS, där rubriken säger något om ”tur med vädret”, kanske. Är det bara jag som menar något helt annat när man tänker på fint väder?

Nåväl. Avfärd tidigt som tusan imorgon bitti. We’re gonna beat the brothers! We’re gonna compete against the brothers, menar jag.

Av oklar anledning är jag visst bojkottad av SMÖKK numera, mina ringsekreterartjänster efterfrågas inte längre. Eller om jag är bortglömd… eller nerflyttad på listan eftersom jag fick lov att tacka nej till Växjö ifjol pga hundvaktsbrist. Vad vet jag. Jag är iaf inte i Böda den här helgen, det vet jag. Och det var ju en himla tur för wheatenklubben, som har rasspecial imorgon och fick ett mycket sent återbud på en ringsekreterare. Och eftersom Böda sugit åt sig alla lediga ringsekreterare i Småland typ, blev dom väldigt glada över att jag var ledig.

Wheatenspecialen är på Lundegård, samma ställe som lydnads-SM gick av stapeln, och det blir rena lyxutställningen. I händelse av regn kan vi nämligen vara inomhus! Jag behöver inte ens ta med regnkläder, oavsett vad väderprognosen förutspår för hemskheter!

Nu ska jag ha en kopp te (jodå, jag har druckit kaffe så jag klarar mig ikväll Sandra, vi har nämligen varit i Lj-holm på kalas) med mig i sängen. Hoppas att det är nån deckare på nån kanal.

Båda hundarna var anmälda till utställningen på Ölands BHK igår. Carrey mest på skoj, husse ville lära sig visa hund, och bättre nybörjarhund än han finns knappast. För Monsters del hade jag förstås hoppats på ett cert till, och om inte annat så behöver ju han all övning han kan få.

Resultatet blev lite snopet, ärligt talat. Varsin slät etta, och båda två placerade sist i respektive klass (Monster som tvåa i junkl, Carrey som trea i ökl)! Att bli slagen i konkurrensen är väl en sak, men när hundarna inte får de kvalitetspriser de kunde få, pga av att domaren ser fel som inte är fel, det har jag lite svårare att svälja.

Monster fick inte ens ett HP pga av domaren tyckte han var för liten. Han mätte honom och fick det till lite under minimimåttet, men Monster stod inte särskilt rakt upp när han hellre ville vända sig om och smaka på mätstickan, och vid kontrollmätning hemma är han inte under minimimåttet. Dessutom står det uttryckligen i rasstandarden att hundens övriga kvalité alltid ska gå före exakta mått. Om det innehållna HP:t motiverats med de fortfarande lite sladdriga rörelserna, eller t o m med bristande uppförande i ringen (uppförandet tycker jag egentligen var helt okej, han var som jag tycker att man kan förvänta sig av en junior, varken mer eller mindre), så hade jag begripit. Men ett fel som inte är ett fel…

Carrey då. I kritiken stod omnämnt hans nosparti som inte är det mest perfekta, och även att han ställde under sig litegrann, det stämde också. Jag ville inte peta för mycket i detaljerna i husses annars utmärkta handling. Men det var inte alls det som domaren motiverade att han inte delade ut något CK. Istället talade han först om att hunden han satt på andra plats sköt upp länden i rörelse. Och det tycker jag också är en god orsak att inte ge CK. Sen ställde han sig framför Carrey och sa att ”den här hunden tycker jag väldigt mycket om, och han rör sig utmärkt, men…. han har ett allvarligt fel: pigmentförlusten på läpparna”.

Jaja. Ytterligare kommentarer överflödiga. Men så mycket kan jag ju säga att en domare som anser att pigment på läpparna (som visserligen omnämns i standarden, men inte under rubriken allvarliga fel) är viktigare än rörelser hos en vallande ras, tänker jag inte följa i hälarna.

Loke (från Chess Player, och hör till min hemmaklubb Kalmar BK) som knep förstaplatsen i ökl och det enda CK:t bland hanarna, var väl värd sitt cert. Han har tidigare mest liknat en fyrbent spindel, men hade nu fått en kropp till sina ben och var riktigt stilig! Även Maries söta Olivia som fick tikcertet och blev BIR var väl värd sitt pris, grattis till henne också.

Enligt husse spelar ingenting av allt detta någon som helst roll, sist i Carreys kritik stod nämligen det magiska ordet ”välvisad!”

Ett sista grattis till Hasses fina Murkla, som blev BIR bland boxrarna.

Anders har semester. De mest oväntade saker kan inträffa när han blir sysslolös. T ex åkte han igår på eget initiativ och på egen hand till djuraffären och inhandlade en rejäl borste och en karda av en typ jag inte sett tidigare (den verkar riktigt bra!) och gick sen ut med Carrey och borstade ur några kilo päls. Konstaterade sen att Monster nog behöver en omgång han med. Mina gamla kammar som jag haft till terriertanterna och av ohejdad vana även använt till pojkarna tyckte han inte var så bra… Jag hade aldrig varken trott eller förväntat mig att han skulle ta så aktiv del i pälsvården!

Själv har jag ingen semester, jag är ju egen företagare nu ju. Då har man inte semester. Och det där var ingen klagan. Det enda jag klagar över är att jag inte riktigt tänkte mig för innan. Jag tyckte det var så bra att jag inte behövde investera just någonting i förväg, men vad jag borde tänkt på var att jag hade behövt investera i tid. Förberedelserna kräver både tid och omsorg, och att klara det samtidigt som jag ska klara avlönat arbete blev förstås ganska trassligt och stressigt.

En annan klagan gäller Morden i Midsomer. Jag älskar serien, men somnar nästan alltid ifrån och missar därmed vem som är mördaren. Förra veckan missade jag även själva morden. Igår hann jag iaf se ett par tre mord, men vaknade sen i fåtöljen när klockan var halv fem. Lite stel och lite frusen, men tämligen utsövd. Ingen idé att gå och lägga sig då, så jag satte på kaffe och satte mig och började jobba istället. Ingen rast och ingen ro.

Apropå ingenting alls, igår var sista anmälningsdag till Ronneby. Och jag anmälde inte. En översyn över vår ekonomi framöver, med de större utgifter kommande utgifter vi vet om, och med min kommande inkomst som vi inte vet något alls om, så måste vi hålla igen nu. Det är ganska osäkert hur vi ska göra med Norrköping/Nyköping också, som vi egentligen tänkt anmäla till. Anmälningsavgifterna är ju en sak, men resorna blir dyra numera (vem kunde tro för två år sen när vi köpte bilen att det skulle komma att krävas en smärre förmögenhet för att tanka diesel?), och vi vill förstås prioritera en resa till Sandra så vi får se valparna innan de flyttar.

Så var jag hemma igen. Jag blev varm i hjärtat när tåget gled in på perrongen i Kalmar och jag såg Anders sitta på en bänk och vänta – med Monsterhunden stillsamt liggande bredvid fötterna! Jag funderade en kort stund på om han drogat hunden eller om Monster kanske blivit plötsligt vuxen och mogen medan jag varit borta i fyra dygn. Men ordningen var återställd så snart Monster fått syn på mig och han var den vanliga vilda, galna och glada hunden igen. Men faktum är att han tar sig – han kan faktiskt koppla av emellanåt även i ovana och stimmiga miljöer.

Helgen var ju både bra och mindre bra. Roligt att komma till S&A och få se de sju små krypen. Roligt med Tvååkersutställningen där vi hade en himla tur med vädret och allt flöt på som det skulle i vår ring båda dagarna. Men så kom ju det sorgliga att de sju små krypen decimerades till en skara på sex… Visst är det sånt som händer, och visst är det inte alls särskilt ovanligt, och visst var det ju ändå bra att det inte var någon smittsam sak som skulle drabba hela kullen, och inte heller något ärftligt man behöver oroa sig för, och visst var det bra att det hände nu och inte senare… Men likförbaskat himla sorgligt. Jag var stöttande (eller krassa och hårda?) mamman medan jag var där, nu rinner tårarna i efterhand istället.

Men de återstående sex är så fina, och väldigt pigga och framåt allihop! Jag har förstås en favorit, en liten Gangster. Men det ska inte bli nån Gangster här än på flera år. Men tänk om det finns nån valpspekulant i Kalmar som vill ha en lite red-merle-hane med världens roligaste svans? Önska kan man ju alltid.

Hemma igen var det iaf bara att kasta sig över en ny buggrapport, som faktiskt visade sig inte vara nån bugg, snarare en misstolkning, så det ska förhoppningsvis inte vara alltför svårt att åtgärda. Jag har ju som bekant annat som behöver bli klart också.