Ja, jag säger då det… Det visade sig att Monster visst kan. Det är jag som inte kan. Men Sandra kan. Och med kombinationen Monster + Sandra skrällde det till och blev både cert och BIM, slagna endast av vackra Lucy. Om orken finns så kommer utförligare rapport och fler bilder framåt kvällen.
Pga ett mycket sent återbud fick jag hastigt ett ringsekreteraruppdrag imorgon. Jag sa att jag måste bara kolla så att inte A behöver ha bilen. ”Skit i det”, sa B, ”jag hämtar dig om det behövs!” Han var nog lite desperat där… Klart jag åtar mig det. Dels påstår A att bilen behöver byta olja i växellådan (måste man göra sånt…?), vilket lär ska kosta runt 2 500 spänn, så extraknäck av det här slaget känns välkomna, dels har jag en vag känsla av att antalet ringsekretaruppdrag av en eller annan orsak har decimerats väsentligt i år.
Hur som helst. Imorgon ska jag ägna mig åt idel taxar. Och jag ska jobba ihop med A, som jag sett på tjänstgöringslistan till WDS, så då kan vi ju diskutera ev samåkning också. Något som det faktiskt inte ställts krav på, konstigt nog.
Nej, jag menar inte att vi vann. Det gick bra, men vi har en bit kvar *host*
Den stora segern var att Monster höll kontakten (och det är mest det jag vill visa med den här bilden) genom hela äventyret. Därmed känns det som om övriga problem inte alls är omöjliga att komma tillrätta med. Jag är mycket nöjd med dagen, återkommer med utförligare rapport och fler bilder.
Taktiken inför morgondagen är upplagd. För det första ska Monsters middag idag serveras extra tidigt. Efter den blir det långpromis med tillhörande bus och rejsande för att om möjligt göra av med en del överskottsenergi, och dessutom göra av med den intagna middagen. Och sen bad och sånt. Imorgon bitti blir det ingen frukost. Det ska vara ett hungrigt monster som äntrar ringen. Allt för att öka värdet hos en köttbulle. Tanken är att han hellre får bita av mig fingrarna i jakten på en sextondels köttbulle än ägna sin uppmärksamhet och energi åt hundar runt omkring.
En annan taktikidé jag har är att medföra en skojig leksak att kampa med under väntan innan vi går in i ringen, och eventuellt lite i ringen också, när man står still och väntar på sin tur. Detta för att om möjligt undvika skällande, genom att hålla honom sysselsatt, och dessutom åtminstone för en stund mer fokuserad på mig än på omgivningen när leksaken försvinner ner i fickan. Nu måste ju denna kampleksak vara av måttlig storlek om jag snabbt och lätt ska få ner den i bakfickan, vilket ytteligare ökar risken för mina fingrar, men lite får man ju offra, eller hur?
Jag börjar känna mig lite taggad nu (vilket troligen betyder att jag är frisk). Som vanligt är jag övertygad om vår överlägsenhet, och ser framför mig hur vi inte bara mottar ett CK och senare ett cert, utan dessutom blir både bästa hane och BIR… Och som vanligt kommer jag imorgon med förvåning konstatera att det inte alls blev så. Dålig förlorare är jag inte, och jag brukar inte bli särskilt ledsen eller ens besviken när det går käpprätt åt andra hållet, utan just förvånad. Att jag kunde ha så fel, liksom.
För egentligen är jag ganska medveten om hur stora eller små chanserna är. Varför jag ändå har den här segersynen framför mig vet jag verkligen inte. För att jag över huvud taget ska ge mig ut och försöka kanske?
Efter en del velande tog jag mig iväg till klubben iaf. Jag tänkte att jag kör så länge jag orkar, kanske åker jag hem efter fikat. Jag kom för ovanlighetens skull ganska sent, hann bara med en kort rastning innan klockan sex, det fanns en del bilar på parkeringen men när jag började se mig omkring såg jag ingen av mina kursare… Dubbelkollade klockan, gick in i klubbstugan och tittade om det fanns någon anteckning på kalendern, kollade klockan igen och funderade en stund över om det verkligen var torsdag.
Sen ringde jag instruktören. Jag var ju inte där förra gången och missade kanske därmed någon viktig information. Det visade sig att hon var sjuk. Och hon hade lyckats meddela alla utom just mig, hon hade inget telefonnummer. Det är ju inte så lätt att slå upp när det står på A…
Nåja, ingen större skada skedd. Med risk för att få en stämpel som utställningstönt tog jag istället tillfället i akt och utnyttjade störningen av andra hundar och körde lite utställningsträning med Monster. Det gick över förväntan faktiskt, visst blir det en hel del hoppande och försök att bita mig i armen när vi springer, men det är ändå mig han ägnar sitt intresse och inte de andra hundarna, därmed är det också lättre att rätta till. Störningsobjekten befann sig visserligen på ganska långt avstånd, det var inte precis som i en utställningsring, men ändå. De tränade framåtsändande i grupp med frikostigt belönande med kastade bollar, något som Monster har ruskigt svårt att stå ut med. Vilket också visade sig när jag (delvis för att bättra på mitt rykte lite) försökte träna lite läggande och ligg-stanna-kvar. Då fanns jag inte längre, då var det bara de (i hans ögon) fritt springade hundarna som fick jaga boll som gällde…
Efter 20 minuter var jag helt slut och genomsvettig, jag är nog fortfarande lite febrig och det var nog lika bra att det inte var någon kurs.
Pratade just med Kå i telefon. Vi konstaterade båda två att det där med att det är skönt med långhelger så man får bli utvilad är bullshit.
Min helg har varit extremt fullproppad och intensiv. Två utställningar där jag varken ställt ut eller jobbat men väl träffat en massa folk och hundar, hela två fotosessioner där jag själv(!) var modell ena gången och hundarna den andra, fika i slottsmiljö, hundpromenader, leriga hundar, vin, agilityträning (bara tittat på), valpvisit, bilåkande hit och dit och tillbaka igen, god mat både här och där, prat och prat och ännu mera prat. Mest hundprat. Enbart hundprat om man frågar Anders. Och sol! Regn först, men sen massor av sol, ansiktsfärgen är numera vackert rödrosa.
Monster, som inledde helgen som bara ett Monster kan, med att skälla ut hela utställningen i Smålandsstenar och skämma ut sig själv och sin matte, fick en massa miljöträning och nyttaiga erfarenheter under helgen, och bit för bit blev han duktigare. På utsällningen på Tjolöholm som avslutade vår helgresa igår nöjde han sig med att skälla en liten stund i början, och uppförde sig sedan fint. Visst, han drar och slänger sig i kopplet, men han är tyst! Och på hemresan när vi stannade och åt, låg han bunden vid ett träd intill vårt bord, både tyst och stilla och tålmodigt väntande. Det finns nog hopp om att det ska bli folk av den hunden också!
Men våra vardagsrutiner här hemma är rubbade, och behöver nog ett par dagar för att komma i ordning igen. Tidigare har båda hundarna utan vidare accepterat att ingenting alls händer när jag sitter och jobbar. Nu verkar Monster tycka att det ska vara aktivitet mest hela tiden. Han lyckades lura i mig att han var förfärligt kissnödig genom att vanka fram och tillbaka i hallen och pipa, och titta uppfordrande på kopplet. Eftersom han varit minst sagt dålig på att säga till när han behöver gå ut, så var jag förstår snabb att göra som han ville. Men det var inte så särskilt akut med den kissnödigheten…. Vi hade gått en bra bit innan han klämde ur sig några symboliska droppar.
Hursomhelst, så verkar iaf Monster ha hittat någon sorts lugn. Och insett att man faktiskt kan vara lugn nån gång emellanåt även om det är aktivitet runtomkring. Nu gäller det för mig att rida på den vågen och ta tillvara på varje tillfälle att träna vidare på denna nya färdighet. Jag ska försöka hinna med att äta en glass på Larmtorget idag t ex. Träning av hund som innebär glassintag för matte, det kan bara inte vara annat än bra träning, eller hur?
Typiskt. Jag missade att anmäla till Nybros utställning. Extra typiskt, för när Sandra och jag diskuterade det sa hon att det ska vara 4 veckor innan. Nehejdå, sa jag, som satt och läste innantill, det är bara tre veckor. Det var bara det att det var anmälan till lydnadstävlingen jag läste… Skit också. Och även om jag skulle få efteranmäla (vilket det tydligt står på flera ställen att det inte går), så har jag just sett till att det inte finns ekonomiskt utrymme för det förrän på fredag.
Han skulle verkligen behöva all träning han kan få, monsterhunden. Och jag kan verkligen inte hitta många utställningar, varken officiella eller inoff inom rimlig radie under våren och försommaren. Skit. Man skulle kunna tänka sig Hässleholm, där går inte anmälningstiden ut förrän imorgon, men det finns ju lika lite pengar till det… *suck*
Återstår en officiell SBK i Burlöv (det låter som långt bort…), och så en mycket liten inoff på Öland. Norrköping hade varit mycket intressant, men det krockar med lydnadstävlingen där jag åtagit mig att ansvara för sekretariatet.