lenas egna

Men oj, så synd det blev om mig, må ni tro! Den där urinvägsinfektionen jag nämnde för två-tre veckor sen var en envis och lömsk rackare, skulle det visa sig. Länge kämpade jag ganska framgångsrikt med knepet dricka-mycket-dricka-surt, och symptomen höll sig i schack. Ett par gånger gjorde den sig påmind, men jag intesifierade surdrickandet så gick de tillbaka igen. Men så i torsdags blev det illa på riktigt. Så illa så att A:s förslag om ett veterinärbesök (jaja,  det är hans humor) började kännas befogat. Och jag aviserade att jag kanske inte skulle kunna åka på funktionärskonferensen på lördagen som jag lovat. Torsdag kväll var inte rolig… Men fredag morgon var jag symptomfri igen, och jag skrotade raskt veterinärbesöksplanerna och tänkte att jag kanske skulle klara av konferensen ändå, eftersom ingen ersättare hittats i all hast. På eftermiddagen trotsade jag rådande klass-2-varning och styrde mot Kalmar för veckohandling, och eftersom det var min städvecka på klubben skulle jag göra två flugor på smällen.

Redan på väg in mot stan kom bakslaget… Jag blev ganska hastigt mycket sämre, städningen i klubbstugan blev av sorten ”se-till-att-få-det-viktigaste-gjort-och-skit-i-resten”, och veckohandlingen genomfördes bara tack vare en detaljerade inköpslista i kombination med att väldigt många (till skillnad från undertecknad) respekterat den där klass-2-varningen och det var ganska folktomt. Fredag kväll och natten till lördag var jag skitdålig, stigande feber och ont i njurarna så jag knappt kunde andas. Akuten började kännas som ett ganska vettigt alternativ. Men lördag morgon var jag förstås bättre. Inte bra, men såpass mycket bättre att jag tyckte det kunde vänta till måndagen med ett läkarbesök. Kanske var det tur att jag fortfarande var långt ifrån frisk när det väl blev måndag, så att jag verkligen kom iväg då. För jodå, jag uppvisade minsann alla 3 indikatorerna på en klassisk UVI: både blod, bakterier och vita blodkroppar i urinen. Och läkaren tappade hakan lite när jag sa att det var drygt två veckor sen det började… Dessutom, under helgen hade det hela spätts på med en ny släng av min ständiga bihåleinflammation, och just denna doktor visade sig vara en som tog just den här detaljen med att den är ständigt återkommande på största allvar. Så förutom antibiotika fick jag special-nässprej som ska användas en hel månad, om jag inte är helt bra sen, eller om det återkommer, ska jag höra av mig, då blir det remiss till specialist och/eller röntgen. För så ska man inte ha det, sa hon.

Nog om detta. Nu är jag någorlunda frisk, om än fortfarande mycket, mycket trött. Som tröst läser jag frökatalogen från Impecta. Och jag vill tamejtusan ha allt! I grönsakslandet vill jag ha lök, purjolök, vitlök, rädisor, sallad (många sorter), västeråsgurka, persilja, sockerärter, rödbetor, morötter, blomkål, vitkål, dill. Ett hörn med kryddörter. Potatis förstås. Kanske majs. Och det vore häftigt att testa meloner, det finns sorter som ska klara frilandsodling här. Och så ska det vara luktärter i kökslandet också. Fråga mig inte varför, men det hade mormor. Luktärter och eterneller. Tomater längs garageväggen. Ettåriga blommor har jag hittat minst 30 sorter som jag bara måste ha. Och perenner… jo, för att fröså perennerna blir ju både mycket billigare och roligare än att köpa plantor. Oändligt mycket fler sorter finns det att välja på också.

Ett par gånger har jag varit på väg att börja fylla i en beställning. Men hejdat mig. Jag måste begränsa mig. För det första kan jag inte anlägga rabatter hur och var som helst så länge renovering pågår. För det andra vet jag inte än hur mycket alla stora ekar och tallar tar av solljuset under sommaren. För det tredje finns en gammal överväxt perennrabatt, och det vore kanske smart att se vad den har att bjuda på, och vad det går att göra av den innan jag gör nya. För det fjärde (och det viktigaste) säger erfarenheten att risken är överhängande stor att jag kommer att tröttna ganska snart om jag låter trädgårdsprojektet växa sig för stort.

Nej. Jag får hålla mig till kökslandet i år, till den yta jag tänkt. Det och tomaterna och kanske några krukor med sommarblommor. Och verkligen verkligen tänka över vad jag allra helst vill ha, som ryms inom de begränsningarna.

Lördagsnöje 1: Handbollsmatchen. Ja, första halvlek var ett riktigt nöje, Sveriges nivå var som på Bengan-boys-tiden, spelarna flög fram, allt gick i mål, försvaret fungerade och åkte det ändå igenom något skott från polackerna stod målvakten där som en vägg. 20-9 i halvtid. Nästan så jag tänkte strunta i att se andra halvlek och åka in till stan och veckohandla som jag varit på väg att göra hela dan. Men jag stannade i soffan. Andra halvlek blev ett nöje av mera tvivelaktigt slag. Bedrövligt. Vi pratar inte mer om det.

Lördagsnöje 2: Veckohandla. Eftersom jag för en gångs skull åstadkommit en veckomatsedel och skrivit en ordentlig lista (som jag dessutom kommit ihåg att ta med mig) så var det om inte ett nöje, så åtminstone ganska okej att ta itu med detta. Trots den något udda tidpunkten. Den något udda tidpunkten, efter 18 en lördagkväll var förresten ur folktäthetssynpunkt ganska utmärkt. Men att sedan köra hem… Snöyra som hette duga, vilket gav en sikt som begränsade sig till ca 15 meter framåt och dessutom slasksträngar på vägen som orsakade vattenplaning trots krypfart. När jag svängt av från E22:an för den sista halvmilen var det inte slask som gällde, där var vägen vit och hal istället. Och lika mycket snöyra. Den bilfärden var långt ifrån ett nöje.

Lördagsnöje 3: Det sägs ju att omväxling förnöjer, och det var många år sen jag hade urinvägsinfektion sist. Så det var ju en omväxling till alla bihålediton. Likförbaskat känns underhållningsvärdet ganska begränsat. Och eftersom symptomen inte visade sig före veckohandlingsfärden, fanns inga huskursingredienser på min inköpslista.

Därmed önskar jag er en god natt och en fortsatt trevlig helg.