lenas egna

Jag hade räknat med en kväll i ensamhet med ohämmat frosseri, och hade laddat upp med både en extraordinär kladdkaka och en stor påse jordnötsringar, att intas framför Robinson (ihop med frosseri ska det inte vara nån kvalitets-TV, nämligen). Det sprack redan från början, eftersom A kom hem så sent att matlagningen störde ut inledningen av Robinson, och sedan visade det sig att han och Karlsson (en heeelt annan Karlsson, Lotta) inte bara ville bli hämtade från festandet mitt i natten som jag redan lovat, utan även ha skjuts dit. Så när jag kom hem återstod bara utröstningen i Robinson.

Jag slevade (ja, slevade är rätt ord, kladdkakan blev nämligen så kladdig att den knappast kan benämnas kaka) upp en försvarlig bit av kladdkakan och satte mig tillrätta i förhoppning om något lagom underhållande efter Robinson. Star Wars. Star Wars? Nej, vet ni vad. Ett snabbt bläddrande bland kanalerna och jag hittade Solens Rike, och eftersom jag läst boken för många år sedan valde jag den (risken fanns förstås att det skulle finnas högre kvaliteter i filmen än jag förväntat mig av kvällen, men ibland får man offra sig).

Jag tror jag såg sisådär tjugo minuter av filmen, när jag vaknade till var klockan kvart i två. Hundarna hade tydligen gett upp tanken på kvällsrastning och sov djupt. Jag hann precis lagom hälla i mig en kopp mikrat kaffe och vakna till lite, när A ringde. Hundarna fick följa med och kissa på väg till bilen och var nog ganska oförstående över den nattliga bilturen. En halvtimme senare var vi hemma igen, A hade vinglat i säng och jag var pin klarvaken. Det kändes verkligen inte som någon idé att gå och lägga sig, så jag satte mig vid datorn och grejade med Sandras tema ett tag (hon blir ju aldrig nöjd, men nu tror jag att jag greppat vad hon vill ha, så nu gör jag temat själv istället för att välja ett färdigt). ”Ett tag” visade sig bli några timmar, och klockan var över fem när jag la mig.

Jag var fortfarande inte särskilt sömnig, och jag tänkte att om jag somnar till så småningom, så kommer jag utan vidare att sova till mitt på dagen, och eftersom jag inte kunde räkna med att A skulle vakna som vanligt, satte jag klockan på ringning vid åtta. Det var nog bra, för jag somnade inte förrän efter halv åtta, och när klockan ringde hade jag lätt kunnat sova vidare. Men disciplinerad som man är *host* så klev jag ju upp…

Nu har även A vaknat. Han säger att han inte mår nåt vidare, men det märks just inte på honom. Orättvist är vad det är. Hade jag varit så onykter som han var igår, så hade jag blivit sängliggande ett dygn allraminst.