lenas egna

Så var jag hemma igen. Jag blev varm i hjärtat när tåget gled in på perrongen i Kalmar och jag såg Anders sitta på en bänk och vänta - med Monsterhunden stillsamt liggande bredvid fötterna! Jag funderade en kort stund på om han drogat hunden eller om Monster kanske blivit plötsligt vuxen och mogen medan jag varit borta i fyra dygn. Men ordningen var återställd så snart Monster fått syn på mig och han var den vanliga vilda, galna och glada hunden igen. Men faktum är att han tar sig - han kan faktiskt koppla av emellanåt även i ovana och stimmiga miljöer.

Helgen var ju både bra och mindre bra. Roligt att komma till S&A och få se de sju små krypen. Roligt med Tvååkersutställningen där vi hade en himla tur med vädret och allt flöt på som det skulle i vår ring båda dagarna. Men så kom ju det sorgliga att de sju små krypen decimerades till en skara på sex… Visst är det sånt som händer, och visst är det inte alls särskilt ovanligt, och visst var det ju ändå bra att det inte var någon smittsam sak som skulle drabba hela kullen, och inte heller något ärftligt man behöver oroa sig för, och visst var det bra att det hände nu och inte senare… Men likförbaskat himla sorgligt. Jag var stöttande (eller krassa och hårda?) mamman medan jag var där, nu rinner tårarna i efterhand istället.

Men de återstående sex är så fina, och väldigt pigga och framåt allihop! Jag har förstås en favorit, en liten Gangster. Men det ska inte bli nån Gangster här än på flera år. Men tänk om det finns nån valpspekulant i Kalmar som vill ha en lite red-merle-hane med världens roligaste svans? Önska kan man ju alltid.

Hemma igen var det iaf bara att kasta sig över en ny buggrapport, som faktiskt visade sig inte vara nån bugg, snarare en misstolkning, så det ska förhoppningsvis inte vara alltför svårt att åtgärda. Jag har ju som bekant annat som behöver bli klart också.

Det kom ett sms från Sandra redan tidigt i morse. “Idag är nog dagen D!” (Jag skulle förstås kalla det dagen V. V som i valpar.) Ett telefonsamtal senare var vi ganska överens om att det Sandra såg som eventuella tecken på förestående valpning, lika gärna, och kanske troligare, kunde tolkas som det-är-jobbigt-att-vara-så-himla-högdräktig-symptom.

Så dagen D var kanske det rätta uttrycket ändå. D som i Dräktig.

Själv tycker jag att jag varit väldigt oföretagsam idag. Men när jag tänker rätt på saken är det inte så farligt med det. Jag har skrivit ett par “besvärliga” mail, såna där som man drar sig för litegrann (och när jag gjrode det kom jag på att jag har ett annat, inte alls besvärligt mail som jag glömt besvara, det ska jag göra efter lunchen som är sen idag), jag har förhandlat fram ett pris på ett jobb (och kanske fegade jag lite för mycket där, men det kanske lönar sig i längden att jag gjorde det), och jag har tagit mig tid att sitta och ta reda på en massa saker som jag måste ta reda på förr eller senare. Det har faktiskt varit idel måstesaker, och det är väl ganska duktigt?

Men i eftermiddag ska det bli mera kreativa sysslor.