lenas egna

Sandra sa ju i förväg att Sam skulle komma med våren, och det blev verkligen vår på riktigt under den här veckan. Det känns ännu mer påtagligt här än där, dessutom.

På vägen hem igår konstaterade jag att isen som fortfarande låg på Hyllsjön när jag passerade förra veckan var helt borta. Och när jag kom närmare kusten var vårbruket igång, traktorer i vägen på vägarna, och gödning som spreds på höstsådden. Härhemma finns det grönt(!) gräs, fullt med krokusar i alla rabatter och blåsipporna i backen bakom garaget har slagit ut i massor.

Dagen började med strålande sol och det kändes då som om det skulle bli en sån där riktig kanondag, men vi var inte så långt in på förmiddagen förrän molnen täckte allt det blåa, och det är istället ganska kyligt. Jag hade ett tag ganska seriösa planer på att ta med båda hundarna till öppna träningen på klubben ikväll, och jag tänker inte skylla på att vädret bara blev halvbra, men min rygg är ond  och inte alls samarbetsvillig. Jag hade ju ont i den sedan jag badade Måns efter hans slaktavfallsrullning i påskveckan, den hade blivit nästan helt ok innan bebis-resan, men efter att ha umgåtts med hård bäddsoffa i sex nätter var den bra mycket sämre igen. Och sedan bilresan hem igår… Mercans pysventilfunktioner som gör att ryggstödet kan modelleras om i en mängd olika varianter hjälpte en stund, men efter halva resan var alla varianter bara obekväma, och eftersom alternativet ligga-på-rygg-med-benen-högt (av begripliga skäl) inte finns så blev jag bara stelare och stelare och ondare och ondare. Och det onda och stela som tidigare suttit enbart i ländryggen går nu därifrån och ända upp i nacken.

Nu ska vi iaf ta oss ut på någon form av längre promenad, antingen blir ryggen bättre eller sämre av det, mycket beroende på hur mycket Monsterhunden (den sk väluppfostrade) tänker rycka i kopplet. Så får vi se sen… det vore roligt att komma iväg, men är jag för stel och har för ont blir det ingen bra träning av det hela ändå.

Den är faktiskt här nu, den där våren. Trots att det är flera minusgrader varje natt, och inte så jättevarmt på dagarna heller, så kan man nästan se hur snön smälter. Det finns en massa vårtecken jag skulle kunna fotografera, men tror ni att jag gjort det? Nope. Inte än så länge i alla fall. Det börjar röra på sig litegrann på Dagens Vårtecken, och jag ska försöka bidra jag också imorgon.

Vi var en sväng till IKEA idag. Jag tror nästan att vi slog en sorts rekord i hur lite det kostade att gå ut därifrån… 119 pistoler bara. Egentligen skulle det inte kostat någonting, för A skulle bara in och kolla måtten på olika skåpdörrar, men klädrullar behövde vi kom jag på när vi passerade den korgen, och när vi gick genom köksavdelningen kom A ihåg att vi pratat länge om att vi behövde en ny pepparkvarn, och sen kom vi till sängkläderna och där fanns det påslakanset för 19 (nitton!) kronor. Och det kan åtminstone inte jag bara lämna.

Imorgon ska A jobba igen, efter att ha varit hemma för vård av förkylning i två dagar. Bra, så kanske jag kan få lite mer gjort. Ännu mer än idag, för jag har faktiskt betat av en del på mina listor. Och ändå hunnit med två(!) träningspass med Månsen.

Har varit frånvarande nästan en hel vecka. Delvis giltig frånvaro, men jag erkänner att en hel del av tiden saknar giltiga skäl som att jag inte varit hemma, upptagen med annat viktigt, varit sjuk eller haft problem med dator och/eller uppkoppling. Närå. Men dagarna och kvällarna har liksom ramlat iväg ändå… Jag har pysslat med annat, t ex har jag varit ute massor. Inte förrän våren kom* insåg jag (trots att jag har gnällt enormt över vintern) hur mycket jag egentligen längtat efter den! Ljuset, solen, smältvatten som skvalar, asfalt som kommer fram, fläckarna av bart gräs som plötsligt började synas och blir större för var dag, fåglarnas hysteriska kvittrande… En fördel med riktigt vinter är att man verkligen lägger märke till våren. Jag njuter!

Några dagars datorvila är dessutom rätt skönt då och då. Ibland blir mitt datoranvändande och därmed nätnärvaro så intensivt att jag nästan glömmer bort att jag lever ett liv i verkligheten också. Det kan nog vara bra att jag påminner mig själv om det. Men nu har det förstås samlat sig ett gäng mail som borde ha besvarats i förrgår eller så, och en del annat som ska göras har alltså inte blivit gjort. Nå, nu är datorn påslagen, mailen är nog inte så himla många och frånvaron har gjort att lite inspiration runnit till för resten.

———————————

*Jo, våren har alltså kommit. Det är visserligen minusgrader idag och en iskall vind, men himlen är blå och lite minusgrader kan inte hejda solen från att smälta snö i alla fall. Nu är det vår. Skulle det råka trilla ner mer snö nu, så är det inget som gills. Jag måste försöka få med kameran ut, eller åtminstone mobilen, för nu börjar det bli dags att få liv i Dagens Vårtecken-sidan!

Idag helt plötsligt visade lille monstergrisen att han kanske fattat – åtminstone delvis – vad det där med apportering handlar om egentligen. Jag stod i köket och väntade på att kaffet skulle bli klart, på golvet framför mig satt Monster, och på köksbänken låg apportbocken. Och när jag nu ändå bara stod där så kunde vi väl göra ett nytt försök, tänkte jag. Och sträckte fram apportbocken. Han tog den, jag släppte, han höll fast. Jag sträckte fram handen, sa ”tack” och han släppte. Bara det lilla var ett så enormt framsteg så ni anar inte!

Vi har tragglat detta hur mycket som helst, utan att komma någon vart. Jag har bytt metoder, börjat från början, fått mängder med goda råd och tips och testat dem alla. Vi hade kommit såpass långt att han tog apporten i munnen, men jag fick aldrig till ett riktigt gripande. Han kunde också bära den om jag gav honom den medan vi gick, men så fort jag gjorde en ansats att sträcka fram handen så spottade han ut den. Nu gjorde han alltså i princip en LklI-apportering, utan vidare!?

Jag upprepade det ett par gånger för att kontrollera att det inte bara var ett ”olycksfall”, men det verkade fungera. Jag provade att lägga ner apporten på golvet… Han tog upp den! Och gav mig den i handen! Vi upprepade det också några gånger, sedan skickade jag iväg apportbocken någon meter på golvet. Jaaaa! Tamejtusan! Monster apporterar!

Visst föralldel, han provade med lite diverse trix när apportbocken var en bit ifrån mig och det inte var jag som kontrollerade den. Trampa på den, bära den åt andra hållet, lägga sig ner och tugga lite, tvätta den(!) mycket noggrant osv. Men i nuläget valde jag att inte lägga mig i det, utan låta honom fundera ut själv vad som var mest lönsamt. Och han övergick varje gång till att göra rätt, han t o m sökte upp min hand! Nu hade jag bara torrgodis inom räckhåll, träningen var ju väldigt oplanerad, men med bättre godis tror jag han kommer att välja att göra rätt ganska snabbt, nu när poletten trillat ner.

Vågar man hoppas på att det här verkligen var ett genombrott?

Det har snöat hela dagen, men det är ett lätt och stilla snöfall som inte bygger på något. Och på cykelvägarna är det slaskigt. Tänk att slask kan vara så efterlängtat och nästan trivsamt? Trots konsekvenserna det kommer att föra med sig i form av skitiga hundar och därmed skitiga golv.

Vågar man hoppas på att det är en försiktig inledning på snösmältningen?

Förresten, den där våren gjorde faktiskt ett litet försiktigt försök här idag. Efter den iskalla morgonen med all rimfrost, så steg temperaturen så småningom till ett par plusgrader. Och eftersom solen behagade skina hela dagen, och eftersom den nu såhär i februari faktiskt ger ifrån sig lite värme, så kunde man känna den där härliga vårvintriga känslan mot en södervägg. Och jag hade kanske kunnat leta upp något litet smältvattenflöde eller takdroppande att fotografera, men jag hade inte tid. Jag var fullt upptagen med mitt stylande hela dagen.

Kan vi hoppas på en repris imorgon? Jag tar gärna de kalla nätterna om det blir såna här dagar.

När två träningskompisar av två möjliga har giltiga förhinder, och när termometern visar närmare 20 än 10 minusgrader, ja då är inte jag den som envisas. Träningen igår blev alltså inställd. (Oss emellan så kan jag ju erkänna att jag jublade lite. Eller mycket. Ok då, ganska högljutt.) Köksträningen är jag ändå relativt flitig med. Och vi har tillräckligt med moment som fortfarande går att träna på köksnivå så jag behöver faktiskt inte ha särskilt dåligt samvete.

Vad som däremot inte är inställt är mitt senaste påhitt Dagens Vårtecken. Det skulle starta idag, och så blir det, men det får vänta till kvällen. Jag erkänner att man kan behöva en extremt optimistisk inställning för att kunna hitta några vårtecken idag, men det går. Det är ju en tolkningsfråga det där, vad som är ett vårtecken. Jag hoppas det finns en och annan som känner för att vara med, det känns som om vi behöver all uppmuntran vi kan få på den fronten. Återkom framåt kvällen, så ska ni få en länk.

Det är bra på alla vis att sätta upp mål åt sig själv. Alla andra gör det. Så det är väl bäst att jag också gör det då.

Alltså, mina mål för 2010:

På det personliga planet ska det bli mer ordning och reda och struktur. På typ allting. Det känns tillräckligt ospecifiserat för att vara möjligt. ”Mer” än tidigare bara.

Och hundarna då. Jag har ett enda mål, och det är att under 2010 ska vi tävla, Monster och jag. Mer än så tänker jag inte säga, det känns som en tillräcklig tröskel att ta sig över, bara att komma till start första gången. I vilken gren är osäkert, hur det kommer att gå är ännu mer osäkert, men det ska ske. Helst under första halvåret. Dessutom har Sandra ”bestämt” att han ska göra MT också, så jag måste ta tag i skottillvänjningen.

Carrey får väl mest vara en glad och aktiv pensionär, även om det vore roligt att prova lite mer med agilityn och kanske tävla nån gång. Han känns absolut inte för gammal för det, och det började ju så bra under hösten, men sen kom appellydnadskursen med Monster att krocka och ligga på samma tid som den öppna agilityträningen, och så blev det inget mer… Jag är för osäker för att vilja träna helt på egen hand, och någon kurs som passade oss fanns inte. Vi får se.

För att kunna uppnå det där enda målet med Månsen måste vi nog träna en hel del, misstänker jag. Och eftersom jag upptäckte häromdagen att appellplanen på klubben är skottad, så finns det väl inte så himla mycket att skylla på, eller hur? Jag ska göra en träningsplan, något jag gjort i många upplagor ända sedan han var bebis, men aldrig lyckats fullfölja något vidare bra… Och det där med att fullfölja mina planer ligger väl i mitt personliga mål.

På tal om skottad, och vinter och snö, undrar jag om vi kan komma till en uppgörelse? Nu har vi ju kommit till halva januari, och januari är en skitmånad i vilket fall, så jag tänkte att ni vinterälskare kunde väl få fram till månadsskiftet på er. Om vi andra får ta över sen, men då får det gå fort. Första februari vill vi i så fall ha sol och bortåt 10 plusgrader och lite friska vindar så vi blir av med skiten snabbt. Gärna i kombination med nattfrost, det snabbar på upptorkningen bra. Ska vi säga så?

Tillägg i vinterdealen: förutsättningarna för att ni ska få hela två veckor och tre dagar till, är att vi sedan slipper bakslag. Efter första februari, no more winter! Ok?

Jag fick en förklaring till ansamlingen av fågelskådare. Enligt lokalradion igår hade det siktats en raritet – en dvärgörn tror jag det var. Jag såg ingen dvärgörn vad jag vet, och hade jag gjort det så hade jag ändå inte känt igen den. Men fågelskådare såg jag som sagt.

Här är resten av bilderna från min ölandsutflykt i förrgår. Jag har faktiskt gjort mig besvär med att ta reda på vad blommorna heter, sån expert är jag inte så vad visste vad det var jag fotograferade. Orkidéerna som jag var på jakt efter hittade jag i mängder, och tog för givet att det var Adam och Eva för jag vet att den är vanlig. Men där hade jag fel, det var St Pers nycklar, visade det sig.

[nggallery id=11 descr]

Maj är en månad i min smak. Framför allt vetskapen om att precis hela sommaren är oförbrukad och det är långt till hösten gör maj till kanske den bästa månaden.

Det står en liten bukett liljekonvaljer på köksbordet och luktar gott. Nyss hörde jag den fösta svalan. Jag antar att orkidéerna blommar för fullt på Öland nu. Jag tror det får bli en utflykt över bron en dag i helgen. Kameran och jag. Eventuellt kan A och hundarna få följa med också. Eller också inte.

Starten på mitt nya liv har gått rätt så bra. Helt okej faktiskt. Jag har gjort det jag föresatt mig att göra två dagar i rad. Visserligen har det varit roliga saker jag haft på todo-listan, det underlättar helt klart. Imorgon har jag mer besvärliga grejer att ta itu med. Plus städning. Men jag tror ärligt talat, eller jag vet faktiskt, att jag har mycket lättare att få även de där tråkiga och besvärliga sakerna gjorda när det inte är mörkt och kallt och ruggigt ute. Även om jag är inomhus. Konstigt men sant.

Idag har det förresten varit gräsklippningspremiär här. Och småbjörkarna, de där som står i grus och har grunda rötter, har fått musöron. Och allting växer så det knakar. Men våren har ju baksidor också. Fästingar och löptikar. Jag har fortfarande inte kommit iväg och köpt fästinghalsband *skäms*, men imorgon ska det ske. Löptikarna i grannskapet kan jag inte göra mycket åt, men jag önskar att de kunde bosätta sig på en öde ö nånstans tills det är över. Jag vill ha tillbaka mina trevliga pojkar som för närvarande är helt blockerade och bara dreglar och snörvlar omkring ute, utan att vara det minsta medvetna om att jag försöker bestämma när, åt vilket håll och i vilken hastighet vi ska förflytta oss…