lenas egna

Sandra var liten och satt i vagnen när vi en kall vinterdag passerade Faluån. Det var ett stycke öppet vatten just där och mängder med änder hade samlats. Sandra utbrast: ”Titta mamma! Många pippar!”

Nå. Snön kom som utlovat, men oväder skulle jag väl inte kalla det precis. Kallt blev det däremot, och det är en faslig trafik vid fågelbordet. Jag är nu uppe i 15 arter, och mest för min egen skull följer nu en uppräkning. Jag är faktiskt lite stolt över att jag känt igen så pass många av dem på egen hand.

Talgoxe, blåmes, gulsparv, domherre, gråsparv, stenknäck, kaja, skata och koltrast kunde jag utan vidare. Entita kunde jag också, men förstod inte varför jag kunde just den, så jag fick lov att kolla. Nötväcka, tofsmes, bergfink och snösiska fick jag klura på lite. Idag dök också grönfinken upp, och det var kul eftersom den tydligen minskat mycket.

Men jag skulle vilja ha fler domherrar. Har bara sett två stycken vid ett par enstaka tillfällen. Undrar vad som behövs för att locka fram dem?

Lotta fick för sig att ha en snöfri bild i varje blogginlägg, för att förneka vintern eller nåt. De där snöfria bilderna har hittills varit så inihoppsan somriga, så jag tyckte mest det liknade tortyr. Så jag tänkte jag skulle bojkotta hennes blogg (fast jag läste lite i smyg ändå). Men så hakade Sandra på hennes grej. Och risken finns väl att fler gör det, och jag kan inte bojkotta hur mycket som helst. Dessutom tyckte Lotta att min Vårtecken-sida var tortyr den med. Och min veckans driva är väl om inte tortyr, så i alla fall inte särskilt upplyftande så länge den vägrar smälta.

Så jag ger mig och bidrar med snöfria bilder jag också. Blekinge skärgård maj -04. Jag tror ön heter Tärnö.

Den har inte minskat. Ungarna har tröttnat, ingen har åkt kana eller grävt tunnlar senaste veckan. Ett nytt fluffigt lager på sådär en 15 cm har istället lagt sig ovanpå.

Bilden är tagen igår. Sedan dess har det fallit ytterligare en dm eller så. Dock känner jag mig nästan snuvad på den ruskiga snöstormen som det varnats för i flera dagar. Jag vet inte hur jag är funtad, för trots att jag avskyr vintern, så gillar jag på något sätt oväder? Om jag rannsakar mig själv ordentligt, så är det nog egentligen kylan som jag avskyr mest. Kylan och så mörkret. Snön är mig nog mera likgiltig, så länge den inte ställer till rent praktiska problem (bor man i lägenhet behöver man t ex inte bekymra sig om snöskottning, men snön är helt klart ett problem när det gäller spårträning). Och lika lite som någon annan gillar jag slask och skitiga hundar, så visst föralldel, snön har sina fördelar. Det är bara det att ju mer snö nu, desto längre slaskperiod sen, så jag tror inte det blir någon vinst med den ändå.

Men oväder alltså. Jag är av någon anledning fascinerad av alla sorters oväder, rejäla åskväder, stormar, skyfall. Inte att vara ute i, men att betrakta. Och nu skulle vi alltså få en ordentlig snöstorm, klass 2-varning var utfärdad, och jag var beredd. Vad blev det? Lite fjantigt snöfall! Så vindstilla som vi haft idag vet jag inte om vi haft på hela vintern, och visserligen snöade det rätt så tätt på förmiddagen, men sedan slutade det helt. Jag har förstått att ovädret nog blev ungefär så häftigt som det varnats för, men det smet förbi oss på något sätt.

Istället har vi haft en halv plusgrad idag, och när den blöta snön väl slutat falla var det rentav ganska behagligt ute. Allting är ju relativt, så efter flera veckor med många minusgrader kändes det plötsligt som om det kan bli en vår i år också.

Det har åkts kana på den. Det har grävts tunnlar i den. Och visst ser det ut som om en flodhästskulptur är på väg att växa fram på toppen? Men den har inte krympt. Möjligen minskat lite på höjden och istället ökat i omfång pga den intensiva nötningen av barnoveraller. Och så har den fått lite ny snö på sig, bara så man kan se att den gamla var rätt smutsig.

Jag har börjat sätta en ära i att fotografera utan blixt, så länge det bara är möjligt. Jag har liksom fått för mig att det är ”finare”. Ibland funkar det bra, ibland, särskilt när jag försöker fota hundarna, blir det suddigt. Dåligt ljus kräver att motivet håller sig stilla, och det gör dom sällan… Men ibland kan en suddig bild vara väl så bra som en skarp. Den fångar ofta personligheten på ett annat sätt. Tycker jag i alla fall. Om inte annat så låter det som en rätt ok ursäkt.

Förresten, den där våren gjorde faktiskt ett litet försiktigt försök här idag. Efter den iskalla morgonen med all rimfrost, så steg temperaturen så småningom till ett par plusgrader. Och eftersom solen behagade skina hela dagen, och eftersom den nu såhär i februari faktiskt ger ifrån sig lite värme, så kunde man känna den där härliga vårvintriga känslan mot en södervägg. Och jag hade kanske kunnat leta upp något litet smältvattenflöde eller takdroppande att fotografera, men jag hade inte tid. Jag var fullt upptagen med mitt stylande hela dagen.

Kan vi hoppas på en repris imorgon? Jag tar gärna de kalla nätterna om det blir såna här dagar.

Nej, det ser verkligen inte ut att bli några vårbilder idag heller. Nu har vi återgått till tvåsiffriga minusgrader, och det har varit tät dimma inatt, så om man nu inte tyckte att det var tillräckligt med all snö, så har ett tjockt lager rimfrost lagt sig över allting också. Som julkort betraktat är det väl snyggt, men nu är det faktiskt februari!

När två träningskompisar av två möjliga har giltiga förhinder, och när termometern visar närmare 20 än 10 minusgrader, ja då är inte jag den som envisas. Träningen igår blev alltså inställd. (Oss emellan så kan jag ju erkänna att jag jublade lite. Eller mycket. Ok då, ganska högljutt.) Köksträningen är jag ändå relativt flitig med. Och vi har tillräckligt med moment som fortfarande går att träna på köksnivå så jag behöver faktiskt inte ha särskilt dåligt samvete.

Vad som däremot inte är inställt är mitt senaste påhitt Dagens Vårtecken. Det skulle starta idag, och så blir det, men det får vänta till kvällen. Jag erkänner att man kan behöva en extremt optimistisk inställning för att kunna hitta några vårtecken idag, men det går. Det är ju en tolkningsfråga det där, vad som är ett vårtecken. Jag hoppas det finns en och annan som känner för att vara med, det känns som om vi behöver all uppmuntran vi kan få på den fronten. Återkom framåt kvällen, så ska ni få en länk.

Det är bra på alla vis att sätta upp mål åt sig själv. Alla andra gör det. Så det är väl bäst att jag också gör det då.

Alltså, mina mål för 2010:

På det personliga planet ska det bli mer ordning och reda och struktur. På typ allting. Det känns tillräckligt ospecifiserat för att vara möjligt. ”Mer” än tidigare bara.

Och hundarna då. Jag har ett enda mål, och det är att under 2010 ska vi tävla, Monster och jag. Mer än så tänker jag inte säga, det känns som en tillräcklig tröskel att ta sig över, bara att komma till start första gången. I vilken gren är osäkert, hur det kommer att gå är ännu mer osäkert, men det ska ske. Helst under första halvåret. Dessutom har Sandra ”bestämt” att han ska göra MT också, så jag måste ta tag i skottillvänjningen.

Carrey får väl mest vara en glad och aktiv pensionär, även om det vore roligt att prova lite mer med agilityn och kanske tävla nån gång. Han känns absolut inte för gammal för det, och det började ju så bra under hösten, men sen kom appellydnadskursen med Monster att krocka och ligga på samma tid som den öppna agilityträningen, och så blev det inget mer… Jag är för osäker för att vilja träna helt på egen hand, och någon kurs som passade oss fanns inte. Vi får se.

För att kunna uppnå det där enda målet med Månsen måste vi nog träna en hel del, misstänker jag. Och eftersom jag upptäckte häromdagen att appellplanen på klubben är skottad, så finns det väl inte så himla mycket att skylla på, eller hur? Jag ska göra en träningsplan, något jag gjort i många upplagor ända sedan han var bebis, men aldrig lyckats fullfölja något vidare bra… Och det där med att fullfölja mina planer ligger väl i mitt personliga mål.

På tal om skottad, och vinter och snö, undrar jag om vi kan komma till en uppgörelse? Nu har vi ju kommit till halva januari, och januari är en skitmånad i vilket fall, så jag tänkte att ni vinterälskare kunde väl få fram till månadsskiftet på er. Om vi andra får ta över sen, men då får det gå fort. Första februari vill vi i så fall ha sol och bortåt 10 plusgrader och lite friska vindar så vi blir av med skiten snabbt. Gärna i kombination med nattfrost, det snabbar på upptorkningen bra. Ska vi säga så?

Tillägg i vinterdealen: förutsättningarna för att ni ska få hela två veckor och tre dagar till, är att vi sedan slipper bakslag. Efter första februari, no more winter! Ok?

…vart jag tagit vägen, så är jag här. Men jag har tydligen fått jordens mest envisa förkyling, som har hållit i sig hur länge som helst nu. Så fort jag tycker att den börjar ge med sig och att jag börjar bli piggare igen, så tar den nya tag och jag återgår till tidigare tillstånd av snorighet, sprängande bihålor och en närmast total orkeslöshet. Så det är inte bara bloggen som blivit försummad, det har i stort sett allting annat också blivit.

Så var det den här extremt omänskliga kylan också. Den kan ju ta knäcken på vem som helst. I varje fall tar den knäcken på mig. I söndags skulle jag gå en promenad med hundarna, det var ju så vacket vinterväder, gubevars. Promenaden blev betydligt kortare än jag tänkt, dels pga att hundarna var mer än lovligt jobbiga (det var då jag kom på att deras jobbighet som gradvis ökat troligen berodde på att jag gått samma vända varje dag sedan snön kom, och att den vändan utmynnar i lösspringade på Karlssons Äng, så båda hundarna hade nu drabbats av en alldeles för hög förväntan för att kunna hålla sig i skinnet), dels på att jag började frysa om fingrarna nåt alldeles infernaliskt redan efter några minuter. Innan jag var hemma igen värkte fingrarna så jag knappt kunde hålla tårarna tillbaka, och väl inne, när upptiningen börjat, då kunde jag inte det längre. I en kvart satt jag på toa och tjöt som en barnunge med fingrarna i ljummet vatten. Fy för den lede, vad ont det gjorde! Visst hade jag väl kunnat satt på mig bättre på händerna, men jag måste ju kunna hantera kopplen också!

Sandra tyckte att jag skulle ta med mig kameran ut i vintervädret, men jag fattar inte hur jag skulle kunna hantera den? Jag vägrar t o m att plocka upp bajs när det är så här jädra kallt som det varit.

16 minusgrader blev vår bottennotering. Och visst, jag veeet, det har varit mycket kallare på andra håll, och på många håll är det alldeles normalt i flera månader, men jag skiter i såna jämförelser. Grejen för mig är ju hur kallt jag upplever att det är, och jag upplever det som fullständigt omänskligt vedervärdigt. Idag har kylan gett med sig en del, det är väl ”bara” några enstaka grader nu, å andra sidan ska vi visst ha en ny omgång blåst och kratigt snöfall över oss igen redan i eftermiddag…

Nu ska jag snyta mig och gå och grava en lax.

För tillfället skiner solen över all snö, och det är ett par minusgrader. Det är så himla snyggt så. Och fönstren är tillräckligt rena för att jag ska kunna titta på prakten inifrån. Några fler fördelar med vintervädret än att det är snyggt att se på kan jag inte komma på… Ute är det ju ett elände att ta sig fram utan personskador, och kallt så fingrarna blir som isglassar trots dubbla vantar. De där två minusgraderna känns som åtta (och det är ingen gissning, jag har en liten väderwidget på skärmen som påstår det) tack vare den envisa nordosten. Ändå är det tydligen som bäst just nu, det påstås att det ska mulna på, blåsa upp och komma en massa mer snö frampå eftermiddagen, så det är väl lika bra att jag försöker ta mig ut nu.

Om man nu ska försöka se något positivt i det hela, så tycker i alla fall hundarna att det är fasligt roligt. Ja, och så är dom ju lika rena när vi kommer in som innan vi gick ut, och det är ju rätt skönt särskilt nu när dom fortfarande är utställningsfräscha. (På tal om det, tack för gratulationer om utställningsframgångarna! För den som inte har koll på hur det gick , har Sandra rapporterat utförligt här och här.)

Avslutningstävlingen som vi skulle ha i måndags, blev redan förra veckan uppskjuten en vecka. I måndags, när jag verkligen inte mådde bra, tyckte jag det passade utmärkt. ”En hel vecka till att träna på”, tänkte jag dessutom. I tisdags anföll vintern. Jag vet inte vad som händer på måndag, men kylan och därmed snön ska ju stanna så det där med tävling känns ju lite främmande…?