Visst är det väl lite konstigt, när man har som mest att göra är det som mest man vill göra. Alltså mer än man hinner med om ni fattar vad jag menar. Iaf är jag i det läget just nu. Jobbet tar förstås upp massor med tid. Det handlar inte om 40-timmars-veckor precis. Så är jag i slutfasen med SASK-sidan, men eftersom jag inte kan prioritera den så blir den slutspurten väldigt långdragen. För att ändå vara så effektiv som möjligt så kör jag taktiken att koncentrera mig hårt på jobbet minst 10 timmar om dagen i kanske fem dagar, för att sedan kunna koppla bort det några dagar och istället koncentrera mig på det andra. För om jag skulle jobba 8 timmar om dagen och sedan när allt annat nödvändigt är avklarat sätta mig med SASK-sajten i nån timme på kvällen blir meningslöst.

Men när jag då har så här fullt upp kommer jag på mer och mer andra saker som jag vill göra, sen när jag får tid… Som det kliar i fingrarna att få sätta igång med. (Kan man inte få sådär en sex timmar mer per dygn och två dagar mer per vecka, jag skulle behöva det?)  Kanske beror det lite på att det är roliga saker jag gör, att det inspirerar. Jag vill ta itu med (och det är verkligen något som behövs, det var jättelänge sen sist) bloggarna och uppgradera dom. Jag ligger efter säkert minst sex-sju versioner eller så, inte bra. Det är min, Sandras , Bettans båda , själva smuligt.com och så Lingotto D’oro . 6 bloggar där en jädra massa kan gå fel när man väntat så länge. Huvva. Och så vill Sandra ha nytt utseende på sin, och det vill jag också! Bettan är mera förnöjsam som det verkar, hon har åtminstone inte sagt något. Och så har jag lite andra planer och projekt som jag vill testa. Både för egen del, för smuligt, lite för SASK, och så ett par förslag till jobbet.

Hörs det att jag trivs väldigt bra med tillvaron just nu?

Ja, så har jag ju tränings- och tävlingsplaner också. Som just nu inte är så mycket mer än bara planer. Det jag tränar allra mest (och nästan enbart) med Monster just nu är kontakt. Kontakt kontakt kontakt. Och lite mer kontakt. Han är en självständig herre ska ni veta, och jag tror att varenda gnutta kontakt nu blir till nytta senare. Och han är jätteduktig, kan gå långa sträckor ute med fin kontakt, tar ofta spontant kontakt, ibland även när vi möter cyklister och andra hundar. Dock inte när vi möter barn, det är för tillfället det roligaste som finns. Inne tränar vi i småstunder lite enkla saker som sitt och ligg (ligg har han kunnat, men för tillfället är det borta, han har ingen som helst aning om vad det betyder), sättande i position och lite “stå fint”. Och vi tränar target (det har han fattat bra!) och försöker oss på ett och annat tricks. Det är ju hela fyra månader kvar innan Monster blir tio månader, på den tiden hinner man väl lätt lära in LklI-momenten?

Nu ska jag sova, jag kan INTE sitta uppe till bortåt två varenda natt, inte när jag stiger upp före sex om morgnarna. Inte varje natt.

Man kan inte precis säga att jag blev inspirerad eller peppad till lydnadsträning efter vår tävlingsdebut. Snarare tvärtom. Jag känner mig så osäker på mig själv, tycker att det mest blir fel. Precis som om Carrey känner det på sig, och försöker uppmuntra mig, går han frivilligt fot med alldeles utmärkt kontakt och position jätteofta och långa sträckor nu. Han blir förstås belönad för det, men det är allt som varit i träningsväg.

Spårträningen har ju också legat nere sen jag började “hårdsatsningen” på lydnaden. Men det är tur att vi har en husse i huset som driver på oss (läs: mig) ibland. I måndags sa han att vi kunde åka ut direkt när han kom från jobbet nästa kväll (igår alltså). Lite halvhjärtat svarade jag ja. Sen när vädret var som det var igår, med ideliga och plötsliga regnskurar, ringde jag honom på eftermiddagen och försökte avstyra det hela. Han svarade bara att “vi får se när jag kommer hem hur vi gör”. När han kom var en regnskur just avklarad, och det ljusnade lite, så jag hade inte en chans att spjärna emot längre. A kastade i sig en kopp kaffe, drog på mc-kläderna och gav sig väg, försedd med snitslar, spårpinnar och ett grisöra.

Så det var bara för mig att lasta ryggsäcken med sele och lina, vatten och senap. Och sen tog jag svängen förbi Konsum och köpte en engångsgrill, korv och bröd. Ute i skogen hann jag precis tända grillen tills A kom tillbaka från spåret, och så var det lagom att grilla korvar och äta medan det fick ligga till sig. Carrey tyckte nog det var mycket dumt med korvar som låg nästan på marken, och som  inte fick ta. Han fick inte ens smaka! Han skulle ju få jobba sig till sin korv, men förklara det för en sugen aussie, som blivit van vid att husse delar med sig av i stort sett allting! Eftersom han är en både fräck och förslagen tjuv, bevakade vi korvarna väldigt noga, vilket han insåg och snabbt som ögat snodde ett korvbröd istället!

Spåret gick som en dans. Första pinnen missade han, men den hade visst legat mitt i en vinkel, och där tar vi som bekant oftast genvägar… Men resten gick kanon, raskt tempo och ordentligt drag i linan. Sådär så att jag faktiskt kunde känna när han var säker på spåret och när han tillfälligtvis var lite lost. Ett par gånger hann han springa förbi pinnarna innan han fick vittring på dom, men stannade då tvärt upp och letade intensivt tills han hittade dom. Och när han kom utanför spåret bromsade han och letade sig rätt igen, helt på egen hand utan att jag hjälpte till ett dugg! Så himla skönt, nu kanske jag kan bli lite inspirerad till det åtminstone! Tack och lov för A, som sparkar mig i baken ibland!

Jag tog ett par bilder också som jag tror blev ganska bra (man kan posera snyggt om man bevakar husses grillkorvsätande). Men kameran blev visst kvar i bilen och den har A till jobbet idag.

Idag regnar det. Dvs det gjorde nyss. När jag var ute. Det var väl märkligt vilken förmåga jag har att pricka in regnskurarna! Det regnade inte när jag gick ut, för då hade jag ju åtminstone varit klädd för det. Men sen regnade det. Och sen regnade det lite mer. Och sen ännu mer. Väldigt mycket. Jag blev väldigt mycket blöt… Sen hade vi väl inte varit inne mer än fem minuter så tvärslutade regnandet.

Igår kväll hände det som jag väntat på…. Aussiesidan börjar närma sig ganska färdigt skick, och jag veeeet att jag borde kollat den i IE oftare under arbetets gång men… Nu gjorde jag det iaf. Jag behöver inte säga så mycket mer va? Kan man inte bestämma att alla medlemmar måste använda Firefox?

Nu är det banne mig inte aprilväder, nu är det sommarväder. Och här sitter jag… Men det flyter på, nu har jag kommit så långt att jag börjat samla ihop själva sidmaterialet. Sen återstår att göra layouten. Och så rysaren: kolla så att det funkar i IE. Även i IE 6 den här gången… Kanske, kanske är jag någorlunda klar till helgen. Visserligen kommer jag hela tiden på nya grejer att göra men jag måste nog sortera bort sånt som kan vänta till senare. Nånstans måste man sätta en gräns, annars kan jag hålla på till jul utan att ha något att presentera.

Jag kom faktiskt ihåg ända till kvällen att det var tisdag i förrgår, och kom iväg på träning. Det gick rätt hyfsat, men det var varmt och jag märkte på Carrey att han behövde vätskepaus efter en stund. Men den fjolliga hunden vägrade dricka ur plastbunken som stod under vattenkranen och våran vattenskål stod hemma i garaget. Fjomphund! Visserligen var väl inte bunken sådär jättefräsch, men när tungan hänger neråt famtassarna till borde det väl duga ändå? Att dricka ur sumpiga diken och gyttjiga traktorspår i skogen går ju utmärkt! Och att dricka direkt ur kranen är inte heller hans grej…

Så han blev trött fortare än jag tänkt mig… Vi slog oss ner och tittade på andra en stund. Bl a en karl med en kelpie, som tränade på samma moment som vi. Och nu är jag inte så kaxig längre. Kelpien gjorde allt med en snabbhet och en exakthet som vi är mil ifrån. Hmpf. Just då kändes det som om vi bara kan få på sin höjd en femma på vartenda moment, men riktigt så illa är det nog inte. Och jag har bestämt mig för att jag inte ska åka till Nybro för att titta på tävlingen där. Jag hade tänkt det först, men det är nog bättre att jag har mitt självförtroende på topp, även om det är högre än vi gör skäl för.

Ett meddelande till Agnetha: Jag har faktiskt inte tid att lära mig latin just nu, retsamma mänska!

Jag har visst glömt bort att blogga, jag är lite upptagen med annat… Jag webbar i sort sett all min vakna tid (och lite i sömnen också) och sticker emellan med korta lydnadpass.

Just nu är det nästan enbart projekt “snabba lägganden i alla situationer och på alla avstånd” vi lägger krut på. Får jag till det så höjer det ju poängen både i fjärren, inkallningen och rutan, så det är nog värt. Vi gör det mycket under lek, då går det som snabbast, men det ger mig träningsvärk. På nära håll går det jättebra, men jag vet inte riktigt hur jag ska få till den där snabbheten på avstånd. Och jag måste snart ta bort mina hjälper (bara drygt två veckor kvar nu!) i form av att jag slänger mig i backen själv. Tänk om jag kunde få till ett sånt läggande som jag hade på gamla Peggy! Men den träningsmetoden tänker jag inte använda, den funkar nog inte på Carrey, det krävs en Peggy som hade ett psyke av sten och självförtroende som en elefant.

Idag blir det lite mindre webbande. Jag kan iaf inte sitta hela kvällen också. Min lillpojke fyller 23 år(och hur gick det till??), och bjuder på smörgåstårta minsann. Eftersom jag helt säkert vet att han inte läser här kan jag avslöja att han ska få gardiner av oss. Och blommor, det tycker visserligen han själv är onödiga detaljer i ett hem, men det måste han ju ha. Eftersom jag inte har nån koll på favoritfärg tog jag syrrans, och köpe roooosa. Blommor alltså, gardinerna är svarta med guld, inget tjejiga alls.

Så. Nu har jag bloggat, nu kan jag återgå till webbandet. Jag vill snart ha ett synligt resultat av mitt arbete, jag tror folk förväntar sig det också, men det återstår en hel del än.

Jag webbar intensivt den här påskhelgen. Väldigt intensivt. Precis som vanligt med ett nytt projekt, så går jag in i det så fullständigt att jag glömmer bort allt annat. Men idag tyckte A att det var dags för ett break, och bestämde att både jag och Carrey behövde komma ut i skogen. Det hade han visserligen  rätt i, men jag var ändå ganska motvillig till att börja med. Svårt att släppa tankarna på databasstrukturer och sånt… Men vi kom iväg, och tur var väl det!

Vi la varsitt spår, ganska raka och runt 300 meter vardera. Tätt med apporter och nästan  överdrivet snitslade,  det skulle inte finnas minsta tvekan om var spåren gick var min tanke. Medan spåren låg till sig lite tränade jag lite ruta. Jag hade tagit med både targetmatta och koner, men började med enbart targeten. Jag har testat med den utomhus en gång tidigare, och det verkar som om Carrey av någon anledning är mer motiverad att välja just att springa till den när vi är ute än inne i köket, han klarar längre avstånd och tvekar mindre. (Öht går det ofta bättre utomhus med honom, just dom där raderna “i läroboken” om att man ska börja inne utan störning tror jag inte han har läst). Det gick jättebra nu också. Jag belönade med leksak istället för godis för första gången, kanske även det gjorde att jag kunde få ut avståndet, kongen kan jag slänga över huvudet på honom, godis måste han komma och hämta. (Här är förresten min usla kastteknik kanske en fördel, han kan aldrig vara säker på var kongen hamnar, så det är lika bra att stå still och vänta…).

Efter lite fika tog vi mitt spår. Det gick faktiskt riktigt skapligt. Under en sträcka på kanske 30-40 meter var Carrey ordentligt ur spår och missade därmed en pinne, men jag tänkte att jag ska bete mig som om jag inte visste var spåret gick och se vad som hände, så jag följde snällt med så länge han såg ut som om han spårade. När Carrey till slut insåg att han inte hade något spår i näsan och lyfte på huvudet, vinklade han av och kaske av en ren händelse kom han rätt nästan på en gång igen. Sedan var han ordentligt koncenterad, slog visserligen en hel del, men med tanke på att spåret inte legat mer än kanske en dryg halvtimme, och det var riktigt spraktorrt på marken där var det kanske naturligt. Han höll iaf spåret och tog alla återstående pinnar, och jag var helnöjd.

Tillbaka vid bilen tränade vi mer ruta. Carrey har ju enligt uppgift kunnat det här momentet tidigare, men verkade ha tappat det mesta av det, han visade bara att han möjligen hade en svag aning om vad det gällde är jag tog över honom. Pga av det, och pga momentet ändrats lite, har jag tränat det från allra första grunden. Nu tog jag fram konerna för första gången och la targetmattan i mitten. Och tamejtusan, det verkar som om kombinationen av min kanske inte allför flitiga, men ändå någorlunda ihärdiga springa-till-musmatta-träning, och åsynen av konerna gjorde att något klickade till därinne i det rödvita huvuet. Efter två skall (frustration över att jag bara står där med kongen och inte gör något) och några sekunders funderande satte han iväg till rutan. Den gamla inlärningen satt tydligen i muskelminnet, för han rundade den vänstra konen som om rutan legat på diagonalen, hamnade i rutan och vände sig om. Klockrent! Vi upprepade några gånger och det gick bättre och bättre, jag kunde kommendera både “stanna” och “ligg” och alltihop bara funkar! Han envisas med att runda konen, men det verkar som om han tar den vänstra konen från vänster (utifrån alltså) varje gång, och då tänker jag inte försöka göra något åt det. Så länge han inte tar den högra hamnar han perfekt ändå. Targetmattan kan jag antagligen ta bort, jag tror han glömde bort den när han kom på vad konerna är till för.

I min senaste tävlingskalkyl räknade jag ut att det skulle räcka med en femma på rutan för ett förstapris, så…. Tja, nu har vi ju en teoretisk chans! Det kräver dock att vi inte nollar ett enda moment, så teoretiskt är det i allra högsta grad. Men det kändes som en verklig milstolpe att nå den där teoretiska gränsen.

Lite mera kaffe, så tog vi hussespåret. Och det gick alldeles strålande! Carrey var mycket koncentrerad och motiverad att hålla spåret och ta sig fram. Särskilt positivt var det att han faktiskt direkt var medveten om när han tappat spåret, och visade det. Tvärnit och så en liten lov, tills spåret fanns i näsan igen och så vidare med full fart. Vid ett tillfälle vid en sån här lov blev linan insnodd i en buske, så jag fick lov att ta loss linan från selen och dra den genom busken, och då var det knappt jag klarade av att hålla Carrey, då hade han ju hittat spåret igen och hade bråttom att komma vidare… Det här spåret hade legat bra mycket längre, och var i ganska blöt (bitvis väldigt blöt!) terräng, och förutom de små tappterna där han alltså helt på egen hand hittade rätt igen precis på en gång, gick han helt perfekt och plockade varenda pinne! Jag är sååå nöjd även med spåren idag. Det kanske inte var någon milstolpe lika mycket som att det var ett kvitto på att jag ökat svårighetsgrad för fort tidigare och gjort rätt i att backa tillbaka. Och jag tror att Carreys största svårigheter ligger i vinklarna, varken knepig terräng och olika sorters underlag verkar han lösa. Uthålligheten för längre spår är nog inte heller något problem. Det är vinklarna. Så det får jag fundera vidare på hur jag ska träna.

Vilken tur att Anders fick ut mig i skogen, en sån himla bra dag det blev! Nu kan jag dessutom ägna mig åt webberiet utan dålig samvete.

Igår blev det alltså officiellt. Jag är utnämnd till ny webmaster för aussieklubben . Det kommer mest av allt bli en balansgång mellan att ägna sig åt presentationslagret, det som besökare och medlemmar ser och där det finns mycket synpunkter (många mycket vettiga) om hur det borde vara, och modellen bakom, både databasen och programkoden. Där är mycket gjort av min företrädare, men det behövs ytterligare en hel del för att få allt flyta smidigt.

Det var roligt att se Sandras reaktion igår. Den blev precis som förväntat

Jag fick ihop den där pluginen jag tänkte, nu har jag länkkategorierna sorterade efter eget tycke. Faktum är att avsaknaden av den funktionen diskuteras en hel del, och det förekommer en hel del tips om olika “fulhack” för hur man ska komma runt begränsningen. Från själva WP Codex länkas det t ex till ett ställe som beskriver hur man kan ändra direkt inne i databasen! Det är väl nästan det sista jag tycker att man ska behöva ta till. Och det var inte ens särskilt svårt att skriva den här koden…

Nu har jag faktiskt gjort två fullt fungerande plugins och flera teman, kanske dags att göra en särskild sida för sånt och offentliggöra det hela?

Det är ju bra för egot om inte annat…

Men just nu ska jag faktiskt ta Carrey och ge mig ut i skogen. Det är ett alldeles strålande väder!

Jag är nog lite kär i WP. Hela kodpaketet är ett skolboksexemplar, med väl inkapslade och avgränsade metoder och genomtänkta interface. Men givetvis är det inte helt perfekt, man har inte under utvecklingen riktigt lyckats förutse alla tänkbara saker som en användare kan vilja ha varianter på. En användare som jag t ex. Nu har jag nästan blivit besatt av att hitta grejer som utvecklarna inte tänkt på, och det heller inte redan finns nån (enligt mig) bra plugin för, och så måste jag skriva en egen. Det senaste jag kommit på att jag vill göra är att sortera länkkategorierna. Sortera själva länkarna inom varje kategori går redan, det finns många olika sorteringsalternativ, men när det gäller kategorierna kan man bara sortera på nam eller ID. Så kan man ju inte ha det.

Men nu var det den där tårtan i första hand… *suck*

Här är den, min nördiga design. Jag tror den är rätt nördig iaf. Allt jox jag proppat in i högerkolumnerna (och det kan bli ännu er, akta er!) höjer nördfaktorn väsentligt, mer än bilden på Carrey däruppe i vänstra hörnet eventuellt sänker den. Annars tycker jag nog egentligen att det är rätt snyggt med bara gråtoner,  och jag är himla nöjd med att jag fick layouten dit jag ville (det där med tre spalter som stretchar ut över hela sidan ni vet…). Det ser inte helt ok ut IE6, men det är inget allvarligt som jag tänker mickla med nu.

Nu är klockan över ett, och det är en dag imorgon också… då ska jag baka tårta. Bl a.

Natti. Återkommer imorgon. Om jag hinner.

Skit också. Nu har jag ägnat HELA förmiddagen och lite till att försöka lösa en layoutgrej. Jag vill ha en layout som:
- stretchar ut över hela sidan, oavsett skärmupplösning
- den ska ha en bredare och två smalare kolumner, med fasta mått (inte procent!) för de två smalare så den breda får det som blir över
- jag vill inte lösa det med hjälp av javascript, det känns som fusk
- tables = big no-no

Ärligt talat så vet jag inte om det går att göra med enbart css, utan varken javascript eller procentangivelser. Ändå försöker jag och försöker, letar information och försöker igen, med en dåres envishet. Det här är ett problem jag ständigt har, att jag ger mig fanken på att lösa en sak på mitt sätt, även om jag vet att det finns flera andra sätt att nå samma eller åtminstone liknande resultat.

Är det nån som sitter inne med “min” lösning, så ge mig den snabbt. Jag ska bra gå ut med hunden en kortis.

(Nu fick jag lov att göra en ny kategori, det här hör knappast hemma under programmering. Nån dag ska jag göra om hela kategorilistan, den känns så… fel.)

Edit: Jamen jag är ju bara så jädra bra… Den här gången behöva jag inte sova på saken, lite iskalla stormvindar genom hjärnan funkar också.